Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 22. Den 2 Mars 1902
- HVAR 8 DAGS novellblad, III: En smugglarhisioria från Wight
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. III.
EN SMUGGLARHISIORIA FRÅN WIGHT. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Lukas! Lukas! Säg mig att du endast
skämtar. Du menar väl ej allvar med hvad du sade.»
Flickans röst darrade af rörelse, och hon brast
i en flod af tårar. Den unge mannens anletsdrag
fingo ett bestämdt, nästan hotfullt uttryck, då han
slog armen om hennes lif.
Mellan de unga tu utkämpades här vid
hafsstranden en hård kamp. Ruth, som i själfva verket
älskade Lukas Haskell, den unge fiskaren, med
hvilken hon denna afton sammanträffat, hade låtit sig
påverkas af sin släkt och förlofvat sig mod den
ansedde kustsergeanten James Blenkarn.
Ruth förebrådde Lukas, för att han med berådt
mod trotsade landets lagar och biträdde vid
insmugglande af varor, men trots sina förebråelser måste
hon tillstå, att hon älskade honom och ej James
Blenkarn, ehuru denne var en präktig karl och
alltid visat sig god mot henne.
»Pappa såg, huru god James var», protesterade
den unga flickan. »Och dessutom – hvad är du?»
»En ärlig fiskare», sade Lukas.
»En lagbrytare, en smugglare, en tjuf».
»En tjuf. Hvem vågar kalla mig tjuf.»
»James gör det», svarade hon.
Lukas höjde hotande handen mot himmelen.
»Låt James komma i min väg en gång, och
Gud må dömma oss emellan!»
Ännu en gång kysste han den darrande flickan
och försvann i kvällens dunkel.
*
År 1873 hade det ryktet spridt sig, att stora
kvantiteter kolonialvaror voro afsända från andra
länder att insmugglas vid ön Wight.
I västra delen af denna ö voro befolkningens
sympatier odeladt på smugglarnes sida, emedan
fiskarne ofta blefvo utsatta för spioneri.
En dag beslöt en farmare, vid namn Giles
Canseway, att spela kustbevakningen ett spratt. Han
lät utsprida det ryktet, att han stod i spetsen för
ett helt smugglareband. Olyckligtvis drabbade
misstankarne då äfven en af hans bästa vänner, Lukas
Haskell. En natt omringade kustbevakningen hans
hus, som låg vid hafvet, och inträngde för att
undersöka huset. Naturligtvis funno de ingenting, men
då undersökningen pågick, fick kustsergeanten se
Haskell komma in. Haskell insåg genast faran och
rusade ögonblickligen bort. Kommen utanför
snubblade han och tumlade omkull. Ehuru han var snabbt
uppe igen, tappade han ett papper, som tillfullo
bevisade hans brottslighet. – – –
»Daniel, du måste vara mig behjälplig härvidlag»,
sade Ruth en morgon till sin broder Daniel.
»Med hvad då?» sade denne i det han ömt
betraktade sin syster.
Med af rodnad blossande kinder berättade hon
nu huru Lukas Haskell lyckades undkomma sina
förföljare, då de omringat Giles Canseways hus.
»De jagade ned honom», sade hon, »i den klyftan,
som genom en gång står i förbindelse med
»Fransmannens håla», och då de sökte tränga efter lär
han sprängt tunneln.
»Nu befinner han sig i denna grotta, och som
kustbevakningen håller vakt nedanför på stranden,
kan han hvarken komma upp eller ned. Ingen
lefvande varelse kan klättre upp till klyftan, och
såvida ingen sänker sig ned på ett rep till honom,
skall han omkomma af svält, som den stackars
fransmannen gjorde.»
»Nå, hvad vill du, jag skall göra?»
»Jo, du skall hjälpa mig komma ned i hålan.
Du tar ett starkt rep och släpper ned mig. Du är
stark nog att draga upp honom och sedan mig.»
»Men det är emot lagen», invände Daniel. »Om
jag hjälper honom, råkar jag fast själf...» Men
efter en stunds öfvertalande gick han till sist
in på att bistå henne.
*
Skyddad af mörkret lyckades den modiga, unga
flickan sänka sig ned utför det förskräckliga
bråddjupet. Då hon hängde där med det brusande
hafvet under sig, och allt berodde på att repet ej
skars af mot någon skarp klippspets, betogs hon
af fasa. Men kärleken till Lukas stålsatte henne.
Slutligen fick hon fotfäste på en utskjutande
klippa framför ingången till »Fransmannens håla».
Hon ropade sakta: »Lukas! Lukas!»
»Hvem ropar?» hörde hon en hes röst svara.
Hon tog några steg framåt, men hejdades af utropet:
»Jaså, ni komma för att arrestera mig! Stanna,
eller ni är dödens!»
»Lukas, ser du ej, att det är jag – Ruth!»
Snart fattade han situationen och slöt henne
till sitt bröst. I få ord berättade hon om sin plan.
»Hvarför har du riskerat ditt lif för mig?»
Frågan var ej lätt för henne att besvara –
hon som var förlofvad med en annan.
»Min älskling», sade han passioneradt, »jag svär
dig, att kommer jag helskinnad ur den här hålan,
skall jag upphöra med all smuggling och börja ett
nytt, redligt och ärligt lif, fjärran från dessa
bygder. Kanhända jag då en gång kan komma tillbaka
för att gifta mig med dig, mitt lifs ängel.»
»Nej!» sade Ruth bestämdt. »Jag har ju gifvit mitt
ord till James Blenkarn, och kan ej ändra mig.»
»Jag trodde du mente –»
»Nej – tro mig, jag kan inte – tro mig ...»
»Då måste jag i alla fall bort härifrån», sade
han, i det han ännu en gång slöt den darrande
flickan till sitt bröst, passioneradt kysste henne och
ilade mot grottans utgång. Nästa ögonblick skulle
han störtat sig utför bråddjupet, om ej en kraftig
hand gripit tag i honom och kastat honom tillbaka.
»Är det på det sättet, du ämnar börja ditt nya
lif, Haskell? Skäms du ej att handla så fegt, fast
denna modiga flicka vågat lifvet för att rädda dig?»
Lukas slet sig lös och drog fram revolvern.
»Blenkarn!» ropade han. »Himlen vare lof, att
jag träffade dig! Nu kunna vi få göra upp vårt
mellanhafvande!»
Han höjde vapnet, men lika hastigt slog
kustsergeanten det ur hans hand.
»Jag hade ett annat ärende än detta», sade han
kyligt. »Icke för att slåss med dig, utan för att
hjälpa dig har jag kommit hit.»
»Hvad?»
»Det är så», fortsatte Blenkarn allvarligt »Du
har ingenting att frukta af mig. Ruth, hör mig.
Jag har kommit för att befria din älskare.
Dåraktiga flicka! Du anade ej, att hvarje tum af
trakten var bevakad. Sedan du kommit ned, fångade jag
Daniel, och han har berättat mig allt. Hör på,
Haskell, när vi passera herrgården, befaller jag
mina män genomsöka parken. Då slår du mig till
marken och flyr till Yarmouth, under det jag låter
dem leta efter dig åt motsatta hållet.
»Ännu ett ord. Ruth, jag befriar dig från ditt
löfte och lämnar snart trakten för alltid. Då
stormen lagt sig, kommer Lukas tillbaka om några år
för att gifta sig med dig», och hans röst darrade,
»ehuru Gud allena vet, hur innerligt jag älskar dig.»
»James», sade Ruth, »förlåt mig, jag har aldrig
älskat dig, men – men». Hon tystnade.
»Jag vet det nu», sade kustsergeanten, »och det
var väl, jag fick veta det i tid. Jag lyssnade till
ert samtal här och hörde, hvad du sade till honom.
Jag har misstagit mig grymt. Hör nu, Lukas! Gör
som du sagt. Blif en ärlig människa! Kom tillbaka
en dag, men blif god mot henne. Kom ihåg, att hon
i natt vågat sitt lif för att rädda ditt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/2216.html
