Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. Den 10 November 1901 - Medeltid: Det gamla Rothenburg ob der Tauber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då jag i somras befann mig i Nürnberg, hade
jag beslutat, att jag skulle resa till Rothenburg.
Så skedde ock.
Märkvärdigt nog ha ej många tyskar reda på
den märkliga, både arkeologiska och arkitektoniska
skatt de äga. De skaka på hufvudet och rycka på
axlarna, när man frågar dem. Men spörjer man
en i Tyskland resande engelsman, så får man svar.
Jo, han har varit där, han är hänryckt öfver staden
och längtar dit igen. Det är litet omständligt att
fara dit, diverse »Umsteigen» från det ena tåget
till det andra, men – »Du lieber Gott!» – hvad
gör väl det, när en sådan belöning väntar en efter
mödan och besväret!
Ifrån järnvägsstationen har man ett litet stycke
väg att gå, tills man anländer till en af
Rothenburgs imposanta stadsportar. Och som man
passerar den stenlagda bron – fordom en vindbrygga –
öfver vallgrafven och skrider in genom porten,
försvinner verkligheten, och sagan begynner. Och
nästan yr af undran och tjusning vandrar man
omkring och kan icke stirra sig mätt på all denna
ålderdomliga skönhet, och ibland nyper man sig
ovillkorligen i armen för att öfvertyga sig om, att
man verkligen är vaken och fullt medveten om
allt, hvad man ser.
Det är tomt på gatorna, men från de små
spetsgaflade husen höras klirrande ljud – det
är fönsterna som öppnas, och i ett nu varseblifver
man utefter hela den smala gatan en massa nyfikna
hufvuden, inramade af vinrankor med tunga
drufklasar, hvilka – hufvudena – nyfiket blicka ned
på oss främlingar, som störa tystnaden och lugnet
i den gamla staden. Ja, det växer vin på de
åldriga husen i Rothenburg, och den saftiga gröna
färgen sticker så måleriskt af mot de grå, spruckna
murarne. Vi främligar nicka och hälsa upp mot
hufvudena i de små fönsterna och ett vänligt:
»Grüss Gott!» sändes oss tillbaka.
Det är nästan som den berömda scenen ur
»Meistersinger», detta, och jag vänder mig
ovillkorligt om för att se efter Hans Sachs’ verkstad
och upptäcker verkligen på motsatta sidan gatan
en skomakarskylt och nedanför skylten en vers.
Här fanns alltså äfven en man, som var
»Schumacher und Poet dazu». Och versen lydde i all
sin enkelhet sålunda:
"Im Hause meiner Vater
Klopf ich allhier das Leder
Und mache meinen Reim dazu
Und sorge nicht Wer’s nach mir thu."
För resten såg jag flera andra hus, hvilka
likaledes buro lustiga verser och inskriptioner.
Det var mycket varmt och kvaft, och
plaskandet från de många härliga gamla springbrunnarna
med riddare och drakar verkade så svalkande och
skönt. Se, den åldriga springbrunnen där borta i
hörnet af gatan! Kan man icke lätt tänka sig
Gretchen framför den – och för öfrigt hvilken tysk
saga eller legend skulle man icke kunna förlägga
till detta romantiska gamla Rothenburg?
På stora torget faller jag i stum andakt inför
det sällsynt praktfulla rådhuset, byggdt på
1500-talet. Med hopknäppta händer stirrar jag mig
nästan blind på detsamma. Där inne var det, som
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
