Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 1 December 1901 - Rita. En historia från den soliga södern - Den aflidne turkiske storviziren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt inträde i det stora köket såg jag en syn, som
jag aldrig glömmer: Midt på golfvet stod Rita,
och vid hennes fötter låg en ung man, som med
till hälften af rörelse kväfd stämma ifrigt bönföil
om något. Padronan var synbarligen utgången,
och då de tvenne ej lagt märke till mig, blef jag
tyst stående i dörren som en passiv åskådare.
»Ah, principezza! Carina! Hvad har lifvet
varit, sedan du flydde! Alla, alla ha vi sörjt för
din skull, som om solen fallit ned från himlen.
Till och med Corante är sig ej längre lik, han
längtar efter sockerbitarne från din hand, Rita mia!
Och du skulle se din far! Han tänker ej längre på
pangar och bravurnummer, han förbannar sin egen
häftighet och svär, att du aldrig behöfde visa dig
mer, om du blott komme tillbaka. O, om du blott
ville komma! Och signora Giulia gläder sig ej
mer åt sina blommor och appiådcr, sedan du for...
Och jag – tänkte du aldrig på mig, Carina! För
mig har dagen varit natt, natt utan stjärnor.
Carina! Har du glömt allt, allt, Carina?
Då lutade sig Rita ned emot honom, och en
blick på hennes ansikte sade mig, att här var jag
öfverflödig. Jag kan ej förneka, att det gick ett
stygn igenom hjärtat på mig vid tanken på, hvad
som kunde varit, men jag gick modigt tillbaka
samma väg, som jag kommit, och stannade borta
till sent på kvällen.
Då jag kom hem, var hon borta.
Den granna cirkusdräkten hade hon tagit med
sig och i dess ställe låg Emilias bruna klädning
i lådan med det hvita förklädet och hättan. Den
kvällen grät padronan bitterligen.»
»Och du?» frågade jag halft medlidsamt, halft
skämtsamt.
»Jag? en gammal stofil som jag! Skäms pojke!
Min Mignon rönte stort erkännande och blef
genast såld, det var ju hufvudsaken. Jag gick ett
par kvällar senare med en väldig bukett
granatblommor till »Circus Grande» och såg min lilla
Rita komma in på Corante och väcka stormar af
bifall. Corantes hofvar trafvade öfver blommor,
men hon tycktes ej märka dem. Då den röda
buketten föll ned rätt framför henne, såg Rita upp
mot raderna, och utstötte ett lätt rop, då hon
varseblef mig. Sedan lyfte hon ej en enda gång
ögonen mot åskådarne, men vid föreställningens slut
kom en betjänt och bad mig följa till signora
Rita.
Då jag kom, hade hon stuckit en klunga af
mina blommor i håret, och i de mest rörande
ordalag bad hon mig förlåta, att hon så otacksamt
lämnat mig. Hon visste nog, att hade hon blott
sett mig, hade hon ej haft hjärta att bedja att få
gå hem till sin far – och tili Pietro. I detsamma
kom denne individ in, befriad från sin vanställande
mask, men ännu i sina vida, hvita Pierrotkläder,
och jag måste erkänna, att han såg ut att vara en
hurtig och präktig pojke. –
Några dagar därefter lämnade jag Rita och
har aldrig återsett »Rita la Villetta», mitt första
och sista kärleksvärmeri», slutade Ville med ett
försök att vara munter.
»Ja, här har du historien, och den ta’ vi oss
ett glas på,» fortsatte han, drog fram en vinbutelj
ur skåpet och slog i.
Vi skåla de, drucko, och strax därpå sade jag
farväl – jag kunde märka på Ville, att han hälst
önskade vara ensam...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
