Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. Den 24 November 1901
- Sven Adolf Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SVEN ADOLF HEDIN.
När det nya riksdagsskickets historia under
nittonde seklets sista tre årtionden blir skrifven,
skall man på nästan hvarje dess blad möta namnet
S. A. Hedin. Den roll, dess bärare spelat i vårt
politiska lif, har emellertid redan såsom ett historiskt
faktum ingått i folkmedvetandet, om också ej med
den perspektiviska åskådlighet, som endast eftervärlden
har till sitt förfogande. För mången framstår ännu
Hedins lifsgärning såsom en oafbruten
och hetsig kamp mot allt bestående, såsom ett
nedbrytarevärf af ödesdiger natur, medan andra i
honom se urtypen för en frisinnad politiker i modern
mening. Försöker man sig nu på den vanskliga
uppgiften att antecipera historiens dom, så kan
man naturligtvis icke helt frigöra sig från sitt eget
personliga fotfäste i den närvarande tiden och kan
sålunda ej heller göra anspråk på full objektivitet.
Men helt säkert tar man åtminstone icke fel, om
man därvid jäfvar båda de nyss antydda meningarnes
fulla giltighet.
Hedin har icke framför allt varit en nedbrytare.
Han har varit det i hög grad, men redan nu erkännes
äfven af gamla motståndare, att han också
som sådan mången gång fyllt en viktig uppgift.
Men faktum är, att han i kanske ännu högre grad
varit en impulsernas och det fruktbringande initiativets
man. Ett enda exempel, taget ur högen,
bör belysa detta. År 1889 inleddes i vårt land den
sociala lagstiftningens æra genom lagen om skydd
mot yrkesfara, hvilken sedermera efterföljts af
yrkesinspektionens upprättande, 1900 års lag om
reglerandet af kvinnors och minderårigas fabriksarbete
samt den i år antagna lagen om ersättning
för olycksfall i arbete. Detta är i jämförelse med
åtskilliga andra länders socialpolitiska utveckling
ej så mycket, men det har kostat hårda strider att
få fram det; och det är knappast för mycket sagdt,
att rottrådarne till hela denna svenska lagstiftning
ha sina yttersta spetsar i en motion af Hedin, väckt
1884 i andra kammaren. Den motionen var det
första ekot inom vårt parlamentariska lif af de
strider, som rundt omkring i världen redan voro i
full gång, sedan den moderna industrialismen skapat
ett nytt och vidsträckt område för statens ingripande
i de enskildes inbördes förhållande. För mången
öppnade nog de i denna motion uttalade tankarne
helt och hållet nya, förut oanade vyer öfver samhällets
plikter, rättigheter och utvecklingsmöjligheter.
Knappast skall man dock träffa kärnpunkten i
Hedins verksamhet, om man betecknar honom som
en modern politiker i detta ords vanliga mening.
Om detta är en förtjänst eller en brist, må en hvar
för sig afgöra enligt smak och böjelse. I en tid,
då idéer och ej i första rummet intressen kämpade
med hvarandra på den politiska arenan, skulle
S. A. Hedin vara modern och om han nu kunde
åter börja sin parlamentariska bana, skulle han
måhända ännu upplefva att bli det. I ett land, där
intressepolitikens tidehvarf manifesterat sig uti den
folkvalda kammarens förvandling till en utvidgad
sockenstämma, har han emellertid icke passat i stycke
med tiden. Ensam har han stått alla dessa år, och
däri har han haft både sin styrka och svaghet.
Som parlamentariker har Hedin därför aldrig
egentligen varit partiman, hvilket ock förklarar,
hvarföre han i själfva verket icke utöfvat det direkta
och påtagliga inflytande på riksdagsärendenas afgörande,
som man kunde vänta af hans glänsande
parlamentariska talekonst, hans vidtomfattande
kunskaper och brinnande energi. Det inflytande,
han utöfvat, är mera indirekt, men derföre ej mindre
betydelsefullt. Hit hör onekligen ock det bistra
granskarevärf gent emot offentliga myndigheter ända
upp till k. m:ts regering, hvaråt han con amore
ägnat sig och sin i detta afseende under årens lopp
allt mera uppöfvade förmåga. Som »braständare»
har han stundom gjort det så hett för vederbörande,
att de känt sig föranlåtna att uppsöka andra, för
en så generande värmegrad mindre utsatta poster.
Onekligen har denna kritik mången gång förts med
en hänsynslöshet och en personlig hätskhet, som
skadat den sak, för hvilken Hedin velat slå ett slag.
Men den innersta afsiktens ärlighet kan icke dragas
i tvifvelsmål, och vid senaste riksdag fick man
bevittna, hurusom chefen för landtförsvarsdepartementet
i mycket otvetydiga ordalag offentligen gaf
ett vackert erkännande åt »den gamle försvarsvännen»
Hedins kritiska verksamhet som politiker.
Nu, när den annalkande 70-årsåldern och en
under senare år med stor sinnesstyrka uthärdad
plågsam sjukdom synas ha ingjutit i eller måhända
framlockat ur hans väsen ett drag af mildhet och
försonlighet, som tidigare tycktes främmande därför,
kommer honom också ett sådant erkännande
allt mera allmänt till del. Gamla sår, som han
tillfogat i kampens hetta, äro läkta, och om den
ännu stridbare riksdagsveteranen än en gång låter
sin klinga blänka och måttas till skarpa hugg
så skall man helt visst numera bättre förstå honom
än förr, förstå, att han dock varit en bland de få,
som inom vår andra kammare kämpat för grundsatser.
Där har han ock under decennier gifvit
ett lika intressant som sällsynt exempel på ett
politiskt temperament, hvartill vår riksdagshistoria
ej har många motstycken.
E. B. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0802.html
