Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. Den 24 November 1901
- En lyckad kur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN LYCKAD KUR
Humoresk för HVAR 8 DAG af I. STADE.
Patrik Svenson höll på att bli för fet.
Han var retlig, ur humör – hvarför skulle just
han bli för fet? Han åt och drack inte mer än
hvilken annan som helst, han gick upp i skaplig tid
om mornarne, och han trälade som en slaf på sitt
kontor, men ändå, ändå skulle han bli fet, fetare,
bli som ett klot! Hvarenda dag mätte han sin
kropp, där den var som vidast, och han måtte ha
kommit till mycket nedslående resultat, ty han
snäste sina kontorister, svor öfver drängarne och
behandlade sin stackars hustru på ett sätt, som väl
skulle knäckt henne, om hon inte under sitt
tioåriga äktenskap hunnit vänja sig vid lite af hvart.
Så en dag säger doktorn:
– Grosshandlaren har alldeles för mycket
tankearbete (en gillande nick från patienten) och skulle
ha godt af stark motion – snickring t. ex.
När fru Svenson fick höra doktorns tokiga
ordination, brast hon ut i ett kvittrande gladt litet
skratt.
– O, min kära Patrik, du och snickring!!
Hr Svenson sade ingenting, ingenting alls,
fast han kunde ha dräpt henne med att tala om,
hur han som pojke gjort en trästol, en alldeles
utmärkt trästol, som bara hade ett enda litet fel,
det att den inte dugde att sitta på.
* *
*
En middag, när fru Svenson kom hem, fann
hon alla saker utflyttade ur det lilla rum, hon
kallade sitt, och i deras ställe stod en hyfvelbänk och
bredde i vräkig klumpighet ut sig framför fönstret.
Hon hann inte fråga något, inte opponera sig,
inte sansa sig ens, förrän hr Svenson var öfver
henne som en stormvind och, djupt förorättad,
frågade, om det inte var hundratusen gånger viktigare,
att hans, hans hälsa sköttes, än att hennes
jämmerliga behof af lyx, bekvämlighet och syndig
vällefnad tillgodosåges?
Efter middagen skulle hyfvelbänken och alla
de nyanskaffade dyra verktygen invigas.
Grosshandlaren hade tagit af krage och
manschetter för att vara ledigare i sina rörelser och
spankulerade nu omkring i skjortärmarne för att
se efter, om det inte händelsevis skulle finnas något
där inne i rummen att laga.
Han stannade framför fru Svensons sybord,
och ett triumferande leende skilde hans läppar åt.
Så som det eländiga bordet med spindelbenen
plågat honom! Den usla tillställningen stod inte
stadigt, utan vickade och vickade alltjämt, trots alla de
papperstussar fru Svensson på älskligt fruntimmersmanér
stoppat under det för korta benet.
Hade hr Svenson fått följa sin lifliga åstundan,
så skulle det där mönstret till bord för länge sedan
varit sönderhugget och instoppadt i spisen, men det
var en gåfva af fru Svensons faster, och denna
faster var en gumma, som man på grund af vissa
orsaker inte gärna stötte sig med.
Nå, nu skulle det kureras!
Fru Svenson rusade upp, ställde sig med
utbredda armar för att skydda sin skatt och lofvade
under strida tårar, att hr Svenson skulle få
förstöra hvad han ville, ja, allt, bara han skonade
bordet. Faster skulle aldrig, aldrig förlåta –
Grosshandlaren såg på henne, som om han först
nu upptäckt hvilken otillräknelig toka hon var.
Han brydde sig naturligtvis inte om att svara, utan
makade henne endast lugnt åt sidan, tog bordet
och bar in det i verkstaden. Han skulle ta utaf
de tre för långa benen och gifva dem samma längd
som det korta – det där kollossala konstverket
trodde inte den enfaldiga varelsen, att han skulle
gå i land med!!! Gud vete, hvar hon i dessa tio
år haft sina ögon, eftersom hon inte bättre förstod
att uppskatta honom!
Han lade bordet på ryggen, tog ett ögonmått
af benen och förde sågen med en viss öfverlägsen
nonchalans.
Så gick han in till sin fru och ställde med
tillbörligt eftertryck och med ett utmanande leende
bordet framför henne.
Men leendet gled bort – det för korta benet
hade blifvit för långt och de tre andra för korta.
Bordet vickade värre än förut, vickade på ett sätt,
som nästan rättfärdigade de tårefloder, fru Svensons
ögon gåfvo aflopp åt.
Grosshandlaren slängde bordet tillbaka in i
verkstaden och högg lös med sågen.
Så då!
Alla goda barmhärtiga makter! Han hade
sågat af ett galet ben! Gjort ett af de för korta
benen ännu kortare!
Hr Svenson sade ingenting, men öfver hela
hans ansikte och långt ner på halsen trängdes
svettpärlorna om plats.
Nu tog han mått igen, mätte med tumstock
och måttband och passare, funderade, begrundade,
beräknade, och han tog inte till sågen, förrän han
var alldeles viss på sin sak.
Nu då!
Bordet sattes med en viss kläm i golfvet, för
att det skulle förstå, att det inte var värdt att
konstra längre, men – ja, det raglade, som hade
det varit redlöst öfverlastadt.
Var bordet förhexadt? Hvarför höll det inte
balansen? Hvar låg felet? Voro alla benen för
korta eller för långa eller kanske ett eller två af
dem? Ibland tycktes det halta på alla fyra benen,
ibland stod det ordentligt på de tre och lyfte det
fjärde i vädret.
Onda ögon – där hade han det! Hade inte
fru Svenson något nyttigare att ta sig för än att
sitta och nidstirra på det där viset och önska ondt?
Han ville bara fråga.
Så smällde han igen dörren och reglade den.
Bordet skulle göras i ordning!
Han arbetade i fem timmar, och när han sedan
sparkade kvarlefvorna af bordet ut i förmaket,
varierade längden hos bordsbenen mellan nio och
tio tum.
Fru Svenson svimmade, men det bekom inte
hennes man det ringaste. Han axlade småsjungande
sin rock för att gå bort till Grand och få en
munter afton. Men Kristin, som förstod att frun
höll på att dö, skickade bud efter hennes faster.
Faster kom.
* *
*
Dagen därpå fick grosshandlare Svenson ett
bref från sin frus faster.
»Min käre Patrik», skref hon, »jag har
visserligen hört, dels att du skall vara en tyrann i ditt
hus, dels att du icke skall kunna hushålla, men jag
har vägrat att tro detta. Det sätt att behandla den
dyrbara gåfva, jag gifvit min brorsdotter, jag menar
det antika sybordet, har emellertid öppnat mina
ögon, och jag inser nu, hvad du går för. Det kan
inte falla mig in att lämna de penningar, min
älskade aflidne make med flit och sparsamhet
ihopsamlat, i dina vårdslösa händer, utan har jag denna
dag ändrat mitt testamente därhän, att min kära
brorsdotter, din hustru, själf kommer att förvalta
de penningar, hon har att vänta efter mig. De
uppgå nu till något öfver två hundra tusen kronor
Vänligen
Anne-Sofie Peterson.
Patrik Svenson har upphört att lägga på hullet.
Han magrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0804.html
