Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 8 December 1901 - En förlofning. Af Knut Eilert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN FÖRLOFNING.
Af KNUT EILERT.
Så, nu äro de osams igen», mumlade den gamla
damen, då hon från sidorummet hörde ett
par högljudda, disputerande röster. »Så snart Kurt
visar sig, har man inga händer med flickan. Först
reta de hvarandra, och efter mindre än en kvart
äro de färdiga att slåss. Ja, dem lär det väl aldrig
bli ett par af, fast det varit min älsklingsplan –
de äro ju som hund och katt...»
Här afbröts den gamla damen hastigt i sina
reflektioner, så hastigt att hon förfärad tappade en
maska i stickstrumpan. Dörren rycktes upp, och
in stormade en ung flicka på aderton år.
Det vackra ansiktet glödde af ifver, och hon
såg mycket förargad ut. »Men lika!» sade den
gamla förebrående. »Hvad är det nu igen? Det
är ju ett oväsen, som om ett halft dussin pojkar
hölle på att slåss, och alls icke som om en ung dam
från det nittonde århundradet förde en bildad
konversation!»
»Hvad det är – ja, det må du fråga, tant
lilla! Det är naturligtvis den utmärkte herr
jägmästaren, som skall kritisera mig. Icke ens denna
hvita klädning, som jag tycker så mycket om» –
hon vände och vred härvid på sig framför spegeln
för att beundra, hur fördelaktigt det mjuka tyget
framhöll hennes smärta figur – »icke ens den går
i honom. Nej, grönt skall det vara. Naturligtvis
just för att jag önskat mig en blå till min födelsedag».
»Men man kan ju icke förtänka en jägare, att
han älskar den gröna färgen, och du kunde väl
för en gångs skull glädja honom med att klä dig
i grönt. Tänk så tacksam han skulle bli för denna
lilla uppmärksamhet!»
»Han tacksam! Han, som bara gör allt för att
reta mig. Ber jag honom blåsa »Säg, hvi står du
här så ensam» på sitt horn, så drar han till med
sina otäcka signaler, så det slår lock för öronen
på mig – och det bara för att retas...»
»Ja, men då förstår jag verkligen icke,
hvarför han kommer hit hvarenda söndag. Om jag
vore som han, skulle jag verkligen hålla mig
borta –».
»Precis min mening, kära tant, och det kan
du gärna säga åt honom, ty här kommer han».
Dörren öppnades och en ung, ståtlig man, klädd
i skogsstatens släpuniform, inträdde.
»Goddag, kära lilla faster!» sade han och kysste
artigt den gamla på handen. »Hoppas du varit
rask och kry under hela veckan?»
Den gamla mönstrade med belåten min sin
brorson.
»Du ser så varm ut, Kurt. Ilka skall gå efter
något läskande åt dig».
»Ja, det är rätt – efter sin bestämmelse bör
kvinnan lära att tjäna. Du känner väl till dessa
vackra ord, min ännu vackrare kusin. Upp och
öfva dig!» sade han skrattande till den unga damen.
»Jag bryr mig icke om att gå för Kurts skull»,
ljöd det stridslystet från dennas röda läppar, »vill
han ha något, kan han gå själf eller ropa på pigan».
»Barn, barn», förmanade den gamla, »vill ni
nu vara hyggliga. Hvar för sig äro ni de bästa
människor i världen, men tillsammans äro ni rakt
odrägliga. Hvad skall det bli af detta? Inte vet jag!»
»Men jag vet», kom det från Kurt.
Nästa söndag var Ilka verkligen klädd i blått,
som Kurt icke kunde tåla. Och för öfrigt gjorde
de till tantens förtviflan nu som alltid ingenting
annat än grälade. Och det hjälpte icke, att han
på tantens inrådan höll sig borta i fjorton dagar
– så fort han kom, brast det lös igen.
En dag kom han som vanligt på besök, och
som alltid gällde hans första fråga Ilka.
»Hon skall just ut och cykla».
»Då följer jag med. Får jag lof?» frågade
han den i detsamma inträdande kusinen.
»Det kan jag icke hindra dig från», kom det
kyligt. »Hur mycket jag för öfrigt sätter värde på
ditt sällskap, vet du nog själf».
»Om jag än icke bedrar mig, hvilket högst
sällan är fallet, så sätter du precis lika mycket
värde på mitt sällskap, som jag på ditt», sade han
ironiskt och med en humoristisk blinkning i de
vackra ögonen.
De åkte i väg, sida vid sida. Men hur
mycket han än ansträngde sig för att kunna få ett
fredligt samtal i gång, fick han blott korta
affärdande svar. Och likväl – hade lika sett de
längtansfulla blickar, som han emellanåt kastade
på henne, hade hon måhända varit vänligare. Och
hade han sett, hur hon ibland vände sig om med
en bedjande min, så hade han nog förstått, hur
mycket af hennes tvärhet som var allvarligt menadt.
»Får du aldrig transport?» frågade hon
plötsligen efter en längre paus.
»Det beror på dig. Om du vill, skall jag söka
transport till – Japan», svarade han bittert.
»Ja, gör mig den tjänsten, så slippa vi
åtminstone gräla».
»Jag skall söka transport i morgon dag. Men
som det kommer att dröja något, skall jag redan
från i dag förskona dig från min närvaro. Har
den äran att rekommendera mig!»
»Som du behagar!»
Han vände hastigt och styrde hemåt – dock
icke hastigare än att han fick tid att se en tår i
hennes trotsiga öga och en förstulen, ångerfull
blick. Småningom hade hon nått fram till en stor
skog ett par mil från staden, hvilken hon satt som
mål för sin utflykt. Hon satt i sina tankar, åkte
långsamt framåt och styrde helt mekaniskt, då hon
plötsligen spratt till:
»Vänta litet, vackra unge – en kyss först!»
Hon blef alldeles förlamad af förskräckelse och
såg upp. Framför henne stod en grof, trasig
landstrykare med en duktig påk i handen. I samma
ögonblick grep han tag i styret samt ämnade fatta
henne om lifvet.
Halft vanmäktig af förskräckelse kunde hon
endast ropa:
»Hjälp, Kurt, hjälp mig!»
Och som ett under visade sig Kurt vid
utkanten af skogen, närmande sig med blixtens fart.
Då landstrykaren fick se honom, släppte han
sitt offer, satte öfver diket och försvann hastigt i
skogen.
Men Kurt lyfte upp den bleka unga flickan
och strök henne ängsligt och kärleksfullt öfver det
lockiga håret.
»Hur är det, min älskling, han har väl ej gjort
dig illa? Skall jag fortfarande gå min väg och
söka transport», tillade han med en smula af den
gamla retsamheten, då hon alltjämt låg stilla i
hans armar utan att se upp.
Han lyfte upp hennes hufvnd, och han måtte
ha läst svaret i de tårfyllda ögonen, ty han tryckte
henne ömt intill sig och kysste hennes bleka läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
