Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 20 Juli 1902 - Geskel Saloman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När målaren och konstforskaren professor
Geskel Saloman helt nyligen en vacker
sommardag i det fridfulla Båstad, på hvilken plats han
ämnade tillbringa någon tid, lade sitt hvita hufvud
till hvila, var det ett långt och lyckligt lif, som
utslocknade.
Ty det är ju få människor förunnadt att
uppnå den höga åldern af 81 år, och det faller på
ännu färre människors lott att så godt som till
den sista stunden kunna arbeta och verka. Men
icke nog härmed! En mild försyn hade skänkt
Geskel Saloman den konstnärliga förmågan, som
visserligen medför, när den skall upparbetas och
brukas, mycken möda och många hårda strider, men
ock en stoltare, mera hel segerglädje än hvad
troligen kan vinnas genom några andra medel. Och
försynen hade vidare länkat konstnärens öden så,
att han, utan några svårare motgångar eller några
kropp och själ nedsättande försakelser, kunde odeladt
ägna sig åt det kall, hvartill han af allt sitt jag
kände sig dragen.
Geskel Saloman hade sålunda försynen att tacka
för mycket, och han var säkert den förste, som
erkände sin skuld. Men hvad hjälper all medgång,
som faller på ens lott, om man själf icke vill något,
icke sätter in sina krafter på ett mål, icke håller
ut i kampen, icke tager lärdom och uppfostrar sig
själf? Och hvad är ändå det hela bevändt, om man
icke har en mild och filosofisk blick på lifvet
hvilket icke utesluter, att man kan ha stål i
sinnet och eld i blodet om man icke är en god
människa?
Professor Geskel Saloman var så beskaffad. Han
hade en sällsynt energi, som understöddes af
utmärkta kroppskrafter, han var en tänkare och
gentleman. Det är alltså icke underligt, att han
räknade idel vänner, och att han i fjol, när han
uppnått 80 år, blef föremål för en storartad hyllning
både från de äldres och de yngres sida. Och detta,
fastän han icke var någon af målarkonstens störste,
om han också utfört många framstående saker, värda
beundran.
Salomon var, som bekant, bördig från Slesvig
och erhöll sin konstnärliga utbildning i Köpenhamn.
Han kom vid 29 års ålder af en händelse till
Göteborg, som marskalk vid en sin broders bröllop, och
detta berättade den gamle med egen mun en
gång för den, som skrifver dessa rader »då jag
icke hade något annat att gifva i bröllopsgåfva,
tecknade jag ett porträtt och skänkte det ...» Men
detta porträtt gjorde, att den unge artisten erhöll en
mängd beställningar, så att han beslöt sig för att
kvarstanna i Sverige.
Det kan i detta samband nämnas, att Saloman
var en af dem, som mest bidrogo till bildandet och
Utvecklingen af Göteborgs konstförening, att han
grundade och var förste lärare i Göteborgs museums
ritskola och att han på alla sätt verkade för
konstintresset i den städse lifaktiga Götastaden. I
Göteborgs museum sitter också den gamles själfporträtt,
inköpt för några år sedan.
Saloman, som i midten af 1850-talet studerade i
Paris och sedermera vistades i Alger, flyttade 1871
till Stockholm, där han 1874 blef vice professor vid
Akademien för de fria konsterna.
Geskel Saloman var porträtt- och genremålare.
Som porträttmålare utförde han sina kanske allra
bästa saker på de senare åren, i det att det blef en allt
djupare karaktäristik i hans arbeten. Äfven han,
den gamle, som uppvuxit och studerat under helt
andra konstnärliga förhållanden än nutidens, tog nog
intryck af våra dagars sätt att se, kanske mera än
att utföra fastän han själf väl icke ville precis
erkänna detta.
Som genremålare utförde han många vackra
kompositioner, noggranna, icke så litet arrangerade, men
icke sällan vittnande om mycken känsla och alltid
om mycken omtanke. Det är den äldre, danska
skolan man ser framför sig i Salomans genrestycken,
med dess omständlighet och dess tyngd, men ock
med dess upphöjda syn på tingen och dess sträfvan
efter pittoresk verkan.
Bland Salomans genremålningar märkas särskildt
några med historiska ämnen. Hedersplatsen
häribiand intages väl af »Segrarnes hemkomst», 1882,
en tafla, hvarpå konstnären själf satte åtskilligt värde
»ty jag har i den nedlagt mycket af mina tankar
och känslor» ...
Men för Geskel Saloman var penseln icke nog.
Han behöfde äfven boken och den allvarliga
vetenskapen. Han var konstforskare, och en känd och
erkänd forskare, outtröttlig på k. biblioteket i
Stockholm, outtröttlig i att utgifva det ena arbetet efter
det andra om Venus från Milo, om hvilken bildstod
han framlade många hypoteser, men alltid med
samma glada mod, samma konstnärliga entusiasm!
Ett lyckligt lif och en lycklig död! Endast
några dagars sjukdom. Arbetskraft och arbetslust,
planer och förhoppningar till det sista och
hågkomst hos en och hvar, som kommit i beröring med
den gamle konstnären.
O. R.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
