Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 9 Februari 1902 - Adelaïde Ristori. Den 80-åriga italienska tragediennen. - Coquelin Ainé som Tartuffe med anledning af gästspelet i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ADELAÏDE RISTORI
DEN 80-ÅRIGA ITALIENSKA TRAGEDIENNEN.
Den 29 dennes ingick den världsberömda tragediennen i sitt
80:e år och den 31 firades denna tilldragelse i Italien,
särskildt i Rom, med stora festligheter.
Adelaïde Ristori är en af de märkligaste
konstnärsuppenbarelser, som någonsin för-kommit.
Det k n med något skäl sägas om henne, att hon
tillhört teatern från vaggan och ända
fram till grafven, ty redan som svepebarn lär hon – hennes
föräldrar tillhörde ett kringresande skådespelarsällskap – hafva
uppträdt på scenen, och det är blott ett par år sedan hon för
sista gången offentligen framträdde på teatern. Och under
denna sin konstnärsbana har hon öfver hela den civiliserade
världen blifvit firad så som ingen annan skådespelerska, icke
ens Sarah Bernhardt undantagen.
Sin egentliga konstnärsbana började Ristori vid tolf års
ålder, ocn redan då hon var blott fjorton år spelade hon
Francescas rol i »Francesca da Rimini». Sitt grundläggande rykte
förvärfvade hon i Italien i perioden me lan 1840–55. Därunder
ingick hon ett förnämt äktenskap med markis de Grillo. En
tid ämnade hon så lämna konstnärsbanan och uteslutande
egna sig åt familjelifvet, tills hon slutligen intogs af tanken
att visa sin konst utom Italien. Hon reste med ett utvaldt
sällskap till Paris, och från den stunden stammar hennes
världsrykte. Redan från första början eröfrade hon publiken, medan
kritiken, som då höll lifvakt till den stora franska tragediennen
Rachel, först så småningom föll till hennes fötter. Men då
detta slutligen skedde, nådde entusiasmen knappast några
gränser. Allt hvad Paris hade stort inom konstens och
litteraturens värld, män sådana som Dumas, Lamartiu, Janii etc.,
hängaf sig åt ett slags Ristoriafguderi. Från Paris fortsatte
Ristori sitt segertåg ut i världen. Hon firade samma triumfer
i England, i Holland, Tyskland, Turkiet, Ryssland,
Nordamerika, Sydamerika, Australien o. s. v. tills hon fann tiden vara
inne att slå sig till ro, sedan hon öfverskridit den gyllene
punkt, där äfven den störste konstnär icke längre förmår hålla
det mot nedgången flyende lifvet kvar.
Ristoris sista framträdande på scenen – sedan hon länge
hållit sig borta därifrån – var i Turin 1898. Carignanoteatern
var fylld af en elitpublik, som med stormande bifallsyttringar
hälsade den sjuttiosexåriga, hvithåriga konstnärinnan vid
hennes inträde. Därefter inträdde dödsstillhet medan Ristori
reciterade den femte sången ur Dantes »Inferno». Ännu i denna
sena ålder voro Ristoris röst och föredrag mäktiga att binda
åhörarne i ett slags förtrollning, som löstes först då den
åldriga tragediennen slutat och bifallsjublet spontant bröt fram.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
