Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 4 Maj 1902 - Min förlorade gudinna. Novell af Gilbert Dayle. Öfversättning för Hvar 8 Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föräldrar äro förtjusta. Jag var just redo att fria, när
jag så helt plötsligt hotas med följder af min tidigare
förbindelse.»
»Den lilla aktrisen ?»
Han nickade sorgset.
»Hon skref till mig vid min återkomst, men jag
visste sannerligen inte hvad jag skulle svara –
och lät därför bli. – Detta har tydligen förargat
henne och hon förklarar sig ämna väcka åtal mot mig
för brutet äktenskapslöfte. – Och det finnes ej spår
af tvifvel om utgången – hon vinner. – Hon har
ju hela packor af de mest glödande kärleksbref!»
»Nå, inser du nu min situation, Skeff?»
fortsatte han hopplöst. »Om hon gör allvar af saken,
så är det slut mellan mig och amerikanskan och
då gör gumman det hett om öronen för mig. Jag
har funderat och sett på saken från alla sidor och
har slutligen kommit därhän, att om någon skall
kunna hjälpa mig, är det du!»
»Nej – du är verkligen storartad i din
älskvärdhet, Dennis», sade jag.
Han grep min arm ifrigt.
»Du är en världserfaren man, Skeff, och – ja,
ursäkta uttrycket – du har ordet i din makt. Du
måste gå till henne och göra upp saken. Måla upp
en tafla för henne som visar hur jag tvingats till
ett förhatligt giftermål, säg henne att endast vårt
namns ära kunde förmå mig att samtycka. Vädja
till hennes bättre jag, gör hvad du vill, endast hon
återlämnar mig mitt ord. Du kan göra det, Skeff
– och du skall nog vilja hjälpa mig, eller hur?»
slutade han bedjande.
Jag öfverlade den högst öfverraskande
situationen.
»Om du går till henne i eftermiddag, Skeff, och
det gör du nog, skall jag vara tacksam hela mitt
lif! Se så, nu är mamma här och hämtar mig.
Måtte ...» mumlade han helt sakta.
Southbrookekipaget hade närmat sig oss och
hennes nåd lutade sig fram.
»Hur står det till, mr Skeffington?» sade hon
frånvarande. Min guldvikt hade just aldrig haft
någon inverkan på hennes sätt emot mig.
»Dennis, kom med mig nu, jag kör hem». Och
hennes ton tillät ingen invändning.
Dennis, den skälmen, vände sig nu mot mig
för ett ögonblick, stack handen i en inre rockficka
och drog ut ett tillskrynkladt kuvert, som han
smugglade till mig.
»Hennes adress – jag litar på dig», hviskade
han. Så upp i vagnen och borta voro de.
Jag slätade ut kuvertet och såg på adressen.
Där stod: »Miss Effie Brenan, 5 Westbury
Mansions, Hyde Park, W.»
»Jag förmodar att han anser sig äga mitt löfte»,
sade jag för mig själf. »Jag kan ju godt gå dit.
Jag har aldrig varit med om att ordna en dylik
affär, men det kunde ju vara intressant försöka.
Jag skall verkligen göra det.»
Efter en kvarts timme stod jag framför dörren
till N:r 5, Westbury Mansions. En ståtLg betjänt
öppnade.
»Tager miss Brenan emot?» frågade jag, under
det jag framlämnade mitt kort. »Jag söker i en
affärsangelägenhet och om jag kunde få några
minuters samtal skulle jag vara tacksam».
Jag visades in i ett nätt möbleradt litet
förmak.
»En ung aktris med småroller i komedier synes
vara särdeles väl aflönad», reflekterade jag, medan
mina ögon öfverforo den vackra inredningen af
rummet.
Dörren öppnades och in träder en ung dam.
Jag reste mig upp, och när jag sig hennes ansikte,
tog jag ett steg baklänges i pur förundran. Det
var ju endast en tillfällighet, nog så egendomlig
förstås, men något tvifvel kunde ej vara tal om!
Hon var den unga damen från La Turbie, den
förlorade gudinnan. Hon hade, äfven hon, igenkänt mig,
och kom emot mig med framräckta händer.
»Så har ni då verkligen fått reda på oss till slut»,
utropade hon. »Ni kan ej tro, hur ledsen min mor
var öfver att ha glömt uppgifva vår adress. Det
var oförlåtligt.»
Jag kunde endast stirra på henne af
förvåning. Hon var ännu vackrare än mitt minne hade
målat henne.
»Och hur fann ni oss?» frågade hon i det hon
anvisade mig en stol.
Jag hämtade mig, icke utan ansträngning.
»Om jag skall vara fullt uppriktig, måste jag
bekänna att det är af en ren slump. Jag hade
icke den ringaste aning om att miss Effie Brenan
var ni!»
Jag kunde godt hafva tillagt att det för mig
var ett hårdt slag. Aldrig hade jag trott att »min
gudinna» kunde vara en ung aktris, beredd att
instämma en betitlad ungdom för brytande af
giftermålslöfte.
Blotta tanken härpå föreföll mig orimlig.
Jag såg en viss liten förvåning lägga sig öfver
hennes panna. Jag tvekade ett ögonblick, men gick
så rakt på sak.
»Det är en ganska grannlaga fråga det rör sig
om. Men jag bör börja med förklaringen att jag
är lord Dennis Gorisons äldste vän.» Jag stannade
ett ögonblick. »Och jag har infunnit mig på hans
anmodan i egenskap af – hur skall jag säga –
medlare?»
En blick af ytterlig förvåning drog öfver hennes
ansikte.
»Som medlare – är någon sådan af nöden?»
frågade hon.
»Vi hoppas det. Se, Dennis, den stackars
gossen, har talat om allt för mig. Hur han blef
förälskad i er innan han for ut till kriget.»
»Har han talat om detta för er?» frågade hon
helt lugnt.
»Ja. Och förrästen gaf han mig en mycket
noggrann beskrifning på er», fortsatte jag med en blick
på henne. »Han förklarade att ni är en
förtjusande, förfinad, begåfvad ung aktris, som spelar sina
roller i komedien på ett i hög grad utmärkt sätt.»
Jag erinrade mig ej hans ord, men de sade säkert
detsamma. »Och jag finner det i sanning högst
förklarligt att han skulle blifvit kär i eder», tillade
jag i en öfvertygad ton.
Hon skrattade helt lätt.
»Det ser ut som om han icke desto mindre var
af annan mening numera?»
Jag gjorde mig beredd att slå det stora slaget
för min väns skull.
»Det finnes dock något högre än kärlek – och
det är plikt», sade jag högtidligt. Jag förklarade
hvilken uppoffring han fick utstå, och talade varmt
till hans försvar. Jag drog upp en rörande tafla
af hans åldriga föräldrar, för hvilka hans giftermål
hade så stor betydelse. Hon lyssnade tyst, med
ansiktet bortvändt.
»Och den amerikanska flickan – älskar han
henne?» frågade hon slutligen med undertryckt
stämma.
»Älskar! Tänk er själf – en ung flicka med
anlag för fetma, med gröna ögon och en gäll,
(Forts, å sid. 495)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
