Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 9 Mars 1902 - Hvar 8dags novellblad. VI. Monseiur Grats skor. Fransk humoresk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. IV.
MONSIEUR GRATS SKOR. Fransk humoresk, öfversatt för HVAR 8 DAG.
Under mina affärsresor kom jag att stanna
några dagar i den lilla staden Rubis-sur-l’Ongle.
Samma dag jag anlände, gick jag ned till teatern,
men fann den stängd. Småstäder besökas ju sällan
af kringresande teatersällskap, så ock med denna
stad. Emellertid upptäckte jag å en affisch namnet
af min gamle vän, monsieur Grat. Han skulle
således komma till staden, tvifvelsutan för att lägga
den fåtaliga teaterpubliken för sina fötter.
Då jag återkom till mitt hotell – l’Hôtel du
Levant & des Carmelites – såg jag värden sitta
i trädgården rökande sin pipa. Jag slog mig ned
bredvid honom.
»Till min stora glädje», sade jag, »ämnar den
berömde skådespelaxen mr Grat hedra staden med
ett besök, efter hvad jag ser.»
»Mr Grat!» utropade han och for upp från
soffan, eldröd i ansiktet. »Ah! den bofven. Det
nötet, den svindlaren!»
»Känner ni honom?» frågade jag.
»Ja, han var en gång min gäst. Ah! Den
skurken! Hör, jag skall berätta er historien.»
Och han fortfor.
»Det var för omkring fyra eller fem år sedan
mr Grat kom hit för att spela på vår teater, och
naturligtvis tog han in på l’Hôtel du Levant et
des Carmelites.
»Ah! det nötet. Jag säger er, monsieur, han
nöjde sig ej med att spisa vid table d’hôten. Han
rekvirerade de finaste rätterna, den äldsta
Bordeaux’en och den dyraste champagnen. Barnslig,
som jag var, lät jag honom få hvad han begärde,
ty jag hade hört att dessa stora artister lefde högt,
och läto pänningarne gå lika lätt som de
förtjänat dem.
»Och så smickrade det mig att hafva en så
frejdad gäst som mr Grat – åh! den skälmen –
han kallade mig sin ’käre vän’. Nåväl, hvad som
är gjordt kan ej göras ogjordt. –
»En dag – jag kommer ihåg det, som om det
varit i går – kom han vid sextiden från sitt rum,
slog sig ned bredvid mig och sade:
– Hvad tror ni, monsieur Madurin, om de här
skorna? Och han sträckte fram benen och visade
mig sina stöfletter.
– Ganska vackra, monsieur Grat. Har ni köpt
dem hos Mandrus eller hos Lestapin?
Mandrus och Lestapin voro stadens skickligaste
skomakare - de enda som funnos föröfrigt.
»Mr Grat skrattade.
– Skulle ni vilja veta, hvar jag köpt dem?
Välan, gissa då!
– Hur skulle jag kunna gissa det?
– Jo, fundera en stund, medan jag tar mig
en promenad.
»Och han gick gatan bortåt, under det att hans
nya skor knarrade så muntert.
»Klockan hade väl slagit sju, då jag fick se
mr Mandrus nalkas, bärande en sko i handen.
– God afton, monsieur Mandrus, sade jag.
Hvarmed kan jag stå till tjänst?
– Jag ville träffa mr Grat.
– Han har gått ut för en stund sedan.
– När kommer han tillbaka månne?
– Det nämnde han ej.
– Hvad! Sade han det ej? Då vet ni ej
att han skall resa med sju och trettio-tåget till
Toulouse?
– Nej, men i alla fall kommer han och betalar
sin räkning innan han reser, så att vi kunna
helt säkert vänta honom hvilket ögonblick som
hälst.
– Tack, jag skall slå mig ned en stund. Jag
sprang så fort för att hinna hit. Jo, mr Grat
beställde dessa skor af mig i början af veckan.
I dag kom han in för att profva dem. Jag hade
uppbjudit all min förmåga att göra dem passande,
men då han fått dem på, utropade han plötsligt:
O, där klämmer den mig, pekande på den
vänstra skon; jag kan ej använda dem!
– En enkel sak att afhjälpa, sade jag.
– Det var bra, sade han, men jag reser i afton
klockan sju och trettio till Toulouse.
– Innan dess skall skon vara färdig.
– Låt se det. Jag kan ju taga den högra
med mig, och så hoppas jag att ni håller ert löfte.
– Det var egendomligt, sade jag. Monsieur Grat
visade mig händelsevis ett par skor, han hade köpt.
Men kanske han beställt dem af mr Lestapin.
– Store Gud! utropade mr Mandrus, nu slår
klockan half åtta. Mr Grat har försenat sig, han
kommer ej med tåget.
I detsamma kom mr Lestapin, den andre
skomakaren, springande med en sko i handen.
– God afton monsieur Madurin, sade han. Är
mr Grat hemme?
– Hvad! Ni också? ropade jag.
– Hvad menar ni med »mig också»? Jag
kommer för att lämna mr Grat en sko, som jag lofvat
honom till klockan half åtta, emedan han skulle
resa med åtta-tåget till Paris.
– Hvad! skrek mr Mandrus. Han reste
klockan half åtta till Toulouse!
– Hvad säger ni? Men jag måtte väl bättre
än ni känna till förhållandet. I dag på
förmiddagen kom mr Grat för att pröfva ett
par skor han beställt af mig. Men så klämde
den högra skon så hårdt att jag måste lästa
ut den, och jag lofvade bära hit den i så
god tid, att han kunde hinna med åtta-tåget
till Paris.
»Mr Mandrus och jag sågo på hvarandra.
– Då äro vi skönt kuggade, sade mr Mandrus.
– Hvad? sade mr Lestapin, och vi ha ingen
möjlighet att få igen våra pengar.
– Hör på mig, mina herrar, inföll jag. Mr Grat
har ännu ej hämtat sin koffert från sitt rum.
Jag förmodar han kom att resa tidigare än han
ämnat. Om han icke är här inom ett par dagar,
så öppna vi kofferten, och vi skola väl alltid
finna något som kan hålla oss skadelösa.
»I sällskap med de två skomakarne gick jag;
upp på mr Grats rum, och till vår stora
glädje funno vi kofferten. Då började vi
anse det hela som ett skämt och fingo
ånyo förtroende för mr Grat.
»Herrarne Mandrus och Lestapin kommo
dagligen under två veckors tid för att
fråga, om jag hört något från honom, men
jag hade intet att meddela dem. Så gingo
vi en dag upp på hans rum.
»Vi hade af polisen utverkat rättighet
att öppna kofferten, och i en gendarms
närvaro grepo vi verket an. Knappt hade
vi kommit i rummet förr än Mandrus
rusade fram, grep tag i handtaget för att
lyfta på kofferten. Men pjesen stod ej
att rubba!
– Det måste vara mycket tunga saker i den
där kofferten, sade han. Försök att lyfta den!
»Nåväl, vi försökte alla tre, men ingen af
oss förmådde ens rubba den.
»En smed tillkallades och han dyrkade upp
låset. Kofferten var fullkomligt tom. Den skälmen
hade så småningom burit bort sina tillhörigheter
utan att jag märkt det. Ej ett grand hade han
lämnat kvar.
»Och kofferten, den hade han skrufvat fast vid
golfvet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
