Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 23 Mars 1902 - En historia efter middagen. Originalberättelse för Hvar 8 dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN HISTORIA EFTER MIDDAGEN.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG.
Vi sutto och pratade efter middagen, några
författare. Kritikern satt inlindad i sin vanliga
ofelbarhet och lät alla våra elakheter om hans yrke gå
till väders med cigarröken. Plötsligt sköt han upp
glasögonen i pannan och gäspade.
»Och ändå har jag varit med om en god gärning»,
sade han.
»Åh», svarade vi alla så långdraget som möjligt.
Och kritikern berättade:
Det är fyra år se’n; det var en marskväll som
nu. Jag hade suttit vid skrifbordet hela dagen och
flått skribentsjälar som vivisektorn flår kaniner, och
jag var trött. Yrket äcklade mig. Jag gick ut för
att leta reda på mitt kaféhörn, men när jag kom
till tamburvaktmästaren vände jag. Det skulle ju
bara bli det vanliga; så och så många
djupsinnigheter till så och så många groggar. Tom i hufvudet
och obeslutsam som ett geni, drog jag i väg dit näsan
pekade, och den måtte ha pekat nedåt Staden.
Alltnog; om en stund var jag vid flottbron,
som leder öfver till Söder. Det var en liten
folksamling på bron och kajen, och jag gick dit. Ett
snölass hade strukit baklänges i sjön, kärran var
upptagen, men hästen låg och flöt död.
Detta har ingen betydelse för min berättelse;
jag talar bara om det därför att det var så och
därför att jag mins det som en ingrediens i min
mörka stämning den kvällen. Vädret var rått med
regn och snötjocka, som vältrade in från Mälaren.
Drifisen sågade jämrande mot bron. Högt uppe
i dimman lyste ljusen från Mariahissens restaurant.
Folkmassan stod tyst, och en poliskonstapel
promenerade af och an med legaliserad barskhet i sitt
ölansikte. Jag stod och fånstirrade på den
drunknade hästen, som alla andra; så kände jag en hand
på min axel.
»Är det inte Gren?»
Mannen, som talade, var en lång,
medelklassklädd herre med hvassa kindben och ett par
glansiga ögon. Jag såg in i dessa ögon och begrep, att
jag sett dem förut, frågan var bara när och hvar.
Han drog litet på munnen, enär jag icke kände igen
honom strax, och sade så sitt namn. Nu kom jag
mycket väl ihåg det: Karlman, Axel Karlman. Vi
hade varit klasskamrater på gymnasium, men han
försvann plötsligt ur min åsyn, tog aldrig
studentexamen.
»Jag är faktor hos Lundberg», sade han, »och
har det jämförelsevis bra. Gift är jag också.»
Vi började gå på bron och försökte kroka fast
våra gemensamma minnen. Han var skickligare i
den saken, än jag, och nu, när jag hörde honom
tala, blef han först riktigt klar för mitt minne. Det
var samma impulsiva röst som i skoltiden, med
plötsliga språng från skärpa till vekhet, och han lade
hufvudet på sned alldeles som förr, när han fick
höra eller ville säga något vackert.
»Mins du, när vi lofvade hvarandra att
pånyttföda svenska vitterheten? Det var en
månskenskväll i ett jullof. Nu sätter jag hvad andra
skrifvit . . .»
»Och jag slår ihjäl det», sade jag skrattande.
»Ja, det är sant, du har ju ett fruktadt namn.
Du är halfvägs till auktoriteten.»
Jag tyckte, att haas röst blef hård, och han
hostade skarpt ett par tag. Det hade blåst upp;
regnet dref kallt och otrefligt in under paraplyerna.
Jag föreslog att vi skulle söka skydd någonstans.
Han stod ett ögonblick tvehågsen, och så frågade
han om jag inte ville göra honom det nöjet att gå
med hem. Han bodde strax ofvanför; det var bara
hissen och fem minuters väg. Jag tackade och vi
följdes åt.
Vi kommo in i ett par små ljusa rum, enkla
men ändå möblerade med en icke precis alldaglig
smak. Min vän presenterade sin hustru. Det var
en lång, litet fyllig blondin; hon hade goda ögon
och tysta rörelser. Något moderligt i sitt sätt
kanske, men det klädde henne. Hon gick i hvitt
bröstförkläde och hvit, nervikt krage. När hon
skrattade liknade hon Rubens’ kvinnor.
Jag satt och såg på henne, medan hon ordnade
toddybrickan, och jag gladde mig åt hennes styrka
och sundhet. Min vän däremot föreföll dålig; det
var bröstet. Han hade sjunkit hop i soffhörnet, och
hostan afbröt honom gång på gång. Den första
tafattheten efter en lång skilsmässa gaf med sig
så småningom, ljuset och värmen och toddyn gjorde
oss meddelsamma, och rätt nu voro vi inne i en
halsbrytande diskurs om dagens litterära gudar. Min
vän spelade Loke. Han spottade sitt hån i
ansiktet på dem, hans röst hväste af häftighet, han
var i tur och ordning öfverlägsen, medlidsam,
patetisk. Det var som om man ryckt loss en
dammlucka; all instängd bitterhet rusade ut som en
vattenmassa.
I början försökte jag säga emot honom, men
så kom jag att möta hans hustrus ögon och jag
läste en ångest och en bön i dem. På mindre
än en minut förstod jag, att vi voro i förbund
med hvarandra, hon och jag. Jag föll undan för
den sjukes angrepp, och de lade sig snart. Hans
röst fick tillbaka sin sjungande barnklang, och
med ett barns hänförda och omisstänksamma ögon
såg han in i mina och började gifva mig
förtroenden.
Det var icke alldeles sant, att han glömt
pennan för kasten. Han sysslade nog med litet
författareskap på lediga stunder. Om det roade mig
ville han gärna läsa upp några profbitar. Han
hade svårt att göra sig reda för hvad kritiken skulle
säga – och han skrattade småslugt och
förnöjdt. Bra eller dåligt, så var det inte något
dussinkram precis...
Han fick rätt; något dussinkram var det inte.
Men hvad det var mer än vers, såg jag mig inte
i stånd att afgöra för tillfället, om det var en
hymn eller en straffpredikan, och om det var riktadt
mot Gud eller mänskligheten eller bäggedera.
Förmodligen var det allt detta och mera till. Det
dundrade och slog gnistor. Det gaf Vår Herre en
vänlig admonition att göra om världen och
världen en lika vänlig att göra om Vår Herre. Det
filosoferades öfver rösträttsfrågan, madame
Blavatsky och kärlekens lyckomöjligheter. Det var något
oerhördt med ett ord.
Han höll på nära en timme, och smörgåsen
kom som en befrielse. Men efter supén
börjades det på nytt. Han hade nu alldeles glömt
att fråga efter mitt omdöme och reciterade i
sporrsträck.
»Bara du inte tröttar herr Gren», sade frun.
Hon gick fram och lade handen på hans skuldra.
Han gjorde sig lös med ett otåligt ryck, och jag smålog
lugnande mot henne.
När jag tog farväl följde fru Karlman mig ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
