Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 18 Maj 1902 - Raggen. Forts. och slut fr. sid. 520.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flörts, f ch slut fr. sid. 520 J
Hur fin hade hon dock ej vant, hans unga
fröken, då hon var liten och satt bredvid honörn
på kuskbocken, hållande i tömlyckan, och han
inbillade henne, att det var hon och inte han sorn
körde, eller när han ledde hästarne till dammen
för att vattnas, och han satte henne upp på dem
och gick bredvid och höll henne fast för att hon ej
skulle falla.
Ja, det var då, det!
Nu hade hon varit ute i stora världen och
kommit hem, men hurudan?
Med ett fåfängligt och vrängt sinne, onyttig och
högdragen. Ju mer han tänkte på kvinnorna, höga
som låga, ju mera fäste han sig vid Raggen.
Godsets herre hade länge legat sjuk, och det
gällde nu snarast möjligt en afgörande operation,
om hans lif skulle kunna räddas. Den tillkallade,
närboende, unge läkaren vågade dock ej vidtaga
denna utan i samråd med en annan kollega. En
sådan fanns ej på närmare håll än i provinsstaden,
och dit var öfver två mil. Situationen var kritisk.
Alla stallets brukbara hästar befunno sig långt bort
från gården på timmerkörslor i skogen, voro ej att
förvänta hem innan kvällen, och nu var det middag
och ingen tid att förlora. På stallet stod - förutom
Pepita, som ju ej var att tänka på - Raggen, men
nu, efter en lång vinters oafbrutet skogsarbete,
öf-veransträngd och af veterinären strängeligen
anbefalld flere dagars fullkomlig stillhet för att åter
kunna komma i tjänstbart skick.
Men nöden har ingen lag, och med svidande hjärta
måste Thorson spänna honom för släden. Dess bättre
är väglaget gynnsamt: snön ligger kvar, jämn och
slät, föret är »klingande», och alla vattendrag, trots
den antågande våren, ännu isbelagda. Öfver
fjärdar och vikar, myrar och tjärn, genom stigar i
skogen så smala, att släden knappast kan passera
emellan trädens stammar, leder Thorson färden för
att finna de genaste vägarne och sålunda så mycket
som möjligt lindra mödan för sin lidande gunstling.
Villig, som om han förstod hvad det gällde,
uppbjuder han alla sina krafter till hastigt traf, men de
äro blott rester af, en redan förgången styrka, och
tyna därför af efter hand allt. mer och mer, och
utanför läkarens bostad står han med tungt hängande
hufvud och skälfvande ben. Man rår ej för att man
blir gammal och bruten, stackars Raggen! Thorson
känner sig som en missdådare. Nödvändigheten ger
intet uppskof, den är skoningslös. Så ock läkaren,
känd för sin brutalitet, och som nu förgrymmad öfver
att ha blifvit ryckt från en fästmiddags angenäma
stämning, ger sitt misshag fritt lopp i upprepade,
hjärtlösa uppmaningar till ständigt ökad fart.
Thorson måste tiga och lyda, det gäller ju hans herres
lif. Att det snart är slut med Raggens, därom
behöfver han tyvärr ej längre tvifla, l allt ifrigare
och ystrare rytmer röras bjällrorna, men Thorson
nimmer deras klang som dödsklockors dystra
förebud. Gång på gång har det arma djuret snubblat,
men åter rest sig.
Dagen är all, kvällningen har börjat, och redan
skönjas ljusen från herrgårdens fönster. Då stupar
hästen och knäcker i fallet fimmelstången midt af.
Ursinnig och förbittrad öfver att så nära målet
nödgas stiga ur och gå, fattar läkaren häftigt piskan
och ’slår ined all kraft det dignande offret, som nu
ej förmår resa sig, slag i slag och skall just höja
piskan till ännu ett, då den blixtsnabbt ryckes ifrån
honom, böjes för Thorsons knä och brytes i
mångfaldiga bitar. Hans1 röst darrar af sjudande vrede:
»Nu är det din tur att springa, du har bättre
ben än han, profoss!»
»Aktar du ej en människas lif mer än ett
gammalt hästskrälles, drängslusk!»
»Kanske mer än du, sorn säkert har flere man
niskolif på ditt samvete än jag!»
Läkaren ser ett ögonblick ut som örn han ville
kasta sig öfver deri vredgade gubben, men
studsande tör hans mördande blick, slänger han hastigt
af sig pelsen och rusar vägen fram mot gården.
Med stor möda kommer hästen ur selen och upp
på benen och in i sin spilta. Thorson kelar med
honom som med ett barn, fördubblar sina vanliga
omsorger för hans välbefinnande: reder en hel kärfve
frisk halm till hans nattläger, fyller krubban til!
brädden med hafre, beströr den riktigt med mjöl och
torkar honörn grundligt öfver hela kroppen. Men
tör första gången är Raggen känslolös för hans
omvårdnad. Raggen står oberörd och likgiltig för allt
och slickar ej som annars den hand, som smeksamt
glider öfver hans nos. Hufvudet sjunker djupt ned
emellan frambenen, dessa svigta under sin tyngd,
så segnar han ned, faller på sidan, sträcker ut alla
benen och blir liggande orörlig.
Vid stallets fönster stod en gammal man och låt
blicken stelt och sinnesfrånvarande glida hän öfver
de snöiga fälten och de svarta skogsåsarne under en
stjärnströdd natthimmel, stod där än lika orörlig och
stirrande när dagen grydde, likaså när sol gick upp
medan tårarne oafbrutet tillrade ned för hans fårade
kinder.
Var det något, att sörja en gammal osjälig hästkrake,
hvars gärning - om ock god - dock var lika
naturlig, otillräknelig och oansvarig som en annans onda.
Visserligen! Men fängslar ej den skönhet, inre son»
yttre, mest, ju mera omedveten den är om sin
tillvaro, och hvad gör väl formen till, i hvilken det
goda uppenbarar sig? Hos den ene som den andre
stammar städse dess art från samma oföränderliga,
eviga ursprung.
Med morgonen var godsherrens lif utom all fara.
Den stagnation i husets regelbundna ordning,
ovissheten om sjukdomskrisens slutliga utveckling under
den senaste tiden föranledt, var nu haf d och alla
bestyr åter i sin förra gilla gång. Så äfven fröken
Annas sedvanliga morgonpromenader till stallet.
Dock - denna gång mot vanan blef hon stående
framför Raggens spilta, häpen och . skräckslagen.
»Men Herre Gud! hvad är detta, Thorson?»
All den länge närda förtrytelsen öfver hennes
ofta visade förakt för den afdöde vännen tog nu ut
sin fulla rätt.
»Hvad det är V Jo, det är deri, som ingenting
fick, men allting gaf, och när han ingenting mer
hade att ge lät sitt lif för en annans. Tycker hon
inte det är vackert, det? Hvasa?»
Fröken Anna blef honom svaret skyldig, men i
hennes inre försiggick en underlig, genomgripande
rörelse, en af dessa sällsamma, som, om ock för
några ögonblick, dock kan vara bestämmande för
en ny vändning af en människas sinnelag, afgörande
för ett helt lif. Hennes verkliga, goda, friska natur.
som förkrympts i en förkonstlad och kylig lifssfer,
bröt nu fram med ens för denna mäktiga rörelse,
som sippan ur snön för vårsolens spirande värme.
Ju mera hon såg på den fyrbenta trotjänaren fingo
hennes ögon en tilltagande varm och fuktig glans,
förskönade af det mildaste och godaste uttryck, ty
han tedde sig nu för henne med denna inre syn på
lifvet, hvilken så ofta kan göra det vackra fult och
det fula - vackert.
Men på knä bredvid Raggen låg Thorson, och.
hans stämma skälfde:
»Du var värd kärlek mer än de fleste, och
din frist har du hederligt förtjänt. Hvila utan arbete
är stöld, men du var ständigt ärlig. Därför kan du
sofva godt, där du ligger, gubben min. Mången
hvilar sämre på ejderdun, än du på din
kärfve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
