Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 29 Juni 1902 - Hvar 8 dags novellblad. XIV. Ett förnyadt anfall. Kärleksnovell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan önska sig, talrika tjänare, hästar och ekipage
och dessutom en titel, för hvilken alla stå redo att
kröka ryggen.»
»Det låter verkligen inbjudande», sade Jack
nonchalant. »Där bör du hålla dig framme, Molly. Du
skall nog vinna framgång!»
»Troligtvis», sade Molly öppenhjärtigt. Lordens
afsikter äro allt för påtagliga.»
»Då kanske jag inom kort får nöjet gratulera
dig», sade Jack och knackade askan ur sin pipa.
»Jag beklagar, att jag uttryckte mig något
vanvördigt om honom, Molly. Kanske endast hans sätt
är sådant. Emellertid har han en utsökt smak.»
Molly bet sig i läppen och betraktade
uppmärksamt, ehuru ej utan en känsla af förödmjukelse,
den unge behärskade mannen.
Hennes koketteri hade ingen inverkan på honom
denna morgon. För ej längesedan skulle han råkat
i förtviflan vid blotta tanken på att hon skulle gifta
sig med någon annan, ja, för endast sex månader
låg han vid hennes fötter, vridande sig i kval öfver,
att hon afböjde hans frieri – hans lif skulle blifva
så tomt utan henne, hade han sagt. Nu föreföll
han, minst sagdt, besynnerlig. Molly var icke van
vid att bli försummad.
»Ser du, Molly, du skulle aldrig passa till
hustru åt en fattig man», fortsatte Jack kyligt. »Du
har en extravagant smak och har ett naturligt
behof af ömhet. Att vara dyrkad af en endast skulle
bli enformigt. Du föredrager beundrare ’en masse’.»
Förvånad slog Molly ned ögonen och hennes röst
darrade något då hon yttrade:
»Huru länge har du haft den uppfattningen?»
»Sedan någon tid tillbaka», svarade Jack tankfullt.»
»Jag hoppas, du har glömt de där tokerierna
för sex månader sedan, Molly. Jag har verkligen
varit ganska generad öfver mig själf allt sedan dess.
Jag måtte ha varit galen!»
»Åh!» sade Molly.
Det uppstod en stunds tystnad. Mollys hand
upphörde att leka med vattnet, och Jack tog till
årorna för att komma ifrån det kritiska i
situationen.
»Du förstår Molly», började han, och rodde af
alla krafter, »att de flesta unga män ha otur i
kärlek, och det är mycket hälsosamt för dem. Efter
en knäck bli de mera sparsamma med sin ömhet.
Men då de så slutligen gifva sina känslor fritt lopp,
ter sig saken helt annorlunda, det är då allvar.»
»Åh!» sade Molly igen utan att se upp.
Uppmuntrad af hennes nedslagenhet, fortsatte
han:
»Jag antar att du kan gissa hvad jag skulle
vilja säga, Molly, Den man är icke värd en nypa
salt, som ruinerar sitt lif för att en kvinna ej vill
hafva honom. Molly, jag ämnar gifta mig.»
Dessa ord kommo som en stor öfverraskning
för stackars Molly, ehuru Jack hade förberedt henne
så försiktigt, att hon var fullt beredd på det. Skulle
Jack kunna fästa sig vid en annan flicka, efter att
ha en gång älskat henne. Jack, som hade varit
hennes slaf och tillbedjare sedan barndomen, han
som skulle huggit af sig handen, om det gagnat
henne, han som svurit lefva ungkarl i hela sitt lif,
om han ej fick henne – hon kunde icke tro det.
Och likväl satt han där – hennes Jack – och
talade så lugnt om att hon skulle gifta sig med
den gamle afskyvärde lorden, under det han
tröstade sig med en annan flicka. O, det var som
en förskräcklig dröm. Det kunde ej vara sannt.
»Jag hoppas emellertid att vi förblifva så goda
vänner, Molly, att lady Staines vill hälsa på min
enkla fru Marriott.»
»Hvarför tala så?» sade Molly.
»Icke är hon en skönhet, ehuru hon är vacker
nog åt mig, men hon är så god, och därför älskar
jag henne; du kan aldrig tro, Molly, hvad jag älskar
henne.»
»Sade du ej detsamma till mig för sex
månader sedan ?»
»Jo, men ser du, det är en skillnad
därvidlag», sade Jack. »Hon hade ett dussin att välja
på, men föredrog mig – jag som endast har 5,000
kr. om året i inkomst. Är inte det förtjusande?»
»Så märkvärdigt», sade Molly buttert. »Men
om smaken skall ingen disputera. Var nu god sätt
mig i land. Jag är trött.»
»Kanske jag tröttat dig med att prata om min
lycka», sade Jack. »Min stackars Molly. Jag
förmodar du brinner af otålighet att berätta mig allt
om lord Staines.»
»Prata icke nonsens», sade Molly. »Jag har inga
förtroligheter att meddela dig. Vänd du bara!»
Jack lydde högst förvånad öfver hennes
förändrade uppförande. Hennes ögon voro fuktiga,
kinderna blekare än vanligt. Då de slutligen nådde
stranden sträckte han ut handen för att hjälpa henne
ur båten.
»Molly», hviskade han. »Vill du icke gifva mig
en kyss för våra gamla minnens skull?»
Molly blickade upp förvånad och indignerad.
»Nej», sade hon. »Huru vågar du!»
»För sista gången», båd han. »Endast en, kära
Molly.»
»Oh, hur kan du ?» ropade hon. »Nej, Jack!
Låt mig gå.»
Vid detta första tecken till tvekan hade Jack
fångat henne i sina armar.
»Molly! Min egen lilla Molly!» hviskade han och
hon – den blifvande lady Staines lutade sig mot
hans bröst. Men plötsligt slet hon sig lös.
»O, jag hade glömt henne», utropade hon och
betäckte ansiktet med sina händer. »Hur kan du
tillåta dig något sådant, då du älskar en annan.»
»Det skall hon ej fästa sig vid», sade Jack kyligt.
»Du är en tarflig, otrogen varelse», sade hon
darrande af vrede. »Jag trodde dig vara en
gentleman. Låt mig gå!»
»Nej», sade Jack. »Du skall höra mig; först,
Du blir nog ej missnöjd, om jag säger dig, att den
flicka, jag nu älskar, är densamma, jag friade till
för sex månader sedan; skillnaden är endast den,
att jag trodde henne vara vinningslysten, hvilket jag
funnit att hon icke är, och att hon verkligen älskar
mig, ehuru hon icke med en min förrådde det då.
Hennes namn är: Molly, den sötaste och. raraste
lilla flicka i världen. Molly, min älskling! Kan du
förlåta mig?»
Hvilken kvinna skulle kunna motstå något
sådant, motstå Jack, med sitt vackra ansikte, med sina
af kärlek och lycka strålande ögon? Icke kunde
Molly det, ty med ett lätt skri af glädje,
öfverraskning och förvåning sprang hon i hans armar.
»Hvad, den blifvande lady Staines», utropade
Jack. »Hvad tar du dig till, och hvad skall hans
höghet, lorden, säga ?»
»Oh, Jack», sade Molly, blickade rodnande upp
i hans ansikte och log. »Jag har aldrig åtrått hans
pänningar. Jag skulle blifvit en olycklig lady Staines.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
