Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därborta. Det är ej första gången den strålar på
fästet. Sedan årtusenden tillbaka har den varit att
se, blinkat på samma sätt och lyst med samma
dunkelröda glans. Hvad vet ni om det språk den
talar? Kan ni utan tvekan frånkänna dess
glittrande signaler all betydelse? Och om ni medger,
att de äro ett för oss ofattbart språk, hvarför tyder
då ingen dessa tecken, som sekel efter sekel i
oförvillad likhet hållits för våra ögon? Ni har då
ej fått klart för er, att denne Jean Raboul är ett
väsen, som visserligen efter hvad jag tror har sin
gemenskap med oss andra människor, men som
under inflytande af outgrundliga makter står lika
sfinxlikt inför vår intelligens, som den stjärnan, vi
betraktat. Finns det väl något medel, som jag
lämnat oförsökt? Har jag sparat någon möda för
att komma sanningen på spåren? Om ni visste,
hvad han pinat och pinar mig, om ni hade en
aning om, hur långt in i själens gömslen hans
problem förirrat sig, ack, då skulle ni ej framkasta
förslag liknande dem, ni gjort. Vid Gud i
himmelen, monsieur Durand», utbrast han med en
häftighet, som kom mig att förskräckas för den djupa
ängslan, hans ansikte återgaf, »vore jag ej
dårhusläkare och dock hade stött på den mannen, hade
jag varit vansinnig för länge sedan. Ni, som
önskar återge verkligheten, men griper till fantasien,
emedan lifvet erbjuder så föga af intresse, kom en
gång och se denna varelse, och ni skall kunna skrifva
en berättelse, mera förfärande och skräckinjagande
än hvad någonsin er fantasi kan ana. Ni har ej
att öfverdrifva, ej att fylla sida på sida med edra
egna reflexioner, utan blott att steg för steg, dag
från dag följa utvecklingen af en den hemskaste
verklighet, människoögat skådat.»
»Är det ert allvar, doktor?»
»Utan tvifvel, och jag skulle kunna utfylla edra
egna iakttagelser med dem, jag själf gjort sedan snart
tre år tillbaka.»
»Jag försäkrar er, doktor», genmälde jag, »att
därest ni godhetsfullt gåfve mig ämne till en dylik
berättelse, skulle jag vara er uppriktigt tacksam.
Jag jäktar alldeles icke efter ämne för någon ny,
sensationell historia, men dels ha edra ord väckt
mitt allra lifligaste intresse, och dels har jag trott
mig förstå, att ni ej själf vore obenägen se denna
sak återgifven på ett sätt som öfverensstämmer med
de verkliga förhållandena. Jag fattar godt den
pinsamma känsla, som tränger sig på er med
anledning af detta fall, och jag vill be er vara
öfvertygad om, att därest jag griper mig an, så sker
detta med ärligaste uppsåt att genom noggranna
iakttagelser så orientera mig i frågan, att vi med
samförstånd allt framgent kunna söka densammas
lösning.»
»Jag tror er, monsieur Durand», svarade
Heurteau hjärtligt och grep min hand. »Ni har äfven
rätt därutinnan, att jag med nöje hälsar en
sympatisk stridskamrat i min kamp mot denna gåta.
Klockan är ju ej så värst mycket», fortsatte han,
»och kanske ni ej har något emot att lyssna till
ännu några ord, innan vi skiljas åt?»
Jag antar, att mitt ansikte uttryckte ett sådant
intresse, att han småleende forsatte:
»Jag har under det vi pratat nämnt, att vissa
tilldragelser inträffat, och att dessa varit af sådan
natur, att de på ett frappant sätt låtit mig ana
det hemlighetsfulla sambandet mellan Jean Raboul
och den verklige doktor Jean Couradee Raboul, som
under åren 1895 och 96 utöfvade en ej oansenlig
praktik har i Paris. För att ni bättre må förstå,
hvad jag sedermera ämnar omtala, "bör jag kanske
göra er något förtrogen med denne mystiske läkare
och hans lif. Jag kände honom personligen, och
äfven om jag villigt erkänner hans stora förmåga
och de förtjänster, han inlagt vid behandlingen af
vissa elakartade sjukdomar, kan jag ej underlåta
att skildra honom som en synnerligen frånstötande
person – inbunden, oåtkomlig och, som jag tyckte,
oerhördt nervös. Han var ytterst intresserad af
hypnotism och vid ett tillfälle har jag, själf öfvertygat
mig om hans nästan underbara makt härvidlag. Vid
sina seancer begagnade han sig af en märkligt
formad och lika märkligt skiftande kristall, och det
egendomliga härvid var, att trots det
framstående personer bådo honom framlägga denna sten
till granskning, så möttes de härvidlag af ett
envist nekande, ty när seancen väl var slut, stoppade
doktor Raboul, med ett uttryck af skadeglädje, den
skimrande, blodfärgade kristallen i en säker
innerficka, och med ett halft ironiskt, halft ursäktande:
»God afton, mina herrar», lämnade han rummet.
Förutom vid det tillfälle, då jag tillsammans med
andra inbjudna hade nöjet närvara vid hans
hypnotiska experiment, kom jag en annan gång,
genom en ren händelse, i beröring med honom, och
därest ej en egendomlig tilldragelse knutit sig vid
detta sammanträffande, skulle jag förmodligen ej i
samma grad erinra mig de många detaljerna från
denna kväll. Af någon anledning, som alldeles ej
förhöjer intresset af denna historia, hade jag
sålunda tagit båten vid Charenton, och då jag
45-minuter senare gick i land vid Place de la
Concorde, kom jag ihåg, att min middagstimma var
inne. Efter att ha uträttat några smärre
kommissioner, som min hustru anförtrott mig, begaf jag
mig oförtöfvadt till restaurant Ronseray, det ställe
där jag vanligen intar mina mål, då jag tvingas
uppehålla mig i Paris. I allmänhet är jag van, att
där återfinna samma ansikten, och om, som helt
naturligt, nya, okända dyka upp, äro de sällan
ägnade att tilldraga sig uppmärksamhet. Min
förvåning blef desto större, då jag nu helt plötsligt stod
ansikte mot ansikte med doktor Raboul. Min
första impuls var att helt likgiltigt dra mig undan,
och jag förmodar hans afsikt var densamma, men
– icke desto mindre sutto vi några minuter
senare helt fredligt vid samma bord.
För att ej onödigt behöfva sysselsätta mig med
honom, gaf jag mig sken af att med största intresse
studera min tidning, och då jag då och då lade den
åt sidan för att ägna mig åt min middag, föreföll
jag antagligen vara så helt upptagen af detta, att
doktor Raboul fann det lönlöst söka inlåta sig på
en konversation. Om han nu öfverhufvud taget
önskat detta, hvilket jag har all anledning att
betvifla! Jag betraktade honom ibland, men hur väl
jag än sökte välja dessa tillfällen, möttes jag
ständigt af hans kalla, outgrundliga ögon, och ännu
i dag kan jag fråga mig, därest ej ett knappt
märkbart löje kring hans läppar härrörde sig från min
spelade likgiltighet, som kanske var alltför skarpt
markerad för att vara naturlig.
(Forts.)
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
