Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 23 Februari 1902 - HVAR 8 DAGS novellblad, II: Den största kärleken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. II.
DEN STÖRSTA KÄRLEKEN. Novell af <i><b>David H. Talmadge</i></b>. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Mullen var rödhårig och hans ögon voro
blixtrande svarta, Tormans hår var brunt och hans
ögon blåa. Häraf må den ärade läsaren själf sluta
sig till deras karaktär för öfrigt.
De möttes en dag på byns hufvudgata, och
Torman, med ett hånleende på läpparne, sade Mullen
rent ut att han var en föraktlig varelse, emedan han
vågat visa sig uppmärksam mot en viss flicka med
bruna ögon och bruna lockar.
Mullen svarade ej ett ord, ehuru hans krage
hotade kväfva honom. Hans ögon talade ett desto
vältaligare språk, då han helt hastigt gjorde helt om,
lämnande Torman ensam med sina häftiga utfall.
»Tjufstryk!» mumlade Torman.
Men Mullen fortsatte stillatigande sin väg. Han
kände en oemotståndlig klåda i fingrarna efter att
fatta Torman i strupen, men han behärskade sig.
Slutligen kom han till en liten hvit koja, öfvervuxen
med gröna vinrankor.
En ung flicka mötte honom och hälsade honom
välkommen då han inträdde. »Arbetar du ej i dag«,
frågade hon honom.
»Nej», svarade han, »det är hett».
Hon kastade en orolig blick på honom. »Mår
du icke bra?» frågade hon.
»Jo», svarade han, »men jag är nästan halfgalen
af förargelse». Och så berättade han henne hvad som
händt.
Flickan lysnade förundrad. »Jag kan ej förstå
det där», sade hon, »förklara dig närmare, jag trodde
ni voro de bästa vänner i världen. Räddade han
icke dig från att drunkna?»
Mullen sänkte hufvudet.
»Satt han icke vid din sida natt och dag, då
du hade feber?»
»Jag kan ej förklara det», svarade han. »Jag
kan endast säga, att jag älskar dig och att han
älskar dig. Du kan ej blifva hustru åt oss båda.»
»Hvem har sagt, att jag skulle bli hustru åt
någon af er?» Hon skakade sitt vackra hufvud och
betraktade honom skälmskt.
Mullen tog ett steg baklänges. »Vi – jag endast
hoppades ...» sade han efter ett ögonblicks paus.
»Ni äro ett par dumma pojkar, båda. Gå och
gör upp tvisten er emellan i godo.» Jag vill ej veta
af någon duell för min skull.»
Men då Mullen aflägsnat sig tog hon upp en ros
han tappat och tryckte den till sina läppar.
Följande dag var luften svalare och Mullen
återtog sitt arbete. Han var byggnadssnickare och
Torman målare, och båda hade ungefär lika stora
inkomster. Man hade liknat dem vid David och Jonatan,
så trogen hade deras vänskap hittills varit. De voro
oskiljaktiga tills denna kärlek kom emellan och hotade
grusa det goda förhållandet. Samma orsak har
vållat månget kejsardömes fall.
De arbetade båda på samma nybyggnad, och då
Mullen gick upp för trappuppgången till andra
våningen fick hatets demon makt med honom.
Där i andra ändan af den halffärdiga korridoren
fick han se Torman, sysselsatt met att måla.
Ådrorna på hans panna svällde, och han skar tänderna
af vrede.
Den kvällen smög han sig till den lilla hvita
kojan utan att gå in. Han ställde sig i trädens skugga
och lyssnade till hur man skämtade och pratade där
innanför i trädgården. Han fick äfven höra sitt namn
nämnas, hvilket ej bidrog att lugna honom.
Nästa morgon gick han till sitt arbete med dystert
ansikte. Han mötte Torman utan att besvara hans
hälsning. Ett triumferande leende hvilade öfver
Tormans anlete.
Ljudet af hans sång trängde till Mullens öron,
där han gick och arbetade i våningen inunder. Tiden
gick och det led mot middagen. Han visste på
minuten när Torman skulle lägga bort sin pensel
och gå ut till middag. Han smög sig fram till trappan,
och under det han försiktigt såg sig omkring, höjde
han hammaren, och med några kraftiga slag lösslet
han ett par plankor från bjälklaget
Han lyssnade en minut – en lång, pinsam minut.
Så hörde han Tormans fotsteg i korridoren ofvanför.
Nu gick denne ned för trapporna. Mullen darrade.
Hans anletsdrag fingo i hast ett annat uttryck; ett
utrop, ej olikt ett stönande, kom öfver hans läppar.
Han sprang fram mot trappan. Han nådde trappans
första steg just som Torman satte sin fot på de lösa
golfbräderna.
»Vänta, Tom – för Guds skull, vänta!»
ropade han.
Men det var för sent. Golfvet gaf vika under
Tormans fot och han störtade hufvudstupa ned. Det
var omöjligt för Mullen att hindra hans fall, han
kunde endast sträcka ut armarna mot honom, och
omfamnande hvarandra störtade de båda ned bland
bjälkar och sten i källarvåningen.
En stund lågo de där båda bedöfvade och halft
ihjälskrämda. Torman blödde ur ett styggt sår i
hufvudet, och Mullens arm var vrickad ur led på ett
oroväckande sätt. Ingen af dem var fullkomligt
medvetslös.
Torman kvicknade först vid. »Bill», sade han,
»du räddade mitt lif.»
»Nej», svarade Mullen matt, »jag hade lösgjort
bräderna med flit.»
Torman var alltför förvånad att kunna säga
någonting. »Nu ljuger du», sade han till sist och torkade
blodet ur ögonen och munnen.
Efter en stunds vänskapligt gnabb lyckades
Torman krafla sig upp och sökte hjälpa Mullen att resa sig.
»Innan vi gå, så få vi försöka spika fast
bräderna igen», sade Mullen.
Det lyckades Torman att släpa sig upp och göra
det, hvarpå de så sakta begåfvo sig hemåt. Snart
fick hela byn reda på olyckshändelsen, ehuru
sammanhanget förblef en hemlighet.
Två dagar senare möttes de, Mullen med sin
arm i band och Torman med ett väldigt bandage om
hufvudet. Den hälsning de nu växlade var varm som
augustisolens strålar.
Som de stodo där fingo de se en flicka nalkas.
Tyst betraktade de henne då hon tog af åt annat håll.
»Hon är din, Tom», sade Mullen.
»Nej, hon är din», sade Torman, och de voro
nära däran bli ovänner igen. Men denna gången
upplöste sig gnabbet i en skällande skrattsalfva och
arm i arm vandrade de den vackra bygatan framåt.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
