Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 1 December 1901 - Rita. En historia från den soliga södern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi voro ofta tillsammans, förstås, och hade trefligt.
Men emellertid en afton, när jag gick hem utefter
Via Santa Ursula, hörde jag ett skri från en
af de trånga gränderna åt Forum till, och strax
därpå kommer en halfvuxen flicka störtande rätt i
famnen på mig. Nå hvad skulle jag göra? Tösungen
föreföll halft vettskrämd och ropade endast
snyftande:
»Hjälp, signore, förbarmande!»
»Jag hittade på alla de smeknamn jag kunde
för att lugna henne. »Så, cara mia, var inte rädd
längre – poverina – jag skall nog beskydda
dig.»
Men hon hakade sig blott än ängsligare fast
vid mig och bad: »Ack signore, för helgonens
skull tag mig bort härifrån! Far eller Pietro kan
komma hvilket ögonblick som hälst, och då döda
de mig! Tag mig med!»
Hon var insvept i en lång, mörk schal från
hufvud till fot, men nu slog hon denna åt sidan för
ett ögonblick, och under den visade sig en
cirkusflickas lysande dräkt.
»Jag är från Circus Grande», sade hon därpå
förklarande, »och jag hatar lifvet där. Ack signore,
äger ni en droppe kristet blod i edra ådror, så
rädda mig för Guds heliga moders skull», tillade
hon passioneradt.
Utan ett ord till svar, drog jag henne hastigt
med mig, och vi hunno lyckligt bort till min atelier,
medan jag själf gick in till min värdinna, en
välvillig gammal padrona, som genast lofvade att ta’
hand om flickan, lämnade jag henne att göra sig
hemmastadd efter att ha satt fram det lilla i
matvaruväg, som fanns i huset. När jag om en stund
kom tillbaka, satt hon uppkrupen på ena bordsändan
i all sin cirkusstass, med en vattenmelon i ena
och en brödbulle i andra handen. Som en äkta
sydländska hade hon för länge se’n glömt sin sorg
och skrattade nu, så att de hvita tänderna lyste i
det bruna ansiktet.
»Åh, jag riktigt önskar jag kunde se Pietro,
signore! Pietro, det är pajazzon. De tro, att
pajazzon och jag äro amanti, men nu få de se, om
det är sant! Åh, signore, hvem kan vilja ha
Pietro med sin hvita mask, med de röda strecken,
som alltid skrattar ... Jag var inne och red på
Corante, min vackra hvita häst, och just som
pajazzon kom in, miste jag balansen och ramlade af.
Åh, signore, det är rysligt att misslyckas, min far
är en hård man, jag visste, att han skulle slå mig,
och så rymde jag, då alla voro inne på arenan, och
nu är jag hos er, signore, och ni skickar ju inte
bort mig – eller hur?»
Hon lade sitt lockiga hufvud på sned och tittade
inställsamt och bedjande på mig genom de
långa ögonfransarne.
»Monsignore är artist», tillade hon, »det såg
jag tvärt, och kunde jag inte stå modell, eller
kanske jag är för ful?»
Hun gaf mig ännu en skälmaktig blick, omedvetet
kokett, ur de mörka ögonen och fortsatte
därpå med sitt mumsande. Jag kan ännu se henne
framför mig, som hon satt där, dinglande med de
virade benen.
Hon var den täckaste modell jag någonsin haft.
Sådana färger och sådana former! Hennes hår var
ej tungt och blåsvart som de flesta andra
romarinnors, utan varmt och mörkbrunt, samt hade i
solen understundom en rödaktig guldglans. Munnen
var en sådan där liten en, röd, uppåtböjd och
skälmaktig, hyn varmt ljusbrun, händer och fötter
små och välformade, figuren präktig, och så ögonen,
ser du, ögonen! Ibland klart guldfärgade som
franskt vin – när hon var vid drömmande, stilla
lynne – ibland gröngnistrande, när något häftigt
retade henne – och ibland voro de som en sjudande
lava, passionerade, vilda, svarta, men vanligtvis
voro de, som nu, skälmaktiga och smekande
liksom en kattunges, och då kunde ingen motstå
henne, och uppriktigt sagdt försökte jag häller
aldrig ...
Som du väl kan fatta, blefvo vi genast de allra
bästa vänner. Min värdinna blef intagen i
flickungen med detsamma och var aldrig mera belåten,
än när Rita höll henne sällskap eller hjälpte henne
med de husliga göromålen. De granna tylltrasorna
och paljettståten inlades i padronans skåp och för
Ritas räkning framtogs ur samma skåp några ömt
bevarade klädningar och dito, som legat där
alltsedan padronans dotter, Emilia, vid 17 års ålder
dukade under för tyfus. Den välvilliga gummans
ansikte formligen sken af til fredsställelse, då Rita
i hvitt förkläde och med ett hvitt kläde kastadt
öfver håret beställsamt knådade degen med sina
små bruna tassar, eller jagade katten rundt
rummet, uppgifvande de små gälla rop, hvarmed hon
å cirkus sökt egga Corante till ökade
ansträngningar. Men så snart jag visade mig i dörren,
kom hon sättandes som en pil, och medan hon
kvittrade fram alla sina senaste påhitt eller
missöden, genomletade hennes fingrar beskäftigt mina
fickor för att se, hvad min omtanke lyckats
åstadkomma i nöt- eller sötsaksväg. Sedan var det
omöjligt att få henne in i köket igen, hon skulle
absolut in på atelieren och vända upp och ned på
alla mina grejor, kludda på en liten duk, som var
uppsatt för hennes räkning i ett hörn eller sitta
modell en stund.
Detta senare roade henne obeskrifligt i början,
men efter en tid blef det henne mycket svårt att
hålla sitt lilla grimaslystna ansikte stilla, och
hennes armar och ben skiftade ställning hvar minut.
Innan jag träffade Rita, var jag sysselsatt med en
stor tafla i de gamla mästarnes stil. Men nu hade
jag ej längre en tanke på att fortsätta med den
efter min lilla skyddslings ankomst.
Att tänka sig Rita som madonna gick knappast
för sig, men som Mignon var hon en idealtyp,
om man blott kunde få henne att antaga den rätta
minen. För att ingifva henne den fjärrskådande
blick, som erfordrades, brukade jag sjunga for henne
någon af våra gamla folkvisor eller förtälja henne
om det fjärran landet i norden, där vintern var så
lång och mörk, och sommaren så klar och härlig.
För mina artistvänner hade jag aldrig berättat
mitt äfventyr och aktade mig väl för att visa dem
mitt senaste arbete, ty för flickans skull var jag rädd
för deras glada skämt och tänkte nog också, att
deras beundran och intresse kanske skulle kollra
bort Rita för mig. Så sutto vi där en dag inne
på atelieren, Rita iförd den sedvanliga
Mignonsdräkten, och jag beväpnad till tänderna med allt
hvad till en välbeställd målare hörer. Jag hade
just med otroligt besvär fått den sista skymten af
odygd och skälmaktighet undan från dess högsäte
i Ritas mungipor, och framför mig på den mjuka
fallen satt Mignon lifslefvande nedhukad och med
armarne knäppta bakom nacken och blicken halft
strålande, halft beslöjad af en dunkel längtan.
Berusad af målare sällhet, grep jag mig verket an med
en ovanlig ifver, ty det var i dag som ansiktet skulle
löpa af stapeln, och jag visste alltför väl, huru vi
stackars artister måtte gripa det bevingade ögonblicket
i dess undanglidande häl. (Forts, å sid. 142)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
