Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 16 Februari 1902 - Hvar 8 Dags novellblad. I. Tom Lister som smugglare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. I.
TOM LISTER SOM SMUGGLARE, af <i><b>E. P. Latt.</i></b> Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Tom Lister hade slagit sig ned vid ett bord å Hotel Cecils
amerikanska bar. Rundt om honom ljöd den kärfva
amerikanska dialekten. Plötsligt kom en person och slog sig ned
å andra ändan af soffan. Efter att några ögonblick ha
betraktat Tom tilltalade han honom, och frågade, om han fick
bjuda på en »cocktail». Tom tackade för vänligheten och snart
var samtalet i full gång. Främlingen presenterade sig som
turist. Hans namn var Montague Lundberg, och som han var
alldeles obekant i staden, frågade han Tom, om denne kunde vara
i tillfälle visa honom stadens sevärdheter.
»Hör på, min unga vän», sade han. »Hvad har ni för er
om dagarne?»
»För närvarande ingenting», svarade Tom. För några
veckor sedan tog jag afsked från Yeomanry-regementet och
går nu ledig, men söker hvarje dag efter någon plats».
»Jag vill betala er 400 kronor, om ni under fjorton dagar
vill göra mig sällskap och visa mig staden».
Mycket förtjust antog Tom anbudet och började sin
tjänstgöring samma afton. Han förde honom omkring öfverallt,
och de besågo både likt och olikt. De besökte teatrar och
varietéer, sådana som Empire, Alhambra m. fl. ställen.
Allt för snabbt förflöto de fjorton dagarne. Sista dagen
kom, och vid en finare middag resonnerade de nu om, hvad de
hört och sett.
Lundberg uttryckte sin tacksamhet för Tom för den
omsorg han ägnat honom och beklagade bara, att samvaron blef
så kort.
»Tänker ni resa från London?»
»Ja, jag måste tillbaka till New-York, men om jag kunde
finna en pålitlig person att sända, skulle jag stanna längre».
»Kan ni ej sända mig?» frågade Tom.
»Jo, men det är både ett grannlaga och farligt uppdrag»,
svarade Lundberg fundersamt.
»Kom till mitt hotell i morgon så få vi talas vid om
saken», tillade han efter en paus.
På utsatt tid infann sig Tom, och Montague Lundberg
meddelade, att han beslutat låta honom resa. »Jag betalar er
fyratusen kronor och fritt vivre. Ni har att lämna detta
paket till adressaten, som bor å Waldorf-Astoria».
Tom invände, att posten var fullt säker och betydligt
billigare. . .
»Paketet innehåller diamanter för fyrahundratusen
kronors värde».
»Åh!» utropade Tom förvånad, »men hvarför icke
assurera paketen och sända den med posten».
»Nej», sade Lundberg leende, »ni förstår, det är meningen att
ej betala någon tull för dem. Jag har gjort den resan många
gånger, men nu äro detektiverna efter mig. Om ni sköter er,
kan ni få flera sådana uppdrag».
»Jag skall göra det, men jag vill under sådana
förhållanden ha tiotusen kronor», sade Tom och såg Lundberg rakt i
ansiktet.
»Sagdt och gjordt», svarade han. »Ni reser med Etruria
på söndag, och då ni kommer till New-York, går ni direkt till
hotellet och frågar efter Benjamin Cowper. Jag ger honom
telegrafisk order att betala till er de tiotusen kronorna. Ni
träffar mig här, då ni kommer tillbaka».
På söndag morgon mottog Tom paketet med en
förmaning att vara rädd om det. »Här är en present till min
kompanjon, ett silfveretui, innehållande en tiokronors cigarr.
Lämna honom den och tappa den ej». Så skiljdes de.
Snart var Tom ute på Atlantiska hafvet, och han började
se sig om bland passagerarne för att stifta bekantskap med
någon. Till sin förtjusning fick han till bordsgranne en
bedårande skön dam. Hon var en äkta amerikansk skönhet, glad
och fri af sig, och de blefvo snart förtroliga med hvarandra.
Tom tyckte, att dagarne flögo bort, så intagen Tar han i
sin nya bekantskap.
»Tom», sade hon en afton då de nalkades New York, »jag
har en del spetsar och andra varor, jag ej gärna vill betala tull
för. Men det är väl ändå säkrast anmäla dem till förtullning?»
»Jag tänker ej anmäla mina saker», sade Tom naivt
»Huru tänker ni bära er åt då?» sade hon spetsigt
»Jag bär dem i fickan, Maisie!»
»Jag fruktar, att jag ej kan göra det – då få de hellre
snoka igenom mina koffertar», svarade hon skrattande.
Då ångaren nalkades Sandy Hook, började Tom för första
gången känna sig nervös. Nu stannade man och tog läkaren
ombord, senare kommo tulltjänstemännen, och passagerarne
försvunno den ene efter den andre för att närvara vid resgodsets
förtullning.
Så kom frihetsstatyn och Brooklynbron i sikte, och snart
låg den stora kolossen förtöjd vid kajen.
En lång ström af män kom ombord och bagaget
transporterades till tullpaviljongerna.
Tom erbjöd sig hjälpa Maisie med hennes bagage, men
då han kom tillbaka efter att ha efterfrågat hennes koffert,
var hon försvunnen. Han såg efter henne en stund, men då
han ej vågade invänta henne, aflägsnade han sig, utan att ha
fått säga henne farväl. Han ropade an en droska, steg upp
i den och körde direkt till hotellet Waldorf-Astoria.
Nu erinrade han sig sitt uppdrag. Han kände i fickan
efter paketen. Ja, himlen vare tack, den var i säkert förvar.
Inom nästa halftimma skulle han tjänat sina tio tusen kronor.
Hotellets förhall var fylld med kommande och gående.
Han gick fram till disken och frågade efter Cowper.
Han blef visad in i dennes rum och hälsades välkommen.
»Hur har resan gått?» frågade Cowper.
»Förträffligt», svarade Tom. »Här har ni paketet».
I det samma öppnades dörren, och en herre och en dam
inträdde.
»Maise!» utropade Tom förvånad.
»Där är mannen», sade hon lugnt och pekade på Tom.
»Och här är kontrabandet», sade hennes följeslagare och
grep paketet. »Vi ha öfverlistat er till sist», fortsatte han
med en triumferande blick på Cowper.
»Det ser så ut», svarade denne.
Tulltjänstemannen – ty det var en af tullverkets högsta
tjänstemän – öppnade hastigt paketet och visade stenarne.
»I sanning ett godt kap. Detta blir er en dyr historia».
»God eftermiddag», sade Cowper och såg betecknande
åt dörren. Båda aflägsnade sig, utan att säga ett ord vidare.
Tom stod där stum och tillintetgjord.
»Jag fruktar ni varit en smula oförsiktig», sade Cowper.
»Jag blef bekant med henne på båten», svarade han.
»Hon är en af deras skickligaste detektiver och har troligen
följt edra spår från hotell Cecil. Regeringen underkastar sig
rätt dryga utgifter för att hålla sig med detektiver på andra
sidan just nu, så jag tänker vi få ej tadla dem för mycket.
Men hade ni ej en god cigarr till mig också?»
Tom tog fram etuiet och räckte honom.
»Det var förträffligt», sade Cowper, öppnade det oeh
betraktade cigarren med kännarmin.
»Här har ni er betalning», fortsatte han och räckte honom
en sedelbundt.
»Men tänker ni betala mig? Det var då generöst.»
»Icke alls», svarade Cowper och drog af cigarrens yttre
omslag, under det Tom förvånad stirrade på honom. Så
började han skaka cigarren, och ur den ena ändan föllo de
allra härligaste diamanter. <
»Och de andra?» frågade Tom.
»Voro endast vackert slipade glasbitar», svarade Cowper.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
