Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 6 Juli 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad. XV. En misstänksamhetens offer. Novell af J. Baratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XV.
ETT MISSTÄNKSAMHETENS OFFER. Novell af <i><b>J. Barratt.</i></b> Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Det är ingalunda en lätt sak att i en hast välja
möbler och husgeråd till en hel bosättning.
Därför beslöto Carl och Clara Hepworth vid sitt
giftermål att icke göra, som så många af deras
vänner gjort, taga första bästa våning eller villa som
erbjöds dem utan istället inackordera sig för en
tid medan de sökte ut åt sig ett ideelt hem i någon
af villastäderna i närheten.
Ännu ett år därefter hade de ej hunnit besluta
sig för någon viss plats. Möbler, mattor och
hushållsartiklar hade de däremot utvalt i butikernas
eleganta skyltfönster.
Carl hade för sin del funnit några verkliga
»pärlor» bland villor i Brixton, men Clara ville ej ens
se på dem, emedan de ej lågo i Hammersmith, och,
som hon anmärkte, Brixton var så småaktigt
kyrklig. Till slut blef hon dock trött på att lefva som
inackordering och längtade efter att få börja samla
ihop alla de vackra saker, hon utvalt i butikerna.
Ja, hon bestämde sig till och med för att gå och
se på de där husen i Brixton. Men då hade Carl
ingen tid att göra henne sällskap, han hade
»förskräckligt mycket att göra».
»Men Carl», invände hon. »Vi måste kunna fira
vår första bröllopsdag under eget tak.»
»Jag beklagar, min älskling. Men jag har
verkligen ingen tid just nu.»
Hon måste foga sig i sitt öde. Det var nu ej
fullt en månad kvar till bröllopsdagen, och på sista
tiden hade Carl kommit hem mycket sent till
middagen och vanligen mycket trött. En dag tyckte
hon att de skulle gå på teatern tillsammans och
gick till kontoret för att hämta honom. Hon blef
ytterst nedslagen, då hon fick veta, att han ej var
inne. Hon väntade en lång stund, men han kom
ej, hvarför hon begaf sig på hemvägen. På gatan
mötte hon Carl, hvilken föreföll ovanligt tankspridd,
och utan att göra henne några frågor, bjöd han
henne in på närmaste konditori.
På hennes fråga, hvar han varit så länge,
svarade han utan tvekan, att han kom från City.
»Men icke far du på en förstadsspårvagn till
City», anmärkte hon och tog upp ett par röda
spårvagnsbiljetter, som han tappat på golfvet.
»Hvad», sade han och såg upp från sin
tidning, »de där äro ju gamla.»
»Gamla? Du hade dem ju i handen. De gälla
för Hammersmithslinien. Hvem har du varit hos
i Hammersmith?»
»I affärer.»
»Ja, men du sade ju, att du kom från City
och att biljetterna voro gamla. O! Carl, du söker
föra mig bakom ljuset.»
»Min vän, du måste besinna, att man lyssnar
till oss», sade han eldröd i ansiktet.
Clara kastade en blick omkring sig, och då hon
märkte att de voro observerade tystnade hon och
rodnade djupt. De stannade ej länge på
konditoriet. Utkomna togo de omnibusen direkt hem utan
att bry sig om teatern. Då Carl drog upp handen
för att betala, föll ännu en röd spårvagnsbiljett på
golfvet. Nu förstod hon hvarför hennes man hade
så mycket att göra. Han hade naturligtvis varit
i Hammersmith. Hemkommen ansatte hon honom
för att få reda på huru saken hängde samman.
Hon sade honom oförbehållsamt, att hon
genomskådade hans osanningar och förstod hvad som
gifvit honom så mycket att göra på sista tiden.
»Då är ju allt godt och väl», sade han leende,
ehuru han på samma gång blef blek af vrede öfver .
hennes insinuationer. »Du behöfver icke tala om
det för mig, om du vet det.»
Trots de hårda orden, trängde tårarne fram i
hennes ögon, och hon kastade sig på sängen och
begrafde ansiktet i kuddarne.
Han böjde sig öfver henne, slog armen om
hennes lif och sade:
»Hvilken svartsjuk liten varelse du är. Jag kan
ej nu berätta dig sammanhanget – men om ett
par dagar skall jag förklara alltsammans.»
Hon flög upp, ursinnig af vrede.
»Förklara», sade hon, »jaså du tänker verkligen
nedlåta dig till en förklaring en dag!»
Nu förlorade han jämnvikten.
»Du har icke mycket förtroende och tillit till
mig, min vän», sade han. »Jag går ut och spisar
middag medan du lugnar dig något.»
Innan hon kunde hejda honom var han borta.
En förklaring hade han sagt. Det var således
verkligen en hemlighet. Sedan hon suttit och funderat
ett par timmar, gick hon och slog upp en
adresskalender. Hvem bodde i Hammersmith, som Carl
kunde ha intresse för att besöka? Hon letade länge
och väl och började redan förlora hoppet om att
här finna en lösning. Plötsligen hejdade hon sig,
Jo, där stod det: mrs Twangfold, 27 Ardolesgarden.
Boken föll på golfvet och hon sjönk tillbaka
med ett ångestskri. Nu var allt klart. Mrs
Twangfold var en förtjusande ung änka, hennes
rival. Hon var orsaken till att Clara påyrkat
giftermålet sex månader tidigare än eljest behöfts. Alla
hade pratat om, huru hon hade sprungit efter CarL
Detta var nu ett år sedan – men likväl. Hon
snyftade i sin olycka, ty hon älskade honom så
innerligt.
Förargad och förtviflad satte hon sig till
skrifbordet och i en biljett meddelade hon honom, att
hon visste allt, och att han ingenting behöfde
förklara. Hon for nu tillbaka till modren, skref hon
och fäste därpå brefvet med en knappnål på den
uppslagna sidan i adresskalendern. Så tog hon en
droska och for till sina föräldrars hus.
Då hon kom fram hade modren och systrarne
gått till teatern. Hon slog sig ned i den halfmörka
matsalen, och då hon blef ensam med sina tankar
brast hon i en häftig gråt – hennes lycka var ju
sköflad. Huru förvånad blefvo icke hennes anhöriga
att finna henne ensam gråtande i det mörka rummet.
Modren tände gasen och märkte Claras
tårdränktaansikte. Nästa ögonblick hvilade Clara i modrens
armar och fick för henne lätta sitt hjärta. Till sin,
förvåning såg hon modern skratta åt alltsammans.
»Stackars barn», sade mrs Danford, »hur kunde
du vara så dum?»
»Hvad menar du, mamrna?»
»Jo, jag är den kvinna du är så svartsjuk på,
Carl och jag ha varit i Hammersmith två, tre gånger
i veckan de sista månaderna. Vi ha möblerat en
förtjusande liten villa med de saker du utvalt I
butikerna och ville ha det färdigt till bröllopsdagen.
Och du, din Lila dumma gås!»
Så hon blygdes. Hvad skulle hon säga Carl?
Snart förkunnade en högljudd ringning att Carl
kom för att uppsöka henne. Clara drog sig
skamsen in i det mörka förmaket. Hon hörde dörren
öppnas och en allvarlig stämma sade:
»Ni vet väl, min fru, att jag ej behöfver hämta
er tillbaka då ni lämnat mitt hus och mitt skydd?»
Snart hade ett par starka armar funnit henne
och hon hindrades svara af Carls varma kyssar.
Straffet uteblef ej. Olikt andra fruar kunde
Clara aldrig förebrå sin man för att vara för sent
ute om kvällarne, eller fråga hvar han varit.
Han hade alltid en röd spårvagnsbiljett tillhands
och svarade lakoniskt:
»Hammersmith.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
