Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 13 Juli 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad XVI. Kärlek och död. Episod från Indien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVI.
KÄRLEK OCH DÖD. Episod från Indien. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Älskling, är här icke skönt?» Den talande tryckte
sin hustru till sitt bröst, denna unga brud från
endast i går, och de tvänne skrattade tillsammans
med hjärtats öfversvallande glädje. Den engelska
flickan såg sig nyfiket omkring och hennes ögon
hvilade på det vackra lilla huset med dess
stängsel, allt syntes henne så skönt.
»Oh, jag är så lycklig, så genomlycklig»,
hviskade hon, »vi ha nått till hjärtat af allt, du och
jag, Jack.»
»Ja, lyckan ha vi vunnit», var det käcka
svaret, »och vi ha funnit att intet är så starkt som
kärleken.» Under det han talade hördes den dofva
knallen af ett skott, i riktning från stationen.
Den unga kvinnan studsade.
»Hvad var det, Jack?»
»Ett gevärsskott, min vän. En sådan liten
nervös flicka du är; en soldats hustru får aldrig vara
rädd, vet du väl.»
»Åh jo, ett sådant litet sjåp som jag. Jag är
ju rädd för min egen skugga och förskräckligt
ängslig för de där svarta sepoys [1]; de sågo så
hotfulla ut när vi i går redo bort efter efter
vigseln.» Hon rodnade så vackert.
Den unge mannens ansikte mörknade.
»Öfversten har nog gjort antydningar om bråk
med sepoys», sade han sakta. »Jag borde kanske
inte ha hämtat dig hit, min älskling, förrän allt
var klart. Men vi hade ju väntat i två år och
ingen talade om några egentliga svårigheter
förrän min brud redan var på väg hit, till hennes
egen vän.» .
»Hvilket bråk», frågade hon likgiltigt, under det att
hon kröp allt närmare intill sin man.
»Missnöje bland infödingarne. Min vän är väl inte
rädd?»
»Rädd, när jag är med dig?» Hon såg stolt
upp. »Nej, icke ens döden skulle i dag kunna
skrämma mig.»
»Vi ha nått vårt lilla kungarike och äro liksom
gudarne höjda öfver fruktan, sorg och lidande. Oh,
min älskade, hur jag dyrkar dig.» Han tog henne
ifrigt i famn och kysste henne passioneradt på läppar
och ögon.
»Det är så härligt att känna att intet på jorden
kan skilja oss åt.»
Återigen hördes gevärsskott, energiska smällar.
»Jag undrar just hvad de ha för sig i det
gamla fortet. Vet du, Dolly, det var bra vänligt
af öfversten att gifva mig hela tio dagars permission,
och tänk sådan tur att få reda på just denna lilla
villa.»
»Han är en rar gammal herre, din öfverste, och
villan är ju ett litet paradis.»
»En sjunde himmel är det, Dolly. Tror du vi
någonsin skola bli lyckligare än vi äro i dag, min
älskling.»
»Hela världen kunde gå under för mig nu, utan
att jag skulle bry mig därom; jag har ju ändtligen
nått den fullständiga lyckan.»
Mannen drog henne intill sig och detta
ungdomspar glömde för ett ögonblick allt omkring sig.
Plötsligen nådde dem ljudet af springande
fötter. En mans ansikte syntes, en man springande
som för lifvet och som bröt sig igenom stängslet
för att nå dem.
»Min Gud, det är ju Harvey. Hvad kan ha
händt, Dolly.» Mannen och hans unga maka reste
sig upp för att möta inkräktaren; denne var helt
ung själf, och fänrik. Andtruten och utmattad och
med stora svettdroppar pärlande utför ansiktet
visade han tecken till förtviflan, förtviflan och
beslutsamhet. Han var iförd uniform och höll en pistol
i handen.
»Infödingarne ha gjort myteri i fortet», ropade
han. »de mörda besättningen med kallt blod. De
ha ett ännu gräsligare öde i beredskap för kvinnorna.
Jag rusade hit för att varna er, men de uslingarne
äro hack i häl efter mig, så ni måste skynda.»
Dorothy såg skräckslagen på ynglingen som, sista
gången hon såg honom, var marskalk på hennes
bröllop, och nu
»Oh, låt oss gömma oss, vi måste skynda bort,
ack dröj inte!»
Medan hon talade visade hon en dödlig skräck,
hon hörde ljudet af steg, af fötter som sprungo.
»Skynda dig, Jack», skrek fänriken, likblek trots
modet, »skjut henne genast.»
»Jag kan icke, min Gud, jag kan icke.» Den
unge mannen grep henne med förtviflans häftighet
och slöt henne våldsamt till sig. Plötsligt insåg
hon hela vidden af deras fara och blef modig.
»Jo, du måste Jack; skynda dig, vi ha ju
varit så lyckliga.» Hennes röst smälte i en snyftning.
Han tryckte henne allt fastare till sig.
»Jag har ingen pistol; Bob, låna mig din pistol.»
Den unge fänriken tvekade ett minsta ögonblick.
Det ryckte i hans ansikte.
»Endast ett enda skott kvar», sade han sakta
till sig själf, »och det är ett helvete om man råkar
lefvande i deras händer. Men för en kvinnas skull »
»Här har du min pistol, Jack», sade han högt,
»var icke ängslig, mrs Staveley, ni skall ingen smärta
känna och vi komma genast efter. Jack, jag går
rundt om hörnet och möter dem. När jag ropar,
skall du skjuta. Ni två skola vara ensamma tills
dess; au revoir.» Ynglingen gick med stolt hållning
därifrån, en engelsk riddersman.
»Kan du förlåta mig, du älskade, min egen hustru,
för att ha låtit dig komma till detta helvete på
jorden!»
»Hvad skulle jag ha att förlåta; vi ha ju njutit
af fullständig lycka.»
»Och du är inte ängslig?»
»Jag vet inte, nej, jag tror inte jag är det,
Jack. Gud har varit så god mot oss i detta lifvet
så han skall nog icke öfvergifva oss i det
kommande.»
»Gif eld, Staveley, gif eld!» hördes
fänrikens röst. Ett vildt tjut följde hans utrop, en våldsam
gevärssalva och fallet af kroppar. Dorothy gaf ett
svagt kvidande ljud från sig. Hennes make
tryckte en kyss på hennes kalla skälfvande läppar.
»Slut dina ögon, min älskade, och bed,
’Fader vår, , så »
»’Fader vår, som är i himmelen’ Jack, jag
älskar dig, oh »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
