Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 9 Mars 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt. Forts. och slut f. föreg. n:r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det egendomligt, att hans andedrag ej voro
förnimhara, och om han ej då och då gjort en
rörelse, skulle jag trott honom död.
Nu framträdde ännu en man, och jag såg hur
Chapra och den nykomne öppnade doktorns mun
och liksom vek tillbaka tungan inemot
gommen ....
Efter detta förlora tilldragelserna sitt tydliga
sammanhang i mitt minne.
Jag erinrar mig dock, att de lade doktorn i
en urhuggning i berget, och att jag uppfattade
en sista skymt af min olycklige herre, innan en
tung häll, för alltid eller för kortare tid –
därom kan jag ej yttra mig – skillde honom från
det lif, hvari han lidit så mycket.
Men när han försvunnit, då greps jag af det
förtviflade i min egen ställning, men så sällsamt
var det, jag sett och så underbar den atmosfär,
hvari jag andades, att då tanken på flykt fick
makt i min hjärna, befann jag mig, utan att
ens tillnärmelsevis kunna förklara, hur det gått
till, ensam i samma sal, och mina ångestrop dogo
bort som suckar mellan klipporna.
Barmhärtige Gud! Tänker man begrafva mig
lefvande? Hade man afsiktligt lämnat mig kvar?
Jag bultade på dörren. Jag grät på den häll,
hvarunder doktorn hvilade, och allt kvalfullare
brände sig den tanken fast i min själ, att jag var
förlorad, att intet utom en ohygglig dödskamp stod
mig åter. Det är ej många gånger i mitt lif jag
gråtit, men då grät jag, tills en kärleksfull Gud
sände mig sömnens lindring.
Man begagnade sig af denna sömn, man
förintade mitt förstånd, mitt minne och mitt språk,
och den stackars olycklige man, som blef funnen
i Darbangahs ruiner, det var jag, eller rättare den
brustna, sköflade återstoden af hvad som fordom
varit Gustave Marmont.
– – – – – –
Sådan är den verkliga och sanna skildringen af
de händelser, som ödelagt mitt lif, och om jag ej
lyckats återge de härjningar, som därvid öfvergingo
min själ och kropp, så är det ej beroende på att
något minne mildrats, eller någon fasa bortglömts,
men väl därpå, att den lidandets kalk, som jag måst
tömma, varit alltför bitter, för att jag ännu skulle
orka granska mitt öde med den ljungande harm,
som af omständigheterna varit berättigad.
För mig har blott en sak värde, och blott åt
detta faktum kan jag ägna de sista, uppflammande
känslorna från min döende ande.
Jag är åter fri, förbannelsen är häfd och med
den denna namnlösa ångest, som under dessa trenne
år sugit till sig hvarje solglimt, hvarje förhoppning
i mitt arma, plågade hjärta.
Måhända kunde det intressera att få veta, i
hvilket tillstånd jag under dessa år lefvat. Bröt
sig aldrig en strimma af förnuftets ljus igenom det
tjocka mörkret, eller var aldrig mitt öra känsligt
för någon melodi från det förflutna? Förstod jag
själf detta underliga språk, som sprang fram öfver
mina läppar, och hvars dunkla lagar ingen kunnat
finna? Och när i utbrott af förtviflan dess ord
svepte mitt elände i en allt djupare hemlighet,
inneburo de månne då mitt väsens innerliga längtan
efter förståelse och dess gripande bön om
barmhärtighet ?
Ack, så många frågor skola kunna framställas,
ty gåta länkar sig till gåta i denna historia, men
fastän själf en lösning på det hela, skall jag aldrig
kunna klargöra, hvilka makter, som varit i rörelse,
eller under hvilket tillstånd, jag uthärdat deras
bestämmelser.
Jag har ej varit vansinnig i detta ords
egentliga betydelse, ty jag har städse haft förnimmelsen
af en trängtan, som oemotståndligt brutit sig igenom
och vidmakthållit en sällsam känsla af trefvande
mot eller efter någon hållpunkt för min tanke. Jag
kände mig, som om jag förlorat sammanhanget
mellan de olika elementen i min kropp, som om jag
tappat nyckeln till allt och endast erfarit en
stigande ångest vid att intet begripa inför det kaos af
känslor, som i aldrig fastslagen form kringhvärfde
mig.
Jag var på jakt efter mig själf, efter ett enda
litet ord, som kunde tindra i det dunkel, som mötte
mig, efter någon fläkt, som kunde väcka till lif
mitt begrafna »jag».
Det sjöd i mitt inre som om lifsandarne velat
spränga mitt bröst, ty det var fullt, fullt af en
outsäglig åtrå efter lindringens balsam.
Och så har jag framlefvat dessa år som en,
ohygglig gåta för mig själf, ständigt ett offer för
det största lidande på jorden, det att ha förlorat
sig själf och att se sig förintad vid försöket att
återfinna de utplånade spåren af sitt egna
begripliga »jag».
Jag känner ej det språk, jag talade, och det
har aldrig varit uttryck för någon redig tanke. När
kvalen blefvo för stora, bröt det sig igenom och
plågade min hjärna, som om ett otäckt djur
slingrat sig därinne.
Men en gång fingo dess ord sin betydelse, och
en gång väckte de till lif en spillra af mitt döda
förnuft. Det var en blixt, vid hvars sken jag
återfann mitt väsen, men blott för att genast förlora det
i samma natt som förut.
Jag syftar här på det tillfälle, då doktor
Heurteau förde in en mörkhyad främling till mig. Han
tillhörde just denna fruktansvärda indiska kult.
Hvilka lidande jag genomgick vid detta möte,
och hvilken dödsskräck, som kom öfver mig, därom
må doktor Heurteau vittna.
Och när han stack sitt kort i handen på mig,
detta kort, hvarpå skrifvits: »Red à l’hâma te
condamno!», då var det som om ett ljus gått
upp i min själ, och jag tydde orden: »Döden
häfver din förbannelse!»
Kanske att jag ofta upprepat dessa ord, men
blott vid detta tillfälle förstod jag dem.
– – – – – – –
Jag är så trött, doktor, så innerligt trött, men
i mitt inre är det hvila, en skön frid, utan hvarje
önskan.
Jag njuter af solen, som lyser genom rutan,
ty dess ljus är mig oändligt kärt!
Hvilken härlig lindring för mitt hjärta att kunna
svalkas af den friska luften och lyssna till fåglarnes
kvitter! Och jag tror, att blott den, som lidit som
jag, ser lifvets hela, rika harmoni. Ty nu är det,
som om sorgen vore död i världen, och hoppet
droge in med morgonrodnaden för att fylla hvarje
bröst med jubel, och som om rymdens oändlighet
blott vore till för att samla innerliga, kärleksfulla
tankar kring Allfaderns tron.
Doktor, jag har lidit så mycket, nu är det min
tur att blifva lycklig!
SLUT.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
