Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 37. Den 15 Juni 1902
- HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XII. En amatör-financier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XII.
EN AMATÖR-FINANCIER. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
En eftermiddag tdigt på sommaren satt mr
Spencer i sitt rum och gjorde en kalkyl öfver sin finansiella
ställning. Han var omkring fyratiofem år gammal
och hade tillbragt halfva sitt lif på börsen. Tack
vare sin eminenta affärsförmåga hade han skapat
sig en ansenlig förmögenhet.
»Mr Hinton önskar träffa er», sade en inträdande
tjänare.
»Är miss Ellen inne?»
»Ja, hon kom för några minuter sedan i
sällskap med mr Hinton.»
Husets herre rynkade ögonbrynen. »Bed honom
stiga in», sade han hastigt.
En aning sade honom hvad som förorsakade mr
Hintons besök. Ellen var hans enda barn, hans
allt. Nu förstod han, att han höll på att förlora
henne och Hinton var icke alls i hans smak.
En något öfverdrifvet elegant ung man inträdde.
»Jag hoppas jag ej stör er, mr Spencer»,
började han nervöst, »jag kom hit i en affär».
»Det var något nytt för er», brummade mr
Spencer. »Hvarom gäller den affären?»
»Om Ellen», svarade Hinton kort.
»Min dotter?»
»Vi älska hvarandra, och begära ert samtycke »
»Och jag vägrar detta», inföll börsmatadoren.
»Törs jag fråga hvarför?» frågade Hinton.
»Ni är ej den måg jag vill ha. Ni är en
lätting, en poet och poeter äro dåliga äkta män.»
»Jag har ej behöft arbeta. Min far efterlämnade
250,000 kronor, och det har varit nog för mina behof.
Mina poem inbrakte mig 400 kronor i fjol.»
»Er förmögenhet är en bagatell. Jag äger öfver
fyra millioner och Ellen är min enda arfvinge.»
»Jag eftertraktar ej pänningar. Ellen älskar mig,
och vi skola vänta tre år tills hon blir myndig.»
»Vill ni vinna henne förr, mr Hinton, så börja
att arbeta och förtjäna er en million.»
»Huru skall jag då bära mig åt?»
»Det blir er ensak.»
*
Nu fick Jack Hinton myror i hufvudet. Han
funderade halfva natten, men utan resultat. Hans
poetiska alster skulle aldrig inbringa denna summa.
Då han lagt sig, kom han att tänka på huru personer
genom lyckade spekulationer tjänat stora
förmögenheter. Kunde han utfundera något sådant, vore hans
lycka gjord. Pengar att starta med hade han, det
gällde blott få klart för sig det rätta sättet.
Han uppsökte en vän, en aktieägare, som
tjänat sig förmögen på börsspekulationer och
terminspel. Grundligt afrådd uppsökte han Ellen.
»En affärsman skulle funnit hundra utvägar, och
jag kan ej finna en enda.»
»Om du varit affärsman, hade du icke fått mitt
’ja’. Jag är uttråkad af de där affärsmännen, som
pappa har med sig hem. Sörj icke du, Jack! De
tre åren gå snart.»
Emellertid började han studera handels- och
affärstidningar och sökte sällskap med affärsmän.
Härigenom blef han snart erbjuden ett tillfälle och vi
skola nu se huru han bjöd lyckan handen.
*
Redan året förut hade mr Spencer köpt sig en
ångjakt, hvilken låg i Gravesend. Han hade just
planlagt en veckas lusttur på Nordsjön och satt som
vanligt på sitt kontor, då mr Hinton anmälde sig
och meddelade, att han planlagt en affär. Han hade
öfvertagit en koncession å en guldgrufva i västra
Afrika. Han föreslog nu mr Spencer att starta ett
bolag tillsammans. Denne blef förvånad öfver
förslaget, men gick slutligen in på saken och ett
kontrakt upprättades dem emellan.
Spencer förband sig att deponera en million
kronor hos Hintons bankir och starta bolaget inom
en månad samt betala annonseringen och öfriga,
kostnader. Skulle detta försummas hade Spencer
förlorat den deponerade summan. Aktiernas antal
bestämdes till 200,000 stycken à 20 kr., 80,000 till
fullo inbetalta aktier skulle Spencer öfvertaga, 80,000
skulle offentligen utbjudas och resten skulle Hinton
behålla för sin del.
»Affärsanlag har ni ej, unge man», sade Spencer,
då kontraktet var undertecknadt. »Hvarför antog ni
mina villkor genast, en annan skulle säkerligen
betalt er mera.»
»Jag är endast amatör-financier», sade Jack.
»Ja, jag märker det», anmärkte Spencer.
Nu inträdde Ellen i rummet och ledde samtalet
in på fadrens tillämnade resa. I sällskap med tvenne
vänner skulle han företaga en veckas sjötur på
Nordsjön. Det var nu i medio af augusti, och denna
månad skulle »Timeta Guldgrufaktiebolag» startas.
Två dagar senare lämnade »Iris» Gravesend, och
då den kommit utanför kusten af Kent, fingo de
sikte på en annan lustjakt af ungefär samma storlek
som Iris. Då den signalerade »maskinskada», styrde
de kurs till den, anropade kaptenen och fingo veta,
att jakten hette »Lady Monde», och att ägaren mr
Manning befann sig ombord. Denne inbjöd Spencer
att spisa middag ombord å Lady Monde, och då han
gått ombord och barkassen kom tillbaka, erhöll
kaptenen å Iris, mr Blake, order från Spencer, att han
beslutat följa sin vän Manning till Norge.
Till sin stora förvåning, fick kapten Blake, då
han kom upp på däck, se den »maskinskadade» Lady
Monde sticka till sjös, och innan han kom sig före
sätta efter den, hade den fått betydligt försprång.
*
Det mystiska i denna händelse fick ej sin
förklaring så hastigt. Dagen efter det Iris nått
Gravesend, fick kapten Blake veta, att mr Manning befann
sig i London och ej ens varit borta därifrån, hvarför
han anmälde saken för polisen. Det blef snart klart
för alla att Spencer blifvit bortförd. Ingen af hans;
bokhållare kände till det nya aktiebolagets affärer.
Ellen var orolig öfver att hennes fader rest till
Norge. Jack sökte lugna henne och ville slå vad
om en låda chokladpraliner, att han skulle vara
tillbaka inom fjorton dagar.
Tio dagar senare ankom Spencer till
Bournemouth, endast något mer solbränd än vanligt. Ellens
glädje blef stor, då hon här återsåg sin far. Jack,
som jämväl var där, blef inbjuden till middag.
Herrarne väl ensamma, vid kaffet och cigarrerna,
gjorde Jack anspråk på den öfverenskomna millionen
emedan den bestämda tiden af en månad var
öfverskriden. Dessutom hade han sålt affären till annan
firma och tjänat ytterligare en million, hvarför han
önskade fira bröllop i oktober.
»Ni är en svindlare!» röt Spencer. »Tror ni
icke att jag förstod, det var ni som lät bortföra mig
som fånge för att komma åt den af mig
garanterade millionen?»
»Kan ni bevisa det?»
»Jag har intet bevis, ty jakten har försvunnit
sedan den landsatt mig i Inverness, men jag är
moraliskt öfvertygad om er skuld.»
»Tänker ni draga saken inför domstol?»
»Nej, ni har fångat mig. Jag kan ingenting
göra åt saken. Använd pänningarne till Ellens bästa,
jag förlåter er. Här är min hand!»
»Nu har jag vunnit mitt mål. Jag lejde kapten
Beck och hans jakt, och han har till punkt och
pricka utfört mina order. Det blef dyrt, men jag
tog igen det på guldgrufbolagets aktier.*
»Ni har visat godt affärsgeni.»
»Jag är endast en amatörfinancier. Hädanefter
skall jag ej spekulera. Ni tvingade mig att tjäna
pänningar, men så är ock Ellen min», sade han leende.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/3716.html
