Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. Den 15 December 1901 - Malajens hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MALAJENS HÄMND.
En historia från Java af OTTO BORGSTRÖM.
»Ja, nu är man hemma igen i sitt vinteride»,
sade den gamle kaptenen och tryckte
med härdad tumme elden fastare ned i den svarta
kritpipan, på samma gång han tog sig en djup
klunk ur den varma toddyn, hvars båda
hufvudingredienser, socker och arrak, på honett och
hederligt skepparevis af gubben »direkt importerats
och insmugglats» från Batavia.
»Ja», fortsatte han, »då jag sitter så här i lugn
och ro, måste jag tänka på min gamle Mårten,
som råkade så illa ut...»
»Ja», sade hans hustru, »men du har aldrig
berättat mig, hur det gick till riktigt –»
»Nej, jag har tyckt, att det varit dystert att
tala om det», sade kaptenen, »men om du nu vill,
kan du få historien...»
Och han berättade:
»Då jag sist skref till dig, mor, lågo vi i
Zurubaya på Java och lastade ris och indigo för
Rotterdam. Det var i augusti månad, men ändock så varmt,
att becket kokade i fogningarna mellan däcks
plankorna, och följaktligen absolut omöjligt för
manskapet att biträda med inlastningen. Endast
Mårten, barsk och plikttrogen som alltid, stod på sin
sedvanliga förmanspost vid lastluckan och skötte
kommenderingen öfver de legda, lata malajkulis.
Svetten dröp af den duktige pojken, solstrålarne
flådde skinnet af ansikte och händer, men icke
desto mindre höll han troget vakt. Tampen hade
han i hand, och, när hvarken gester eller hans
knappa ordförråd kunde göra honom begriplig,
fick mäster Erik tala, och den talade också med
både öfvertygelse och kläm. De svarta slynglarna
fingo därför en så hälsosam respekt för Mårten
och hans starka arm, att arbetet gick ovanligt raskt.
Så länge detta stod på, brukade den trogne
båtsmannen aldrig taga landlof, men då sista lastbalen
stufvats ombord och pressenningen lagts öfver
luckan, var det lika säkert som amen i kyrkan, att
Mårten skulle hafva sig en fäst- och glädjedag.
Efter att hafva erhållit den sedvanliga
pänningeransonen, ett halft pund, – hans enda begrepp
om utländskt mynt – gick han nytvättad och
skinande från bord för att efter ett par timmar
återkomma, beklagligen betydligt »på kulan». Han var
då retlig till lynnet och benägen för slagsmål, och
ofta hafva jag och styrman måst träda emellan för
att hindra honom från att både få och gifva stryk.
Jag vet icke, hur det kom sig, men för »festdagen»
i Zurubaya var jag mer än vanligt orolig. Jag
liksom anade en olycka och bad honom förgäfves
att stanna ombord, frestande honom med löften om
extra förplägning af både vått och torrt, men
afspisades med den evinnerliga ramsan:
»Snälle lelle kaftin, vell han så ge mig ett
halft pund; och så skulle jag be’ om att få gå i
land.»
»Gå då, din tjurskalle», utbrast jag förtretad,
»och skyll dig själf för följderna. Kom dock ihåg,
att folket här icke är att leka med. Låt det
fördömda pepparbrännvinet, som jag tycker skulle
bränna din strupe fördärfvad, vara i fred, så länge
du är i land åtminstone. Ombord må du gärna
läska dig, så mycket dig lyster. Vi skola nog
hålla dig i styr. Här har du pängarna, och – ännu
en gång – akta dig!»
»Rätt så, kaftin, rätt så!» svarade Mårten och
lomade åstad.
Det var en härlig afton. På samma gång
solskifvan försvann i glödande purpurmoln, började
monsunen att blåsa från hafvet och dess friska
fläktar förjagade i ett nu den kväfvande hettan.
Ljusen från staden glimmade, och ett doft, dämpadt
buller därifrån, ackompagneradt af vågornas svall
mot strandens klippor, trängde fram till mig, där
jag låg halfsofvande på däck i min hängmatta och
njöt i fulla drag af den svala natten.
Plötsligt spratt jag till, slog eld på en tändsticka
och fann af uret, att min stackars vän
varit borta i öfver fyra timmar. Klockan var nämligen
öfver elfva, och vid denna tid visste jag, att
portarne till hamnområdet stängdes och att sjöbussen
med vikingalynnet efter denna tid var i
större fara än förut. Jag förmådde icke öfvervinna
min oro, utan steg upp, stoppade min revolver i
fickan, varskodde vakten och gick iland.
Handel och samfärdsel hade för det mesta afstannat,
krogar och butiker höllo på att stängas
och endast här och hvar på gatorna syntes spridda
europeiska fotgängare samt några infödingar, hvilka
under höga skrik utbjödo frukter och isvatten. Ett
lustigt lag af sjömän drog mig larmande förbi,
men fåfängt spanade jag efter min man. Min
nervositet ökades ännu mera, då jag af en patrullerande
poliskonstapel fick veta, att en blond, medelålders
sjöman, ganska betydligt berusad, till konstapelns
och mångas förvåning blifvit sedd med
en ruskig malaj under armen begifva sig in i de
inföddas kvarter.
»Jag anropade honom», sade konstapeln, »och
bad honom taga sig i akt, men antingen ville eller
kunde han icke förstå mig, utan raglade vidare
med sitt svarta sällskap».
»Då är fara å färde!» utropade jag. »Matrosen
har ett elakt ölsinne, vill gärna slåss och...»
»Ni behöfver ej säga mera», afbröt mig konstapeln,
hvisslade i sin pipa och några ögonblick
därefter kom en annan konstapel springande
till oss. De båda polismännen samtalade en stund
ifrigt och hviskande, framtogo sina revolvrar och
eftersågo noga, om de voro laddade. Därefter
vände sig den ene till mig:
»Det är ogärna vi nattetid företaga en tur dit
vi nu begifva oss, men det är nödvändigt, så vida
ni vill träffa eder vän vid lif. Kom med, sir!
Har ni någon revolver?»
Jag framtog mitt vapen och vi begåfvo oss
åstad i rask fart.
På den breda, af stampad kalkjord bestående
gatan i malajkvarteret kastade månen sitt skarpa,
blekblå sken. Slagskuggorna stodo mörka och
dystra med skarpa kanter. Kring platanernas och
tamarindernas blad fladdrade myriader eldflugor
och inne i de små bambuhyddorna med tak af
palmblad var det tyst och stilla. Hundrackorna
skällde ursinnigt och förföljde oss med sitt ilskna
gläfs. Efter en kvarts timmas vandring veko vi af
åt en sidogata och på en gång fingo vi höra en
vild, barbarisk musik af flöjter och tamtams. Från
ett hus, något större än de andra och inbäddadt i
en tropisk trädgårds yppiga prakt, syntes det
färgade ljuset från ett dussin papperslyktor, som stredo
med månen om herraväldet, och från denna enkla
»vauxhall» kommo äfven de primitiva musikaliska
prestationerna. Vi närmade oss sakta och stannade
i skuggan af en väldig platan.
Aldrig glömmer jag den tragikomiska scen,
som vi nu fingo skåda. Hade ej situationen varit
så allvarlig hade jag icke kunnat hålla mig från
att utbrista i ett hjärtligt skratt. På en öppen
veranda, hvars pelare voro rikt öfverklädda med
slingerväxter, satt den olycksalige Mårten, full som
en kaja och ilsken som ett bi, drickande och
svärjande samt omgifven af en kohort af färgade
skönheter, mycket lätt klädda; ja, så lätt, att jag kom
att tänka på den världsbekanta kupletten:
»Och hon var klädd i en brosch och en ring,
Tvänne armband, liten gördel och för resten – ingenting.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
