Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 16 Mars 1902 - Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRANS HEDBERG.
Ett författarenamn, kändt vida omkring i
norden! Ett författarenamn, högt aktadt och älskadt
redan för många år sedan och ännu i dag,
oaktadt en ny tid brutit in i den svenska litterära
världen, spridande omkring sig något ungdomligt och
friskt. Visserligen ingick namnets bärare den 2
sistlidne mars i sitt 75:te år, men Frans Hedbergs breda
skuldror och ljusa förstånd ha icke nedtyngts af
dagarnes antal. Liksom fordom sitter den gamle
skriftställaren vid sitt skrifbord, sitter där dagen i ända.
Han har en pjäs, ett historiskt stycke, färdig och
antagen till spelning vid Svenska teatern, och
sannolikt håller han nu på med någon ny pjäs, ifall det
icke är en roman eller en novellserie ...
HVAR 8 DAG skulle gärna velat få meddela
några rader af Frans Hedbergs egen hand som text
till hans bild. Men han visade sig i detta fall
omedgörlig.
»Om ni nödvändigt vill låta fotografera mig, så,
i Guds namn, låt gå! – sade han – fastän jag inte
vet, hvarför det skall ske. Jag är ju gammal nu ...
Det är andra nu för tiden ... Men en själfbiografi,
nej! Det kan, det vill jag inte skrifva. För länge
sedan gjorde jag det vid ett tillfälle, då Harald
Wieselgren var redaktör för »Ny Illustrerad Tidning» ...
Det var då, men numera gör jag det inte.»
Att disputera med Frans Hedberg tjänar till intet
– man behöfver endast en gång se honom, för att
förstå, att han är bestämtd af sig – och därför gick
jag och tog reda på »Ny Illustrerad Tidnings»
nummer för den 13 febr. 1872, där Hedbergs själfbiografi
läses. Den är i mångt och mycket i hög grad
betecknande för både personen och författaren, sådana
de te sig ännu i dag, och jag har tillåtit mig att
göra några utdrag därur, som jag supplerar med
andra uppgifter.
Hedberg, som föddes den 2 mars 1828, skrifver
halft skämtsamt, att han icke kan säga något om sin
släkt, ty han har aldrig känt eller vetat af någon.
Han inskrefs på Frimurarbarnhuset och blef sedan
fosterbarn hos en gammal komministeränka, hvilken
med en ofärdig dotter bodde omkring fyra mil från
Stockholm. Efter sex år återkom Hedberg till
Stockholm och upptogs som eget barn hos en sin moster,
gift med en vaktmästare. Han gick så tre år i
Jakobs skola och två år i Tyska lyceum. Men vid
13 års ålder måste han lämna skolan och kom i
handel. Han hade två år anställning hos en
destillator och därefter hos en kramhandlare, men då han
därefter måste läsa sig fram och dessutom icke
hade någon särskild lust för handel, blef det slut
på kommersen.
Den unge Hedberg, som förgäfves sökt komma
till sjös, blef nu – ty äta måste man ju! –
handtverkare. I sex års tid arbetade han som
perukmakare, och det var under denna tid hans gamla
lust att bli skådespelare åter vaknade till lif. Han
hade nämligen i barndomen haft en skolkamrat, i
hvilkens hem Fredrik Kinmanson umgicks, och
Hedberg hade af denne utmärkte skådespelare en gång
blifvit bjuden på teatern. Hedberg hade sedermera,
under den tid han skänkte ut »colofonium» hos
destillatorn, blifvit god vän med en af förmännen vid
teatern och fick hvarje söndags afton gå och ställa
sig mellan kulisserna. På detta sätt fick den efter
kunskaper och ljus trängtande gossen njuta af Emelie
Högqvists, Fanny Westerdahls, fru Ericsons, Jenny
Linds, Almlöfs, Dahlqvists och många andra
förträffliga artisters konst.
Mellan sitt femtonde och tjugoförsta år stal sig
Hedberg till att läsa allt möjligt, och om natten
skref han, författade skådespel, poesi, noveller.
Slutligen gaf han sig vid 21 års ålder till teatern. Han
debuterade i Uddevalla – man kan läsa härom i
hans arbete »Fyra år vid landsortsteatern» – och
redan 1849 fick han upp sin första pjäs, »Hafvets
son», där han själf spelade en gammal procentare.
Men sedan Hedberg 1849–53 varit skådespelare i
landsorten och 1853–54 vid Mindre teatern i
Stockholm, hade han klart för sig, att han på denna
bana aldrig skulle bli mer än en medelmåtta, och
därför afbröt han densamma för att ägna sig åt
författareskap och sedermera åt dramatiskt
ledareskap. År 1852 hade han på Djurgårdsteatern fått
uppförd pjäsen »En herre, som går vilse», och på
hösten samma år hos Torsslow på Mindre teatern
»Hin Ondes gåfva».
– – »Torsslow var den förste som uppmuntrade
mig, på samma gång som han visade mig mina
brister. Han sade mig, då han emottog mitt första
stycke: »Ni tycks vilja bilda er efter de franska
teaterförfattarne; det är rätt, bilda gärna formen
efter dem, där äro de mästare; men var svensk till
andan och karaktärerna!»
»De orden, uttalade af den mannen, klarade för
mig mycket, som förut varit dunkelt. Nu arbetade
jag af hjärtans lust. I början tog man tämligen
kyligt emot mig, och jag tror nog, att jag icke
förtjänade bättre. Men jag kom oupphörligt igen, och
jag sökte göra mig motgångarnes lärdomar nyttiga.
Om jag skall säga det själf, så har jag en förtjänst:
jag låter aldrig nedslå mig af motgången. För hvarje
gång jag halkat omkull, har jag alltid stigit upp
igen och tagit ny ansats.»
Hedberg har under sitt långa och växlande lif
haft tillfälle att taga många sådana ansatser ... Hans
yttre bana ter sig för öfrigt i korthet på följande
sätt: 1862–81 litteratör och lärare i deklamation
vid k. teatern, 1871–81 intendent vid k. stora
teatern och till 1883 föreståndare för Göteborgs stora
teater. Sedan dess har Hedberg varit bosatt i
Stockholm, där han bland annat varit lärare vid
konservatoriet.
Teatern har alltid varit Frans Hedbergs stora
kärlek. Redan 1872 hade han hunnit med 55
original och 70 öfversättningar för scenen! Dessa siffror
hade 1890, enligt hvad Hedberg uppgifver i sitt arbete
»Skådespelarekonst och Dramatik», vuxit till resp.
80 och 130, och summan har nu icke obetydligt
ökats!
Utrymmet tillåter mig icke att lämna någon
uppräkning af Hedbergs dramatiska arbeten. Jag vill
endast nämna, att hans första historiska skådespel,
»Kung Märta», såg dagens ljus 1860 och 1863
följdes af »Dagen gryr» samt 1865 af »Bröllopet på
Ulfåsa», hvilket stycke ju snart kan räknas till de
svenska klassiska dramerna, detta i ordets allra
bästa bemärkelse.
Det finnes väl ingen genre af dramatiskt
författareskap, som Hedberg icke odlat. Särskildt lyckad
har han varit i lustspelet med ämne från allmogens
lif. Hans »Rospiggarne» 1884, kommer förvisso att lefva
ännu i många decennier. När stycket här om året
upptogs å en af Stockholms scener, gick det i många
månader kväll efter kväll för utsålda hus.
Hedberg har äfven, som bekant, utgifvit arbeten
om teatern – »Svenska skådespelare», 1884,
»Svenska operasångare», 1885, »På ömse sidor om ridån»,
1888, o. s, v.
Han har skrifvit »Dikter», 1866, och »Efterskörd»,
1898, och man finner bland hans poetiska alster
många som vittna om verkligt skaldskap –
beaktansvärd är äfven hans ovanliga förmåga som
tillfällighetsskald – han har skrifvit långa
novellsamlingar, »Svart på hvitt», 1876–79, som numera
kanske förefalla något gammalmodiga, men han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
