Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 29 December 1901 - L. Mechelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade emellertid öfvergifvit den praktiska bana, han
som chef för Finlands första privatbank,
Föreningsbanken, beträdt. Blifven juris doktor hade han sökt
och erhållit professuren i finans- och statsrätt
Såsom universitetsprofessor kunde han endast inväljas
i prästeståndet, men hade som icke-fennoman föga
utsikter. Hans nyvunna adelskap kom honom
därför väl till pass och vid 1877 års landtdag se vi
honom som representant för sin ätt i ridderskapet
och adeln. Därunder var han en af de ifrigaste
och framgångsrikaste förfäktarne af en värnepliktig
finsk armés uppställande, samma militär som nu
efter 24 års oförvitlig tjänst blifvit upplöst på
föranstaltande af våra bittra antagonister. Äfven vid
följande landtdagar fortfor Mechelin, hvars röst gjorde
sig allt mera gällande, att gå i spetsen för
utvecklingsarbetet inom folkrepresentationen. Stor
förtjänst har han särskildt inlagt beträffande
Ständernas rätt att granska statsbudgeten.
Mechelin var aldrig en utpräglad partiman; i
hans optimistiskt anlagda lynne kan förhoppningen
om försonlighet och jämkning till båda parternas
belåtenhet aldrig riktigt utrotas. Sålunda kom det
sig att han blef upphofsman till det »liberala
programmet» af 1880, hvilket under sin fana sökte
samla de moderata från båda språkpartien, det
svenska och det finska. Det var i själfva verket på
neutral, rättslig grund, han ville samla dem, och
det heter bland annat i det af honom författade
programmet:
»Vår politik är framför allt den jämna, på
historisk grund fortgående rättsutvecklingens politik».
– – »Vi vilja ha det konstitutionella systemet
säkrare och fullständigare genomfördt i vårt land» samt
»ett klarare fastställande af Finlands nationella
ställning till kejsardömet.» I stället att försona
partierna gjorde programmet klyftan större än förut, i
synnerhet sedan J. V. Snellman förklarat, att de
politiska garantierna vore sköra, men att ingen
mänsklig makt förmår upplösa ett enigt, enhetligt folk.
Emellertid inkallades de liberala och fennomanska
språkpartiernas koryféer, Mechelin och Yrjö-Koskinen
som medlemmar i senaten. Den förres verksamhet i
rådskammaren, först 6 år såsom biträdande senator i
finansexpeditionen, sedan såsom chef för den
nyinrättade handels- och industriexrpeditionen, har
kännetecknats af många framsynta förslag och för
landets utveckling fruktbringande resultat.
Äfven sedan han blifvit medlem af senaten
fullföljde Mechelin målet att allt mera betrygga och
till sina drag fastställa formerna för det finska
statslifvet. I sådant afseende utvecklade han en
omfattande och flitig författarverksamhet. Hans
logiska och bindande bevis för tillvaron af en verklig
finsk stat spredo kännedom i Europa om Finlands
betryggade särställning inom den ryska
rikskroppen, men började samtidigt väcka den björn som
sof.
När, trots alla försäkringar, det finska
postverket genom en administrativ förordning förvandlades
till en under ryska postministern sorterande
inrättning, kunde Mechelin, han som mer än andra
dragit ut konsekvenserna af den rättsordning som
blifvit det finska folket för evärldeliga tider
besvuren, icke, genom att kvarstå, liksom gifva
sin sanktion åt detta orättmätiga ingrepp i
Finlands automoni. Han afgick från sin plats vid
rådsbordet och har under de tio år som sedan dess
förflutit icke haft anställning i finsk statstjänst.
Däremot har han verkat befordrande och lifvande
på samhällsutvecklingen i olika riktningar, äfven
inom konst och litteratur. Mechelin har i många
år varit ordförande i Finska konstföreningens
direktion samt var den som tog initiativet till
och redigerade det framstående arbetet »Finland
i 19:de seklet». Efter sin afgång från
senatorstaburetten, kallades M. ånyo till ordförande
för hufvudstadens fullmäktige, på hvilken plats
han kvarstod ännu för ett par år tillbaka.
Sedan 1890 har Mechelin stått i spetsen för
oppositionen för så vidt man uti vanlig politisk
betydelse alls kunnat tala om en sådan i Finland.
Att L. Mechelin är den för finsk opposition
representativa personligheten, visar bäst huru denna
opposition intet har gemensamt med böjelse för hemliga,
samhällsfientliga ränker, för uppväckande af oro och
splittring inom nationen. Hela hans lif och
verksamhet peka visserligen åt raskt framåtskridande,
men aldrig på bekostnad af de stora samhälls- och
rättsvårdande principerna, hvilkas fana han svurit.
Trogen den konstitutionellt monarkiska styrelseformen,
som blifvit Finland edligen tillförsäkrad, och
känsligt loyal för härskarens alla lagliga prerogativ,
har Mechelin icke kommit att tillhöra oppositionen
på grund af några ändrade signaler från hans sida.
Men inför så fientliga vindar som sedan ett decenium
med växande styrka ansatt det finska statsskeppet,
står ingen sjöman med armarna i kors, allra minst
de som hafva en befälhafvares egenskaper. Hvad som
i Finland fått namn af opposition, af separatism, är
i själfva verket ett räddningsarbete, en själfhjälp
i farans stund, en kamp för lifvet i
själfbevarelseinstinktens och äganderättens namn. Den
egentliga oppositionen kommer i själfva verket uppifrån
de högsta tinnarna, där dåliga rådgifvare förvanska
sanningen, och från statslifvets regulator, styrelsen, som
trotsande folkets otvetydiga vilja, slagit in på en
kurs som hvarken är lagens eller samvetets.
Att under sådana förhållanden tillhöra hvad man
behagar kalla opposition är en plikt och en heder
för hvarje finsk man. L. Mechelin har härutinnan
fyllt ett mycket stort mått. Obrottsligt trogen
de statsrättsliga principer, om hvilka han som
professor tolkade för den studerande ungdomen, hvilka
han i sina talrika skrifter skildrat, enkannerligen
med tillämpning på det finska statsskicket, och dem
han såsom medlem af regeringen sökt praktiskt
förverkliga, har den finska senatorn det oförlåtliga
felet i våra vedersakares ögon att känna, vårda, älska
och uttala hvad som är hans och vår oförytterliga
rätt.
Född i ett större och friare land än Finland,
skulle en man med Mechelins stora begåfning som
politiker och talare kallats att länka riktningen af
en framsynt regeringspolitik och kanske kommit att
spela en roll i spelet om spiror och kronor. Ödet
har ej så fogat. Han fick ej ens intaga den ledande
statsmannens plats i sitt fädernesland. Men han har
gjort hvad bättre är, kraftigt bidragit till det
finska folkets uppfostran till politisk mogenhet och
sjelfkänsla. Detta samma folk har också vid flere
tillfällen visat honom sin tacksamhet därför, främst
genom de talrika sympatibevis han rönte vid sin
afgång ur styrelsen, och då han fyllde 60 år. Vid
sist nämna tillfälle öfverlämnades åt honom en
minnesmedalj i guld såsom ett vårdtecken af hans
oupplösliga samband med Finlands statliga och
kulturella daning.
»Pro lege» är devisen i hans adliga vapen och
för lagen är allt hans sträfvande. Ännu är L.
Mechelin, ehuru utan ämbete, en kraft i finskt
samfundslif, med hvilken de maktägande måste räkna.
Han befinner sig ännu i sin fulla mannakraft.
Må det vara L. Mechelin förunnadt att, omhuldad
af en ädel maka och dotter samt följd af sitt
folks aktning och tacksamhet, ännu länge verka för
det land, hvars rätt han gjort till sin lifsuppgift
att skydda och utveckla,
A . Berndtson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
