Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för Hvar 8 dag af Erland Bratt (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgon i oktober 1897. Färden gick genom
nästan obebyggda trakter, men landskapet var flackt
och svårigheterna vidtogo först sedan vi nått
Himalayas bergskedjor. Men då begrep jag, hvarför
en ensam man ej kunnat taga sig fram, ty en
ödslighet blickade oss till mötes, så omätlig, att
väl jorden knappast före människans tillkomst tett
sig mera öfvergifven.
Vi vandrade dock alltjämt och vanligtvis under
tystnad. Nog var jag själf upptagen af mina egna
tankar, i det de med en sällsam makt
framlockade allt, som jag haft kärt här i lifvet, och
kommo mig att granska dessa ting med ett
vemod, som om det gällt att för alltid taga afsked
af detsamma, men fastän jag så försjönk i
grubblerier, hade jag dock öga för doktorn, ty i den
mån, vi närmade oss vår resas mål, uttryckte
hans person en sådan närvositet, och hans drag
en sådan ångest, att jag af uppriktigt hjärta skulle
bjudit till att trösta honom, därest jag kunnat.
Men hvad förmådde väl jag gent emot min
mäktige herre? Jag är säker om, att en
tillgifven hund tar del af sin husbondes oro, när han
med undrande, trogna ögon blickar in i hans
oroliga drag, och jag tror, att förhållandet mellan mig
och doktor Raboul, åtminstone hvad mina känslor
gent emot honom beträffade, var närmast att
jämföra med det, som kan existera mellan en hund
och en människa.
Jag vet ej, hur det gått till, men i
doktorn såg jag ett väsen, mig själf och alla andra
så öfverlägset, att jag slutligen utan reflexion fann
hvarje hans tilltag godt, och jag följde honom,
emedan det ej kunde vara annorledes, emedan mitt
inre dref mig att göra det.
Och han, som efter hvad jag tror, aldrig
slutit sig till någon, som städse i känslan af sin
öfverlägsenhet varit sig själf nog, han kunde sitta
vid min sida mången kväll under denna dystra,
ensliga färd, och om jag äfven ej fick del af hans
sorger eller oro, så skänkte han mig dock
månget vänligt ord, hvaraf jag slöt, att han med
deltagande skärskådade min ställning i detta företag.
Och därför kan jag nämna hans namn utan
bitterhet, och därför önskar jag frid åt hans själ,
ty jag vet, att han drefs framåt af makter, som
voro honom öfvermäktiga, och han kunde ej taga
hänsyn till den eller de, som stupade i hans väg!
Hvarför jag blef en af dem, må andra
diskutera. Nu, då ändtligen solen efter en lång,
förfärlig natt skänker mig sitt lifgifvande ljus, vill
jag ej lösa några gåtor. Hellre vill jag känna den
frid, som fyller mitt inre, och om jag lidit, är
jag glad åt att kunna säga: mitt lidande är slut.
Jag önskar af innerligt hjärta, att doktor Raboul
må kunna säga sig detsamma.
En morgon, mot slutet af den månad, då vi
lämnade Srinagar, upplyste mig doktorn, att vi
endast hade trenne dagsresor kvar, och vi
genomgingo än en gång, hvad vi öfverenskommit för att
betrygga min återfärd. Då det ej var ovanligt att
»bröderna» företogo långa vandringar, borde vi
skiljas, medan ännu en dagsresa återstod, ty det var
meningen, att doktorn skulle våga sig fram ensam,
under det jag, med stöd af den karta, jag erhållit,
borde ofördröjligen återvända.
Så var meningen! Se här det verkliga förloppet.
Denna dag, det var den 25 oktober, hade vi
brutit upp på morgonen, och fram mot
middagstiden skymtade vi den bergskedja, som enligt
doktorns utsago var den sista, vi skulle ha att
öfverskrida, för att trampa det område, där den märkliga
kulten lefde.
Tysta arbetade vi oss framåt och detta i en
stämning så nedtryckt och modlös, att det var ej
utan jag väntade, att doktorn i sista ögonblicket
skulle förbjuda återtåg. Han gick något framom
mig, och genom kikaren granskade han alltsom
oftast omgifningen med största uppmärksamhet.
Skymningen föll på, och vi ordnade för sista gången vårt
nattkvarter. Det var en kylig natt, och, insvepta
i våra grofva filtar, sutto vi framför elden, som
jag i hast gjort upp.
De små tålmodiga hästarne, som ihärdigt och
villigt burit vårt ganska tunga bagage och
stundtals äfven oss, stodo huttrande tryckta intill
hvarandra, kanske äfven de i funderingar öfver denna
långa mödosamma resa. Öfver oss hvälfde sig en
gnistrande, djupblå himmel, och rundt omkring stucko
skuggorna fram ur bergens gömslen. I öfrigt
tystnad, någon gång en susning från vinden.
Och så sutto vi där grubblande båda, tills
ändtligen doktor Raboul tog till orda:
»Jag skulle vilja tacka er, Marmont», sade han,
»för den hjälp, ni lämnat mig, och jag skulle vara
glad, därest ni märkt, att ert sällskap blifvit mig
kärt. Jag har ej brustit i ärlighet, då jag sagt
er, att vår färd skulle blifva vådlig, och jag har
icke hållit er i okunnighet om den möjlighet, att
ni ej ostraffadt kunde tränga in på ett område,
där före mig ingen hvit satt sin fot. Jag trodde
mig ha nått botten af dessa indiers vetande och
ville anse mig nog stark för att våga en kamp.
För er, som känner utvecklingen af min historia,
skall jag väl ej behöfva betona mitt förödmjukande
nederlag.
»Jag måste således bekväma mig till att
erkänna, att jag är främmande för deras
maktresurser, och jag är i okunnighet om, huruvida de
veta af er närvaro. Men skulle så ej vara
fallet, då lofvar jag er att aldrig, vare sig genom
ord eller handling, förråda, att en främling, en
bra och modig man», – doktorn räckte mig sin
hand – »varit mig behjälplig, ty anade man detta,
– Gud vete då, hvad som vore er tillämnadt.
»I morgon vid denna tid har jag nått resans
mål, och mina senare öden skola bli er obekanta.
Men ännu är jag fri, är en människa, och jag
tackar er af uppriktigasto hjärta på en människas
enkla vis. Tack Marmont! I morgon är jag död
för världen, under det ni är på väg att återfinna,
den. Det vill blanda sig en känsla af vemod i
denna tanke, ty lifvet är stort, och världen är
härlig. Blott ett är strunt: vår egen hjälplöshet!
»Jag drömde så stort en gång, ville så väl
och trodde mig så stark, och hvad har jag väl
varit annat än en sten, som faller mot vattenytan?
De närrnasto se ringarne, den bildar, dessa ringar,
som vidga sig och förtona, medan den själf är på
väg mot hvilan ner i djupet.»
Doktor Raboul gjorde ett uppehåll, och liksom
för att skaka af sig dessa reflexioner sade han:
»Jag vill, att vi båda vakna med friska krafter
för morgondagen, och därför ber jag er låta mig
tillreda en dryck åt er.»
Han gjorde, som han sagt, och vi tömde hvar sin.
bägare af det, han lagat. Jag föll i en djup och
drömlös sömn ...
Skall jag kunna skildra mitt uppvaknande? Skall
icke denna framställning få samma otrolighet, som
jag ansåg vidlåda just de händelser, hvilka
utspeltes inför mina ögon?
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
