Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 19 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo mig också bref tillhanda, hvilka, om de än
ej inneburo något nytt i sak, dock tjänade som en
föreningslänk mellan mig och doktorn. Men allt
eftersom tiden rullade åstad, blefvo dessa
meddelanden mera tunnsådda, ja, så sällsynta, att det
var med oförställd förvåning, som jag en dag
mottog en längre skrifvelse från honom, och min
förvåning öfvergick till det mest odelade intresse, då jag
fann, hvilka underliga ting det innehöll.
Som denna skrifvelse kastar ett välbehöfligt ljus
öfver innehållet i Jean Raboul sällsamma historia,
meddelar jag den i sin helhet, öfvertygad om, att
ej därigenom göra mig saker till annat än till ett
erkännande af doktor Heurteaus samvetsgranna och
glänsande framställning.
Brefvet lydde:
Charenton 9 dec. 1900.
Bäste Monsieur Durand!
Gärna skulle jag önskat, att ni varit i min
närhet under den närmast flydda tiden, och jag har
alltid beklagat, det omständigheterna beröfvade mig
den hjälp, som jag vet, att ni med nöje skulle lämnat,
sedan ert intresse för den olycklige Jean Raboul
tändts genom den skildring, jag kunnat ge er om
honom. Det är ej heller hvarken försumlighet eller
liknöjdhet, som kommit mig att lämna vår
korrespondens ur sikte, men det har varit mig omöjligt,
att under den spänning, hvari den senaste tidens
tilldragelser försatt mig, kunna ge er någon pålitlig
bild af händelsernas utveckling.
Den stackars Jean Raboul är död, och hans
tragiska historia är beröfvad det dunkel, inför
hvilket vi båda stodo undrande. Jag vill hoppas, att
hans olyckliga själ gått till ljusare nejder, och att
grafven unnat honom den ro, som fanatiska,
oresonliga människor förvägrat honom. Jag bifogar de
blad, hvarpå han själf genom mig upptecknat sin
underliga historia, och jag ber er med andakt läsa
dessa stackars fattiga ord, som sent omsider
undsluppo hans beklämda sinne. Gärna må ni med
stöd af denna skrift och med tillhjälp af er egen
uppfattning utarbeta skildringen, men glöm aldrig
att ni återger en verklighet, alltför gripande och
underbar för att utsmyckas genom någon fantasi...
Jag meddelar äfven i största korthet, hvad
som föregick uppläsningen, och jag lämnar er fritt
att efter behag förfoga däröfver. Med ledning af
mina dagboksanteckningar meddelar jag således
följande:
På morgonen den 17 september blef jag af min
assistent anmodad att utan dröjsmål uppsöka Jean
Raboul, då man fruktade en kris af allvarlig
beskaffenhet, föröfrigt den, som några dagar
dessförinnan härjat hans svaga organism. Jag infann mig
genast och frapperades vid första ögonkastet af den
märkliga förändring, som han undergått. Ni
minnes honom som en blek, förkrossad varelse, som
en förtviflad själ, hvilken resignerat.
Nåväl, jag hade nu framför mig en man, som
snarare gjorde intryck af uppblossande, orubblig
energi.
Nej, icke orubblig i detta ords egentliga
betydelse, ty den strid, som utkämpades i hans inre,
återspeglades i hans yttre genom lidelsefulla,
våldsamma rörelser. Det var som om något skulle bryta
sig fram, en stum, förtviflad kamp mot den mara,
som höll honom fången, ett trefvande, som för lif
och död efter ett förlossningens ord, och ett härligt,
djupt andetag. Dock, de band, hvari han fängslats,
syntes honom för starka, och med tårlösa, stirrande
ögon återföll han så småningom i sin vanliga apati.
Dessa kriser blefvo sedan alltmer vanliga, och en
dag, den 8 november, tycktes hela hans väsen
skakas af en inre, förfärande strid, och för första gången
efter tre långa år ljödo i hans ensliga cell några
begripliga ord från hans läppar. Tro dock ej, att
de kommo utan afbrott, utan ansträngning. Nej,
likt en döende, som med förtviflans kraft vill skänka
lifvet ännu några ord, prässade han fram med
förvridna anletsdrag:
»Jean Raboul – doktor – mitt lifs –
förbannelse. Jag» – – – – –
Och samma mörker som förr drog sitt ishölje
kring hans själ.
Den 24 november tillkallades jag ånyo. Det
var en bruten man jag återsåg. Han låg där på
sin enkla säng, med slutna ögon, stum, utan klagan.
Jag greps af en fruktansvärd tanke: skulle han
lämna oss, utan att vi lyckats lösa gåtan! Barmhärtige
Gud! bad jag, skänk honom dock en timma, en enda,
att han må afskaka dessa tunga bojor, och kasta
en strimma af ljus i hans mörka, omtöcknade
förstånd!...
Vår Herre hörde min bön, ty tre dagar innan
döden kom som befriare, rullade de första lättnadens
tårar från hans ögon, och då han den 1 december
slöt sin sorgliga tillvaro, hade han dock
dessförinnan hunnit tolka sin sällsamma, aldrig förr sporda
historia. Han dog en klar vintermorgon, utan
bitterhet i hjärtat, med lugn och ro i själen, och det
var med ett småleende på läpparne, som han gaf
mig sina sista ord:
»Doktor», sade han, »jag har lidit mycket, nu
är det min tur att blifva lycklig.»
Må det gå så. –
Jag öfversänder härmed hvad jag upptecknat från
hans sista stunder, bedjande er väl bevara detta
manuskript. Sänder er äfven min hjärtliga hälsning,
och förblir
Eder tillgifne
Emonde Heurteau.»
Detta var innehållet i doktorns bref. Hans
önskan har jag sökt respektera, och då jag nu återger
Gustave Marmonts historia – så var den
olyckligtvis verkliga namn – följer jag tilldragelserna
sådana, som de timat, och låter honom själf berätta:
Jean Raboul och hans historia.
Den första fråga jag skulle vilja göra mig,
sedan min arma och utpinade hjärna återgått till sitt
normala tillstånd, är, huru vida allt som tyngt och
plågat min själ existerat i verkligheten, eller oro
jag blott sofvit och därunder utstått dessa marter?
Det tyckes mig nämligen nu, som om hela det
förflutna varit foster af min inbillning, som om allt
hvad jag erinrar mig stått för mig i drömmen.
Det är, som om jag vaknat till ett nytt lif, där
framtiden ligger lika ljus som den låg en gång,
innan olyckliga omständigheter ställde mig ensam i
världen.
Det tyckes mig så, men hur annorlunda är
det ej.
Jag vet, att hvad jag känt och lidit pågått
åratal igenom, och den lilla strimma af hopp, jag
söker skönja i framtiden, är blott mitt hjärtas
lindring vid känslan af, att förbannelsen släppt sitt
tag... Jag äger ingen framtid och önskar ingen
häller, ty om jag äfven nyss återskänkts till
lifvet, finner jag blott hvilan i den eviga, djupa,
ostörda sömnen.
Jag vill berätta mina öden, mindre för det
intresse, de kunna ha, än för den tröst, som jag
skall erfara vid att samla alla dessa minnen ur mitt
hemska förflutna till en begriplig handling.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
