Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 35. Den 1 Juni 1902
- En episod från general Bonapartes dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonapartes panna, då den spanske gesandten och hans
grefvinna stego fram och gjorde sin oklanderliga
reverens. Han med sin utpräglade spanska typ, hon,
som sagdt, snarare ful, men med världsdamens säkra
hållning. Man såg att han lätt kunde flamma upp
i lidelsefull vrede – man såg att under hennes
mindre anslående yttre dolde sig ett varmt
kvinnohjärta, mäktigt att offra sig själf för dem hon
älskade, att stödja dem i deras svaghet med sin
öfverlägsna intelligens. I dag stod äfven i hennes drag
att läsa något af hvad det kostade den stolta
österrikiskan att uppvakta sina landsmäns besegrare.
Pörrarna till matsalen slogos upp, och vid
musikens toner tågade sällskapet ut, samt tog plats
vid det af silfver, kristall och blommor dignande
bordet. Huru litet visste alla dessa pratande, leende
människor, att deras värd en dag skulle komma
Europa att darra!
För ögonblicket var det endast hans gemål, som
gjorde det, ty hon såg med inre bäfvan de mörka
blickar han kastade på de ovälkomna gästerna från
spanska ambassaden.
Så snart soppan blifvit serverad, vände sig
Bonaparte till grefvinnan di B... och sade med
bitande ironi:
»Eh bien, madame, hur är det? Den helige Lucca
vistas alltjämt i kyrkan?»
»Eh bien, monsieur le general, för min del anser
jag det bättre att vistas där alltjämt, än att aldrig gå
dit», svarade snabbt den alltid slagfärdiga grefvinnan.
Med en grof svordom sprang Bonaparte upp,
kastade ifrån sig serveten och rusade ur rummet.
Josephine reste sig darrande, och hela det bestörta
sällskapet måste följa henne. En förstämd tystnad
rådde. Alla dessa människor, hvilka ej fått mer
än ett par skedblad soppa, voro grymt hungriga;
dessutom mycket uppskrämda – de flesta hade ej
alls uppfattat hvarom frågan var – hvad som
egentligen passerat – och på den tiden, då man så att
säga vandrade på en mullrande vulkan – verkade
hvarje häftigt uppträde skrämmande.
Josephine gick, blek och darrande, omkring bland
damerna, oupphörligt upprepande:
»Lugna er, mina damer, ni skola genast få à
la glace och sorbet – ni skola genast få à la
glace och sorbet.»
Herrarne stodo i klungor, afhandlande med sänkt
röst: »hvad – hvarför – har något inträffat vid
hären?»
Grefven och grefvinnan di B... hade genast
lämnat slottet Montebello, och vi vilja ej söka
återgifva grefvens harm på hemvägen!
*
Då det grefliga paret dagen därpå sutto vid
frukostbordet, anmäldes att en af general Bonapartes
adjutanter anhöll om företräde. Grefvens häftiga
lynne flammade genast upp. Han stampade i
golfvet och utbrast: »Caramba, madame, där har ni
åter en följd af er oförmåga att tiga. Nu blir här
något obehag utaf! Aldrig får man lugn!»
I detsamma inträdde adjutanten, och efter en
djup bugning vände han sig till grefvinnan i det
han drog upp ett bref ur sin bröstficka:
»Förlåt mig, madame», sade han, med ett
något förläget tonfall, »detta bref blef i går lämnadt
på fältposten – men som generalen anser att det
skedde genom misstag, har jag fått order att
återlämna det till er.»
En mörk rodnad steg ända upp till hårfästet
på grefvinnans ansikte, då hon igenkände det bref, hon
föregående dag skrifvit till sin bror, baron von L...
vid österrikiska armén. Med fullkomligt yttre lugn,
svarade hon: »Tack, min herre, det var naturligtvis ett
misstag. Hvem inser det bättre än general Bonaparte.»
Adjutanten bugade sig. Efter att hafva klarat
strupen en smula, fortfor han:
»Och så är jag ålagd att framföra den
hälsningen från min chef, att bästa sättet, att framdeles
undvika dylika – hm! – misstag – torde vara att
fru grefvinnan oförtöfvadt reser till Paris, och där
inväntar sin herr gemål. Ty vi hoppas att han,
inom en ej alltför aflägsen framtid, då förhållandena
blifvit ordnade, äfven skall inträffa där, såsom
spanska hofvets sändebud till Franska republiken.»
Grefven stod där darrande af ilska och hans
stora, svarta ögon sprutade eld. Grefvinnan föreföll
lugn till det yttre, ehuru hon var blek ända ut på
läpparne. Ingendera yttrade ett ord. Och sedan
adjutanten utfört sitt uppdrag, bugade han sig artigt
och lämnade rummet.
Då porten föll igen efter honom, for grefven upp
och utgöt sin vrede i en ström af svordomar på sitt
modersmål, allt emellanåt afbrytande sig med utrop
sådana som: »Hvilken skymf! Hvilken fräckhet!
– Oförskämda pojke! Att han vågar!» –
»Lugna er, min vän», sade hans hustru, då han
slutligen utmattad sjönk ned i en länstol. »Låt dem
ej få den glädjen att tro oss vara förödmjukade.
Denne korsikan har makten för ögonblicket – men
äfven hans stund skall komma en gång. Emellertid
inse vi ju, att detta helt enkelt betyder, att jag
sändes till Paris såsom fånge, fast på ett mera
städadt sätt än som eljest brukas i detta olyckliga
land. Och för mig återstår endast att träffa
anordningar, så att jag må kunna resa tidigt i morgon
bittida. Och ni, käre vän, får väl se till, att passen
blifva i ordning. Jag undantager endast
kammartjänaren Herman, kocken samt två kammarjungfrur.
Barnet lämnar jag hos er och min trogna Anette
– jag anser den lilla säkrare här.
För första gången darrade den starka kvinnans
röst, och hennes ögon fylldes af tårar. Grefven
kysste hennes hand flera gånger, sägande: »Ni är
en hjältinna, Sabine!»
*
Solen var ännu ej uppstigen följande morgon,
då det redan var lif och rörelse framför det af
grefve di B.... bebodda palatset. Tvänne fyrspända
vagnar och en bagagevagn stodo utanför porten,
och hela gatan var belamrad med hästar, beridare,
resgods, stalldrängar, lakejer, gapande lazzaroner –
och allt detta folk skrek, väsnades och sprang med
sydländsk liflighet, hundra gånger mer än som
behöfdes. Slutligen åvägabraktes ett visst lugn,
postiljonerna satte sig upp – vagnsdörren hölls
öppen af Herman, och grefvinnan trädde ut genom
porten, stödd på sin makes arm. Innan hon uppsteg
i vagnen, blickade hon ännu en gång upp till
balkongen, där en liten hvitklädd kerub jollrade och
skrattade i sköterskans armar. Grefvinnan tryckte
hårdt sin makes arm.
»Vårda henne väl!»
Därpå gjorde hon korstecknet uppåt fönstret, sjönk
tillbaka i vagnshörnet, och mottog en afskedskyss
från den på vagnsteget stående grefven, som
därefter drog sig tillbaka.
Dörren slogs igen – postiljonens horn smattrade
– piskorna smällde – kädjorna rasslade – bjällrorna
pinglade – och med buller och bång, under
rop och hojtande, rullade de fyra vagnarne åstad
mot franska gränsen. I den första satt grefvinnan
Sabine ensam med näsduken för ögonen. Nu var
hon ensam, nu hade hon intet att ombestyra, ingen
att stöda och uppmuntra – nu tog naturen ut
sin rätt – hon var endast en vanlig maka och
moder som led af skilsmässans kval!
C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/3512.html
