Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
Vi begynna med detta första nummer på
det nya året en längre, högst intrtssant och
spännande följetongsberättelse af Erland Bratt:
»Jean Raboul och hans historia", hvilken
säkerligen af våra läsare kommer att följas med
lifligaste spänning.
»Högst märkvärdigt, doktor! Ni påstår således,
att under den långa tid, som han varit under er vård,
ännu ingen lyckats förstå honom, och ni har aldrig
iakttagit den minsta skymt af förståelse i hans drag,
då han lyssnat till något af de många språk, som
ni försökt?»
Jag riktade dessa ord till öfverläkaren vid
dårhuset i Charenton, en kväll, då vi af ren
tillfällighet kommit att mötas å det lifliga Café de la
Paix. Jag kände doktor Heurteau sedan gammalt,
och det är få personer, i hvilkas sällskap jag fann
ett så odeladt nöje, som det, hvilket han beredde
mig genom sina underliga historier och sin
utomordentliga framställningskonst. Gärna vill jag medge,
att jag städse fängslats af den mysticism, som har
sitt tillhåll inom månget dårhus’ väggar, men mitt
intresse för doktor Heurteau härledde sig ej
uteslutande från hans rika erfarenhet på detta område,
utan äfven, och kanske än mera, från min
kännedom om det sätt, hvarpå han behandlade de
olyckliga, som tillbragte sina dystra dagar å hans
anstalt.
Men hvarför kalla dem olyckliga utan undantag?
Somliga voro det visserligen. Djupt, gränslöst
olyckliga varelser, hvilkas omtöcknade hjärnor blott
dolde idéer, som drefvo sina offer till förtviflan, idéer,
som gnagde sig fast vid deras hjärterötter och dag
från dag, likt vampyrer sögo blodet ur deras ådror,
tills ändtligen döden kom som befriare.
Ja sådana funnos ju där; men han hade ock att
framvisa patienter, beklagansvärda från vår synpunkt
måhända, men enligt deras egen utsago, lyckligare
än andra dödliga, i det att de i sitt vansinne
utrustade sig med egenskaper, som fyllde deras väsen
med både förtjusning och stolthet.
Jag mins en gång, hurusom doktor Heurteau bad
mig åtfölja sig till en underlig kurre, som han hade
under behandling. Doktorn förde mig in i ett ljust
och trefligt rum, och jag stod ansikte mot ansikte
med en helt ung man. Kanske låg det ett
främmande, besynnerligt uttryck i hans ögon, men
frånsedt detta kunde jag ej spåra något ovanligt, vare
sig i hans tal eller uppträdande. Och dock led han
af obotligt vansinne, och jag skulle snart få klart
för mig, hvaruti detta bestod.
Doktorn gick nämligen fram, räckte honom
vänligt handen och sade leende:
»Nå, Alphonse, hvad nytt från i går?»
Han såg likgiltigt på Heurteau, nästan
föraktligt på mig och svarade sedan nonchalant:
»Det samma som vanligt. Min visdom har blifvit
större, min dumhet mindre, och jag har utarbetat
en ny modell till ett väsen, bättre, klokare,
mera fullkomligt än de nuvarande ömkliga
människorna.»
Doktorn åhörde honom uppmärksamt och inföll
allvarligt:
»Rätt så, Alphonse. Var bara ihärdig, så skall
du lyckas».
Vi lämnade rummet, och jag fick en beskrifning
öfver det slags vansinne, hvaraf han led. Jag
undrar dock, om ej den människan var lyckligare än
mången af oss andra? Jag skulle kunna omtala
flera dylika fall, och med doktor Heurteaus hjälp
skulle jag kunna bevisa, att om äfven hans asyl
i Charenton gömde sorgliga historier, så hade den
ock inom sina murar lefvande bevis för den satsen,
att lyckan och vansinnet ej äro så främmande för
hvarandra, som man är benägen tro.
Genom tilldragelser, som ligga utom ramen för
denna berättelse, hade jag kommit att lämna
Frankrike, och då jag denna kväll återsåg min gamle
vän, hade åtminstone en tidrymd af närmare fem
år förflutit, sedan jag förra gången skakade hand
med honom. Jag hade visserligen uppehållit mig i
Paris bortemot ett halft år sedan min återkomst,
men, fastän jag vid flera tillfällen föresatt mig att
uppsöka honom, hade detta mitt beslut städse gått
om intet.
Det var därför med verklig glädje, som jag nu
återsåg honom, och det behöfdes ej många ord eller
stor öfvertalningsförmåga från hans sida, för att jag
med nöje skulle slå mig ned vid hans bord. Vi
talade om flydda tider, och liksom jag delgaf honom
episoder från dessa mina vandringsår, var han ej
heller njugg på meddelanden från sitt verksamhetsfält.
Det dröjde ej heller länge, innan vi voro inne
på mitt favoritkapitel, och den fråga, som inleder
denna historia, utgjorde mitt svar på de underliga
ord, som nyss utgått från doktorns läppar.
Han lyssnade uppmärksamt till mitt spörsmål,
liksom om han ville medge det berättigade i min
förvåning, drog därefter några djupa, bolmande drag
på sin cigarr och svarade helt kort:
»Aldrig. Och dock», fortsatte han efter en paus,
»vill jag ej påstå, att denne man saknar all
förbindelse med oss andra, men jag är ej i stånd att
afgöra, genom hvilka hemlighetsfulla medel hans
förflutna blifvit utplånadt, eller till följd af hvilken
helt säkert fasansfulla tilldragelse hans nuvarande
lif blifvit oss en gåta.»
»Hvad heter han?» frågade jag.
»Vi ha kallat honom Jean Raboul, emedan detta
namn vid hvarje tillfälle återkommer i hans
föröfrigt obegripliga tal. Ack, ni skulle se honom uttala
detta namn, läsa den namnlösa förtviflan i hans
ögon, höra de underliga ljud, som hans strupe
stammar. Jag har sett mycken sorg och elände i mina
dagar, monsieur Durand, men aldrig, aldrig hör ni,
har jag skådat en hemskare tragedi. Själfva
tanken att stå inför ett väsen, hvars hela yttre ropar
efter förståelse, utan att jag dock är i stånd att
genomtränga hans förbannelse, pinar mig mer än
allt annat, och det är ingen gång, som jag närmar
mig honom, utan att gripas af en beklämning, som
sedan följer mig hela dagen.»
»Ni har rätt», inföll jag, »hans lif måtte vara
ett helvete! Och förrästen, hvad garanterar oss,
att han är vansinnig? Är det ej tänkbart, att detta
språk, som han begagnar, döljer förnuftiga tankar,
och kunna måhända ej hans förtviflan och kval
härröra från den omständigheten, att ingen begriper
honom?»
»Säkert!» afbröt doktorn. »Jag har gjort mig
samma fråga gång på gång. Jag har försökt inbilla
mig vara försatt i en omgifning, där man beröfvat
mig all möjlighet att göra mig förstådd, och jag har
frågat mig, hvilka konsekvenserna skulle blifva. Skulle
jag ej rasa till en början, liksom om jag funnit det
hela ett ovärdigt skämt, men sedan, då hela vidden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
