Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 20 April 1902 - Hvar 8 Dags Novellblad. IX. Rikedomens börda. Nutidsnovell af "Edouard".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. IX.
RIKEDOMENS BÖRDA. Nutidsnovell af »Édouard». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Pänningar hade alltid varit en stor börda för
Phil Herbert. Naturen hade på honom slösat sina
bästa gåfvor; han var stark och välväxt och ägde
stor intelligens. Hans fader dog då sonen endast
var aderton år gammal och lämnade honom i arf
närmare tio millioner kronor.
Denna börda var för tung för hans skuldror.
Under årens lopp blef han från att ha varit
en liflig, munter gosse förvandlad till en kall,
reserverad man. Vid universitetet var han en mycket
eftersökt sällskapsbroder.
Minst fem gånger hvarje dag blef han uppsökt
af vänner, som anlitade hans hjälpsamhet.
»Gamle gosse» brukade de säga, »kan du låna
mig en femma till nästa månad? Tusen tack, du
är verkligen en hedersknyffel.»
Phil skiljde sig från pänningarne med lätt hjärta.
Samtidigt förlorade han ock med dem många vänner.
Då studietiden var öfver råkade han ut för en
annan fara – alla mammor med giftasvuxna döttrar.
»O, så roligt att träffa er, mr Herbert. Skulle
ni ej vilja komma och hälsa på hos oss? Kom
så snart ni kan, om möjligt redan i afton.»
Men Phil var trött på alltsammans. Han hade
inga vänner, men många bekantskaper. Verkliga
vänner skulle han likväl kunnat skaffat sig, men
hans stora misstänksamhet mot alla lade hinder i
vägen.
Naturen hade utrustat honom med skönhetssinne
och konstnärliga anlag, och hade han fått bryta
sin egen bana, skulle han snart i den stora
världen blifvit ansedd som en stor artist.
En dag fattade han ett djärft beslut. Han
lämnade sin eleganta våning och reste till Paris
med några få tusen kronor och nödig attiralj.
Sina dyrbarheter och juveler lämnade han hemma.
Han ändrade sitt namn till Julien och började
måla på allvar. Han hyrde sig en atelier vid rue de
Madame och uppträdde högst anspråkslöst. Femtio
à sextio kronor i veckan voro tillräckliga för hans
behof.
För första gången kunde han på allvar njuta af
lifvet. Hans kamrater, artisterna, mottogo honom
hjärtligt i sin krets. Han gick med heder igenom
deras »invigningssupé» utan att förlora fattningen,
och snart fick han bland dem många vänner.
En gång nödgades han till och med låna tio
francs, emedan han något öfverskridit de vanliga
sextio. Han formligen jublade af glädje.
De där många angenäma supéerna à tre francs
kommo honom att med vämjelse erinra sig sina
femtiofrancs-middagar å Prince’s restaurant i London.
En dag underrättade honom värden, att en ny
hyresgäst tagit atelieren bredvid i besittning.
»Une belle Américaine», sade han leende.
Följande dag fick Phil se henne, och genast
kände han sig dragen till henne.
»Kan jag stå er till tjänst», frågade han
öppenhjärtigt. Hon höll på att ordna sina möbler
och antog med tacksamhet hans anbud.
Genast blefvo de vänner. Hennes namn var
Sadie Morgan, och hon var som alla amerikanska
flickor mycket själfständig af sig. En gång erbjöd
han sig betala middagen, då de spisat tillsamman.
Hon afböjde det med ett kallt leende, och han
hade takt nog att aldrig mer komma med en
sådan förolämpning. Denna nya lifserfarenhet verkade
rent af uppfriskande på honom.
Naturligtvis blef han förälskad – ursinnigt,
besinningslöst förälskad, och för första gången kände
han sig tacksam för sina rikedomar.
Men »festina lente», heter ordspråket. Hon skulle
ingenting få veta förrän efter bröllopet. Det
skulle bli en angenäm öfverraskning.
Slutligen friade han. Hon antog hans anbud
öppenhjärtigt.
»Ja, jag håller af er», sade hon med en svag
rodnad å kinderna.
»Skall jag skrifva till edra anhöriga?» frågade
han.
»Jag har inga», svarade hon.
»Moi non plus!» svarade han med misstänkt
snabbhet. »Då är det ingenting, som kan komma
hindrande i vägen för vårt giftermål.»
De skrefvo båda hvar till sina vänner och
underrättade dem om förlofningen och det tilltänkta,
bröllopet.
»Vi komma nog att få det knappt emellanåt»;
sade Phil en afton.
»Ja, men nog skola vi tjäna tillräckligt för vårt.
behof.»
Har du ingen önskan att blifva rik.
»Nej», svarade hon hastigt.
Veckan före deras bröllop anlände tvänne bref
till rue de Madame.
Det ena var till Sadie från en af hennes, flic
bekantskaper, som gratulerade henne:
»Jaså, du har fångat den misstänk
samme millionären Phil Herbert. Mina
bästalyckönskningar!»
Sadie stirrade förvånad på brefvet. Hon kastade
det på bordet och gick ut i Luxembourgparken för
att öfvertänka saken.
Phil öppnade sitt bref. Det var likaledes från
en af hans vänner:
<i>»Jaså, du tänker gifta dig med miss
Morgan, den amerikanska mångmillionärskan.
Du är då en lycklig ost I»</sp>
Äfven Phil blef förvånad. Han rusade ut –
ej till parken, utan gick in på ett café för att hämta
sig från sin harm.
Sadie var den första att återvända. Hon gick
men ens till Phils atelier. Naturligtvis var han
icke där.
Hon fick ögonen på ett öppet bref. Hon fick
se sitt namn och kunde ej motstå frestelsen.
Ett rop af smärta gick öfver hennes läppar,
»Han har nog vetat det hela tiden. Min lycka
har flyktat sin kos.»
Tårar trängde fram i hennes vackra ögon, och
hon snyftade bittert.
Phil inträdde med ett bref i handen.
»Först», sade han, »måste jag bedja dig om
ursäkt för det jag läst detta bref. Jag fann det
öppet i din atelier, och fick händelsevis se mitt
namn. Äfven jag gratulerar dig att hafva fångat
den misstänksamme millionären», tillade han bittert.
Hon sprang hastigt upp.
»Och rörande det här?» ropade hon och höll
fram brefvet. »Det synes mig som om du kände
till att jag var miss Morgan.»
De betraktade hvarandra.
»Nej, det gjorde jag ej», svarade han,
»Icke jag heller», utbrast hon.
»Då –»
»Vi ha varit litet löjliga med vår misstänksamhet
båda två; emellertid – jag –»
»Hvad ?»
»Jag älskar dig!»
»Och jag dig, älskling!»
Ingendera af dem har sedermera varit besvärad
af rikedomens börda.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
