- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
143

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 1 December 1901 - Rita. En historia från den soliga södern - Den aflidne turkiske storviziren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mitt inträde i det stora köket såg jag en syn, som
jag aldrig glömmer: Midt på golfvet stod Rita,
och vid hennes fötter låg en ung man, som med
till hälften af rörelse kväfd stämma ifrigt bönföil
om något. Padronan var synbarligen utgången,
och då de tvenne ej lagt märke till mig, blef jag
tyst stående i dörren som en passiv åskådare.

»Ah, principezza! Carina! Hvad har lifvet
varit, sedan du flydde! Alla, alla ha vi sörjt för
din skull, som om solen fallit ned från himlen.
Till och med Corante är sig ej längre lik, han
längtar efter sockerbitarne från din hand, Rita mia!
Och du skulle se din far! Han tänker ej längre på
pangar och bravurnummer, han förbannar sin egen
häftighet och svär, att du aldrig behöfde visa dig
mer, om du blott komme tillbaka. O, om du blott
ville komma! Och signora Giulia gläder sig ej
mer åt sina blommor och appiådcr, sedan du for...
Och jag – tänkte du aldrig på mig, Carina! För
mig har dagen varit natt, natt utan stjärnor.
Carina! Har du glömt allt, allt, Carina?

Då lutade sig Rita ned emot honom, och en
blick på hennes ansikte sade mig, att här var jag
öfverflödig. Jag kan ej förneka, att det gick ett
stygn igenom hjärtat på mig vid tanken på, hvad
som kunde varit, men jag gick modigt tillbaka
samma väg, som jag kommit, och stannade borta
till sent på kvällen.

Då jag kom hem, var hon borta.

Den granna cirkusdräkten hade hon tagit med
sig och i dess ställe låg Emilias bruna klädning
i lådan med det hvita förklädet och hättan. Den
kvällen grät padronan bitterligen.»

»Och du?» frågade jag halft medlidsamt, halft
skämtsamt.

»Jag? en gammal stofil som jag! Skäms pojke!
Min Mignon rönte stort erkännande och blef
genast såld, det var ju hufvudsaken. Jag gick ett
par kvällar senare med en väldig bukett
granatblommor till »Circus Grande» och såg min lilla
Rita komma in på Corante och väcka stormar af
bifall. Corantes hofvar trafvade öfver blommor,
men hon tycktes ej märka dem. Då den röda
buketten föll ned rätt framför henne, såg Rita upp
mot raderna, och utstötte ett lätt rop, då hon
varseblef mig. Sedan lyfte hon ej en enda gång
ögonen mot åskådarne, men vid föreställningens slut
kom en betjänt och bad mig följa till signora
Rita
.

Då jag kom, hade hon stuckit en klunga af
mina blommor i håret, och i de mest rörande
ordalag bad hon mig förlåta, att hon så otacksamt
lämnat mig. Hon visste nog, att hade hon blott
sett mig, hade hon ej haft hjärta att bedja att få
gå hem till sin far – och tili Pietro. I detsamma
kom denne individ in, befriad från sin vanställande
mask, men ännu i sina vida, hvita Pierrotkläder,
och jag måste erkänna, att han såg ut att vara en
hurtig och präktig pojke. –

Några dagar därefter lämnade jag Rita och
har aldrig återsett »Rita la Villetta», mitt första
och sista kärleksvärmeri», slutade Ville med ett
försök att vara munter.

»Ja, här har du historien, och den ta’ vi oss
ett glas på,» fortsatte han, drog fram en vinbutelj
ur skåpet och slog i.

Vi skåla de, drucko, och strax därpå sade jag
farväl – jag kunde märka på Ville, att han hälst
önskade vara ensam...

*



DEN AFLIDNE TURKISKE STORVIZIREN.

Halil Rifat Pascha, som afled den 9 nov., blef öfver 70
år gammal, och är det jämt sex är, sen sultanen åt
honom anförtrodde det högsta världsliga ämbetet i sitt land.
Men denna rang stod ingalunda i förhållande till hans
inflytande på statsaffärerna, och på senaste tiden hade
pal?tska-maridan till den grad tagit öfverhand, att storvizirens namn
helt och hållet trädde i skuggan.

Hali Rifaat Pascha började sin karriär som sekreterare hos
storvizirenna Mahmud och Midhat Pascha, beklädde en mängd
förvaltningsposter i olika provinser samt var under
rysk-turkiska kriget generalgufvenör i Albanien. Endast genom
hänsynslös energi kunde han då hålla denna provins’ oroliga
befolkning i styr.

Efter Kriget blef han vali i Saloniki och 1889 medlem af
komitén för de offentliga arbetena. Då röfvareoväsendet i
Macedonien 1886 tog öfverhand, påminde sig sultanen Rifaats
järnhand; han sändes dit och lyckades verkligen åstadkomma
åtminstone jämförelsevis säkra förhållanden. År 1891
utnämndes han till inrikesminister och kallades i november 1895 till
Kiamil Paschas efterträdare som storvizir. Kort förut hade
man under de armeniska oroligheterna föröfvat ett misslyckadt
attentat mot honom.

Efter öfvertagandet af det högsta ämbetet trädde dock,
som sagdt, hans person alltmera i bakgrunden; de oansvariga
rådgifvarne i Yildizkiosk?n visste att tillskansa sig all politisk
makt. Under denna tillbakadragenhet drabbades han förra
året af ett hårdt slag, i det hans son mördades under
omständigheter, som aldrig blifvit fullt klargjorda.

Redan för några veckor sedan meddelades, att Rifaat
Pascha var illa sjuk, och han har sålunda alls ej kunnat
ingripa i de senaste politiska förvecklingarne.

Till hans efterträdare har nu utnämnts den bekante
politikern Said Pascha.

Efter fotografi.

HALIL RIFAT PASCHA.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0915.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free