Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 30 Mars 1902 - En historia från skären. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Saxo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande kväll var det ett lif och ett stök
nere vid bryggan. Den gamle kustlöjtnanten
ordade vidt och bredt om den förestående expeditionen.
»Det blir nog inget söndagsväder», menade
gubben, då han ombord på tulljakten satte på sig
sydvästen och fattade rorkulten, »Lägg ut, gossar,
i natt ska vi göra ett godt kap. Håll gluggarna
öppna för nu gäller det äran.»
Och med trerefvadt storsegel dansade tulljakten
lustigt ut på fjorden.
Det blåste friskt, och tunga mörka skyar bådade
oväder. Vid horisonten var himlen svart, och
hafvet upplystes emellanåt af klara blixtar.
»Ser I nå’t?» frågade gubben och späjade
rundt omkring. Men ingen såg något. Därinne i
skydd af ett par holmar såg man den smäckra
riggen af skonerten afteckna sig mot himlen. »Det
blir väl lättast att ta honom, när han ger sig i
väg från skutan», tänkte gubben och styrde in
mellan holmarne.
Tulljakten passerade akter om skonerten och
lovade upp långs, sidan. Ombord var allt tyst och
stilla, inte en mänsklig varelse syntes till på
däcket. Det tjöt och pep i riggen, och
rägndropparne glittrade på glaset på ankarlanternan.
Gubben beundrade nu mera den smäckra skonerten, än
han tänkte på smuggelhistorien, Ty han var en
stor beundrare af vackra fartyg, det var en af den
gamles svagheter. Men så väcktes han ur sin
beundran af ett hundskall och ett lurfvigt hufvud dök
upp bakom relingen.
»Gläfs lagom», röt gubben och halade ett slag
i storsegelskotet. Ännu ett hufvud dök upp vid
relingen, denna gång af en människa.
»Är kapten ombord!» ropade kustlöjtnanten, så
högt han förmådde.
»Han seglar därborta!» blef svaret.
»Slå ut refven!» kommenderade gubben, »här
ska seglas, det gäller äran, pojkar!»
Kort därefter rusade tulljakten i väg för fulla
klutar efter en liten kosterbåt, som lustigt hoppade
fram mellan skär och bränningar. Den lilla båten
hade snart rundat holmen och satte af med half slör
ut öfver fjorden, hack i häl följd af tulljakten.
Ovädret tilltog hastigt, och när de båda kämparne
började slåss mot de höga sjöarna på fjorden,
dundrade åskskrällarne tätt på hvarandra.
»Detta blir ingen lustseglats», mumlade gubben.
»Vore det bara för romankaren, skulle jag ge sjutton
alltihop – men äran, äran! – Vinner vi på honom,
tycker I?» frågade han tullkarlarne, som stodo vid
lovarts vant och höllo utkik.
»Åja, om en timmei ska’ vi väl ta honom, om
det håller på så här. Men frestar det inte bra
mycke’ på att föra fulla segel?»
»Inte när det gäller äran.»
Lustigt gick den vilda jakten öfver fjorden och
efter en half timme kilade kosterbåten in i ett smalt
sund mellan tvenne skär, så smalt att man skulle
kunnat hoppa i land på båda sidor.
Kustlöjtnanten brummade fram en ed.
Tulljakten var för stor att ta sig igenom sundet och måste
därför segla omkring skäret. När kosterbåten åter
kom i sikte på andra sidan sundet, hade den
vunnit ett par kabellängders försprång.
Så vände kosterbåten hastigt och stäfvade
tillbaka emot tulljakten.
»Hurra, han ger sig, pojkar», ropade gubben
förtjust, »äran är räddad, fira piken!»
Knappt hade pikfallet lossats och piken firats,
förrän kosterbåten gjorde en vändning igen och
seglade tillbaka in i det lilla sundet midt framför
gubbens näsa.
»Opp med piken igen, opp med piken!»
kommenderade den gamle kustlöjtnanten, utom sig af
raseri. »Hämta opp min gamla framladdare, så
får jag ge den lymmeln ett skott i vattenlinien!»
Och så lade han om rodret och fortsatte jakten
som förut – – –
Efter ett par timmars oafbruten seglats i åska
och stormbyar lyckades tulljakten komma så långt,
att den ursinnige gubben, alldeles invid fisklägets
brygga, med sina karlar kunde hugga båtshakarne
i kosterbåtens reling. Åskvädret hade då dragit
bort igen, men stormen fortfor att tjuta, och
månen lyste öfver fjorden, som vältrade sig i blåsvart
och hvitt.
»Nu har jag dej ändtligen, din filur!» röt
gubben segerstolt.
»Farbror, ska’ farbror ha sig en romtoddy!»
hördes en röst från bryggan.
Ett skallande skratt uppstämdes från
kosterbåten, och i månskenet såg löjtnanten två bekanta
ansikten, som kvällen förut varit med, när vadet
uppgjordes. Men på bryggan stod kaptenen
bredbent och trygg, rökande på sin pipa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
