Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 27. Den 6 April 1902
- Hvar 8 Dags novellblad. VII. Pröfvad genom eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. VII.
PRÖFVAD GENOM ELD. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Det klagas alldeles för mycket öfver att
krogarne äro öppna under olaga tid här i
distriktet», sade polisinspektören. »Jag vill ej veta af
det längre. Se till att de stängas klockan ett.»
Poliskonstapel Pat Casey ref sig betänksamt i
hufvudet, och då han en stund senare vandrade
gatan framåt, hörde han inspektorns ord alltjämt
genljuda i sina öron. Casey var barnfödd i det
distriktet och kände alla, både små och stora.
Ligapojkarne respekterade honom för hans styrka,
afiärsmännen höllo af honom, och kvinnorna beundrade
honom. Flickorna voro alla förtjusta i honom,
och som en äkta irländare anstår älskade Pat dem
allesamman. Likväl föredrog han Maggie Courier
framför någon annan, ehuru hon höll honom i
ovisshet om huruvida han lyckats vinna hennes hjärta.
Men i afton hade han annat att tänka på än
hennes skälmska ögon och runda kinder, där han
gick gatan fram så långt hans pass sträckte sig.
Med undantag af en bysättning, hade han hittills ej
arresterat någon af distriktets invånare. Nu
undrade han om Dan Quinn stängt sin krog, ehuru
klockan var ett på natten.
Han kom fram till Quinns gathörn fem minuter
öfver ett, men ännu lyste det därinne, och rummet
var fyldt af gäster.
Poliskonstapeln stack in hufvudet och sade:
»Det är tid att stänga, Dan! Klockan är öfver
ett. Inspektören vill ej veta af detta längre.»
Värden hälsade honom med en ed och frågade
hvad det gick åt Casey. Denne förklarade, att han
handlade enligt order, gick ut och kom tillbaka om
femton minuter.
»Jag ger er ännu en kvart att stänga på», sade
Pat, men när han efter denna tid återkom, pågick
rörelsen lika obehindradt.
»Tag på er rocken och kom med, Dan», sade
Pat allvarligt. För värden återstod endast att
uppmana gästerna att aflägsna sig samt att följa med
till polisstationen, under det han öfver den
plikttrogne polismannen nedkallade ve och förbannelse.
Inspektören gjorde stora ögon då han såg Pat
komma med värdshusvärden Quinn och stiga in på
vaktkontoret. Men den som nu blef förhörd och
tillrättavisad var Pat, under det att inspektören med
en vördnadsfull bugning bad Quinn om ursäkt för
att han vållat honom obehag.
»Men jag lydde order», mumlade Casey.
*
Några dagar senare höll föreningen »Erins döttrar»
sin årsbal, och då Casey inträdde, var dansen i
full gång.
Till sin förvåning fick han se den flicka, han
sökte, förnöjdt luta sig mot Tom Donalds skuldra.
Denne man var en känd kurtisör, hvilken Pat
alltid varit svartsjuk på. Under flera veckor hade
Pat enträget bedt Maggie göra honom sällskap till
denna bal, och nu hade hon likväl gäckat honom.
Då han nalkades henne efter en vals, reste hon
sig, fattade Toms arm och gick åt ett annat håll.
Likväl trängde han sig fram till henne och
begärde en förklaring.
»Förklaring», utbrast hon, »till dig, som blifvit
en spion och skvallermakare ?»
»Spion, hvad menar du?»
»Kanske du tagit tjänst hos nykterhetstyrannerna!»
Detta var den största, skymf, som kunde
utslungas mot en polisman i det distriktet. Han bet
samman tänderna, men kufvade sig.
»Jag har endast lydt order», sade Pat.
»Hvarför blef då Quinn frigifven?»
Härtill kunde han ingenting svara, och då han
drog sig tillbaka från salen, fick han snart klart
för sig att alla hade samma tanke om honom.
Till råga på förödmjukelsen, blef han sedan
förflyttad till ett annat distrikt. Han bar dock allt,
med sant hjältemod.
Hans moder visste att han led oskyldigt ock
hon kände skymfen ännu djupare än hennes
son gjorde det.
*
En morgon, då han hade sin fridag och
nalkades sitt hem i den trånga gränden, kommo
brandsprutorna rasslande och stannade utanför ett hus,
hvarest elden brutit lös. Han var civilklädd och
stod bland de andra åskådarne. Ned för
husets järnstegar trängde sig de förskrämda hyresgästerna
under en hård kamp för att först nå marken.
En man med hår och skägg svedda af elden
stapplade ut ur dörren.
»Det är någon kvar i andra våningen», stammade
han. »Res upp en stege så kan ni komma till henne.»
»Det är Dan Quinns lama Katarina», ropade
någon.
Plötsligt sågs en man tränga sig genom
åskadarhopen, ila förbi sprutorna och, trotsande
brandsoldaternas varningar, rusa in i byggnaden.
En tystnad uppstod i den larmande hopen.
»Det var Pat Casey», ropade någon.
På andra sidan stod en blek flicka utan hatt.
Hennes läppar rördes till en bön:
»Heliga moder, fräls honom!» hviskade hon.
Fem minuter förflöto – långa som
århundraden för den som stodo väntande därnedanför.
Konturerna af en man syntes ett ögonblick
skymta förbi fönstret. En flicka hängde sig
krampaktigt fast kring hans hals. Ehuru trappan brann,
störtade han med ett språng utför densamma och,
blef liggande på trottoaren. Barnet hade
undkommit oskadadt, men Pat låg där sanslös och
från hans svedda hår droppade blod.
Den bleka flickan trängde sig genom hopen,.
kastade sig på knä vid den fallne och ropade:
»Vakna, Pat! Tala till mig! Förlåt mig, käre
Pat!» men Pat rörde sig ej. Han fördes till
sjukhuset.
*
Då han vaknade till medvetande, såg han en
blek flicka betrakta honom med kärleksfulla,
oroliga ögon.
»Jag måtte vara i himlen», mumlade han och.
insomnade igen.
»Pat», sade flickan någon dag senare, när
doktorn tillät ett kort samtal, »känner du dig bättre?»
»Jag förstår inte! Hvar är jag, Maggie? Jag:
skulle vara på min post.»
»Nej, Pat, du är på sjukhuset. Kommer du
ej ihåg eldsvådan!»
»Huru länge har jag varit här då?»
»Tre veckor i morgon.»
»Tre veckor? Och du har varit här hela tiden?»
»Ja-a, Pat. Jag ville vara den förste, att tala
om för dig, att du är utnämnd till öfverkonstapel
och blifvit förflyttad till ditt gamla distrikt igen.»
»Men hvad tänker man om mig?»
»Jo, se här hvad de tänka om dig», och hon tog
tog fram ett etui, innehållande en guldmedalj, till
hvilken hvarje man, kvinna och barn i distriktet
bidragit med några cent hvardera.
Tårar fyllde hans ögon, så att han ej kunde
se henne.
»Är det då sant, att jag ej drömmer, och
att du vill stanna hos mig?»
En varm kyss var hennes enda svar.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/2716.html
