Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 22 Juni 1902 - Bunden. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af. E. WALTER HÜLPHERS. (Forts. fr. n:r 37). - Sjukvård i fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvarnhjulet. Därifrån gick en smal planka öfver
bruset till kvarnhuset, ofvanpå hvilket låg en liten
brygga af grånade tunnbräder. Utan att tveka eller
vackla gick han öfver den och nedsatte henne på
en långbänk som där var uppslagen efter själfva
kvarnväggen.
»Och nu Magnhild, säg att du älskar mig, gränslöst,
gränslöst, hör du!»
Hon böjde sig fram emot honom med slutna
ögon och hviskade:
»Ja, ja, Alvar!»
Och då böjde han sig fram och kysste henne.
»Nu Magnhild, nu först börjar mitt lif. Om du
visste så tomt det förut varit, och nu! Jag kan
inte säga dig, hvad jag känner, det är något så
stort, så fint, att jag känner tårar.»
Han böjde sitt hufvud intill hennes barm och
hon lade sin arm öfver hans skuldra.
»Lycka!» hviskade han, »min drömda, hvita
lycka! Nu har jag friden inom mig, stor och blid och
ljus. Det är som om jag hörde orgeln spela under
ett högt hvitt hvalf, där solen faller in i sneda
ljusblå strålar genom höga spetsbågsfönster. Det är
som om jag kände min moders hand på min panna,
den mor, som jag aldrig haft ...
»Hör du, där nere är han, hör du orgeln! Den
orgeln har gråtit för mig många, många gånger, men
nu! Hör du, så han jublar!... Och ändå är det
som en stilla gråt. Men den är af lycka!»
Han reste sig häftigt och grep hennes händer:
»Men du skall säga att du älskar mig, älskar mig
öfver allt.»
»Ja, ja», svarade hon lågt.
»Så att du skulle kasta bort din själ, om det
gällde, le, om ock världarna brunne, därför att du
är min och är mig när!»
»Ja, Alvar, ja ... din ...»
Han tryckte henne hårdt, hårdt intill sig, kysste
hennes hår, kinder, läppar.
»Då skall jag också vara din, älska dig mer än
du mig, och du skall bli min egen kära hustru!»
»Min är du, Magnhild, min, min, min jungfrubrud.
Vackrare än blommorna, härligare än solen, dejligare
än skyn. Ditt hjärta klappar emot mitt... min
brud, min brud ... Härlig är våren, härligare du.
Härlig är sommaren, härligare du. Härlig är höstens
brand, härligare du. Härliga äro vinterns rena hvita
flingor, härligare du! Och ljuf som lyckan är du, ty
du själf är min enda lycka. Och lifvet! Härligt
är det, outsägligt ljuft att lefva.»
Han reste henne upp och såg henne in i ögonen,
glänsande, mörka, veka och djupa under de tårade
ögonfransarne.
»Alvar Kryckes brud?»
»Ja!» hviskade hon knappt hörbart.
Då sprang han upp och tog henne i sin famn.
Med några språng stod han midt öfver det
skummande fallet.
»Vore du rädd om vi störtade ned nu det
vore lätt om jag gjorde en enda oförsiktig rörelse,
så att jag förlorade balansen vore du rädd för
att dö med mig?» frågade han leende.
»Nej, Alvar, nej, så vore det ljuft att dö!»
»Så kyss mig då, kära, kyss mig. Och om vi
lefva, så vill Gud gifva oss lycka!»
Och hon kysste honom.
Med några språng var han öfver och ställde ner
henne på dammbordet.
»Nu Magnhild, du, nu gå vi till lyckan, jag och
du, du och jag, så visst som Gud oss hjälpe.»
(SLUT.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
