Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 26 Januari 1902 - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SELMA LAGERLÖF.
Det var icke en tillfällighet, att Selma
Lagerlöfs första bok, den som med ett slag lyfte
henne upp från en liten okänd skollärarinnas
ställning till rangen af vårt lands främsta författarinna,
på titelbladet bar ordet »saga». Hon hade därmed
angifvit sin riktnings innersta väsende och
karaktär omgärdad af makter, som hon från den stunden
med sin fantasis eröfrande och tillvinnande makt
skulle behärska, Det är som sagoberätterska hon
är stor, ja enastående. I hennes diktning lefver
sagan i sin underbara förening af fantasi och
verklighet, så tätt sammanbundna att man icke kan
bestämma gränserna dem emellan, icke vet när man
lemnar realiteternas verld för att inträda i drömmens
och synernas. Och sagan finnes för henne icke
blott i det förgångna, i de svunna tidernas
fjärrglans, en hägring af det som redan sjunkit ned
under synkretsen, förstorad och förandligad, den
finnes förborgad i det lif som rör sig rundt
omkring henne, hon ser den, omfattar den med sin
tankes fasta och mjuka grepp, lyfter upp den i
ljuset och visar den för oss andra. Detta diktarens
yppersta kännemärke: att se det som för andra
är förborgadt, är i utpräglad grad hennes, men
därmed förenar hon den folkliga konstnärens
förmåga att af fantasis egenartade bilder forma lif,
igenkännbart och förtroget för alla; liksom i den
äkta folksagan är det underbara i hennes dikt
sammanfogadt af idel verklighetsdrag. Hennes
sångmö har iklädt sig en tjänarinnas skepnad,
går stilla och ödmjukt och förrättar lifvets sysslor,
vårdar sig om dagens småting, men hennes ögon
äro stora och drömmande, och vid sitt ringa arbete
sjunger hon om stora dåd och öden. Hon är
sagans askunge och medvetandet om den
härlighet, till hvilken hon blifvit född, bär hon inom sig
som ett stilla jubel som förskönar lifvets gråa
enahanda.
Hon har i »Gösta Berlings saga» och en
»Herrgårdssägen» tecknat det svenska sagolynnet, sådant
det ännu lefver i afskilda trakter af vårt land,
fostradt af familjetraditioner, närdt af en på samma
gång stor och leende natur, af långa vintrars
ensamhet och drömmar, af korta somrars lust och
längtan. I dessa skildringar af svenskt
herrgårdslif, i dessa teckningar af de gångna
stormaktstidernas fattiga arftagare har hon med diktarens
makt att förstora och allmängöra gifvit en typisk
bild af svenskt nationallynne, som står oöfverträffad
i fantasiens styrka och sanning. Hon har i
»Antikrists mirakler» med förvånande intuition skildrat
sydlänningens fantasilif. Nu senast har hon i den
utkomna första delen af dubbelromanen: »Jerusalem»
gifvit oss den svenska bondens saga, så nytt, så
ursprungligt, med en sådan storhet och fasthet i
greppet, en sådan klarhet i utformningen, att man
endast hos en af våra nu lefvande författare,
August Strindberg i hans skildringar af svenskt
skärgårdslif, finner något motsvarande.
Det är äfven här sagosinnet, som
ursprungligen fängslat henne. Denna lilla Dalasocken, i
hvars afskilda, stagnerade lif plötsligt en tanke
utifrån slår ned, växer till en fix idé, som blir
alla de medärfda begreppen, fördomarne och
känslorna öfvermäktigt och drifves till det oerhörda,
fantastiska, denna lilla krets af svenska bönder,
som öfvergifva hus och hem för att i det heliga
landet grunda ett nytt Jerusalem, detta moderna
korståg, verkligt i all sin osannolikhet, det har
varit ämnet, som satt hennes fantasi i rörelse. Men
i utformningen har det vuxit för henne och blifvit
till en i mänga afseenden typisk skildring af den
svenske bondens lif och lynne.
Hon har utan tvekan tagit fasta på de stora,
bestämmande dragen, Å ena sidan släktkänslan,
vördnaden för traditionen, det fäderneärfda, det
som ger sammanhang, en ideell innebörd, en
vidare horisont än bondens trånga och begränsade
lif, representerade af gården, hemmet, namnet,
förmögenheten. Å andra sidan det personliga
lyckobegäret, fantasikraften, girigt gripande efter
det stoff, som erbjuder sig: den ungdomliga
älskogsdriften, den religiösa hänförelsen, äfventyret, där
det lefver fördoldt i de djupa skogarne, eller där det
plötsligt uppenbarar sig som en syn i fjärran:
Jerusalem, den heliga staden, skinande på sitt
hvita berg. Det är striden mellan dessa makter,
som Selma Lagerlöf skildrar i sin bok.
Högst står inledningen: »Ingmarssönerna». Mot
denna storartade, lika originella som djupsinniga
introduktion går dock intet af det följande upp.
Denna teckring af den högmodige och rättsinnige
storbonden, som hemtar sin hustru ur fängelset,
som på sitt styfsinta, inbundna, rörande tafatta
sätt kämpar den allmänmänskliga kampen för att
offra sig själf och vinna sig själf, tillhör icke blott
det yppersta Selma Lagerlöf någonsin diktadt, utan
som öfver hufvud finnes diktadt på vårt språk. Till
denna höjd och dock knappast så högt nå endast
enstaka ställen i den följande skildringen. Jag
tror icke, att jag misstar mig i den förmodan, att
författarinnan vid utförandet af sitt verk haft den
isländska sagolitteraturen som närmaste förebild,
det är dess klara, koncisa, i dialogen
karakteriserande, knapphändigt beskrifvande stil, som hon
studerat och i stort sedt efterbildat. Hennes egen
stil har därigenom vunnit i enkelhet, fasthet och
storhet, men å andra sidan har fört bilden, så synes
det åtminstone mig, lagt en smula tvång på hennes
personliga egenart. Det är de ställen, där denna
oemotståndligt bryter fram, i det att hennes fantasi
tar ledningen, bokens sagoställen, skulle jag vilja
kalla dem, som gripa starkast vid läsningen och
djupast fästa sig i minnet. Först och främst då
introduktionen, vidare skildringen af »Den vilda
jakten», af Gertruds dröm och uppgörelsen mellan
henne och Ingmar, samt slutkapitlet,
Jerusalemfararnes affärd. Men mycket högt som bred,
realistisk skildring stå äfven sådana partier som
mötet i missionshuset och auktionen.
Till hela sin betydelse kan dock arbetet icke
bedömas förr än det föreligger i sin helhet. Och
den publik, den största någon samtida svensk
författare lyckats vinna, som med enhällig beundran
mottagit denna första del, väntar med otålighet
på fortsättningen.
Tor Hedberg.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
