Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 20 Juli 1902 - HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVII. Aprilväder. En kort kärlekshistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVII.
APRILVÄDER. En kort kärlekshistoria. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Brasan sprakade muntert i den öppna spiseln
i det lilla pastorsboställets förmak. Tékitteln, som
på gammaldags manér hängde öfver elden, puttrade
och sjöng om kommande händelser; och framför
densamma satt Dorothea Turney och stirrade
drömmande. Hon höll hufvudet mellan händerna och
stödde armbågarne mot knäna och kastade allt
emellanåt en blick på de fotografier, som prydde
rummets väggar.
Hon väntade på den hon kär hade, han skulle
nu komma från universitetet, öfverhöljd med
ärebetygelser efter sina examina. Deras förlofning
var icke eklaterad, men Maxwell Greystone hade
varit hennes hjärtans kär så långt hon kunde
minnas tillbaka. Han hade friat till henne dagen
efter det de sammanträffat första gången. Han var
då elfva och hon nio år. Huru ofta hade hon
icke här framför brasan väntat att han skulle komma
hem under skollofvet. Brasan och tékitteln voro
oskiljaktigt förenade med hans hemkomst, ty han
kom vanligtvis med samma tåg.
»Han kommer! Han kommer!» sjöng tékitteln.
Men denna afton tyckte hon, att den ej hade
samma muntra tonart, som annars.
Det skulle ej blifva vid det gamla längre. Han
skulle ej komma så regelbundet hädanefter. Hans
uppfostran var till en viss grad fullbordad, och
den gamle prästmannen hade under ett helt år
öfvervägt hvilken bana, hans son skulle välja. Denna
villrådighet oroade den gamle fadern.
Plötsligt hördes raska steg utanför. Dorothea
spratt till som hon gjort ofta förut. Huru väl
hon kände igen hans steg.
»God afton, Dora, min flicka!»
»Oh! Max», sade hon, mer hann hon ej säga,
ty han tillslöt hennes läppar med en smällande
kyss. Fröken Snaggs, den gamla guvernanten,
rodnade, och öfver faderns ansikte lade sig en djup
skugga. Han hade många gånger föresatt sig, att
tillhålla sin son för detta hans uppförande, men
det hade ej blifvit någonting af. I afton måste
det ske.
De slogo sig ned kring tebordet, under det
frågorna haglade öfver Max, hvilken hjältemodigt
försökte sig på konsten att besvara dem alla och
på samma gång svälja de nybakade våfflor, man
trugade på honom.
Senare på aftonen sutto far och son ensamma
och samtalade om huru hans framtid skulle gestalta
sig. Vänligt, men bestämdt, meddelade den gamle
prästmannen, att han träffat förberedande aftal med
en teologisk lärdomsanstalt, hvarest sonen nu kunde
få fullborda sina studier och aflägga prästexamen,
men innan detta kunde ske, hade en kollega
lofvat handleda sonen i hans studier. Denne
prästman bodde omkring sex mil därifrån. Till slut
ville fadern äfven ha sagt, att det måste vara slut
på förhållandet mellan honom och Dorothea
Turney. Han måste upphöra med att kyssa henne!
Hädanefter måste han behandla henne som en dam,
hvilken endast vore en gäst i deras hem.
»Men, pappa, det är redan klart oss emellan,
vi förstå hvarandra», protesterade han.
»Du får lägga bort sådant barnsligt prat. Jag
kan underrätta dig, att jag är fröken Turneys
förmyndare. Hon är öfverlämnad i min vård, och jag
har årligen mottagit en rundlig summa för hennes
underhåll.»
Detta var något oväntadt för Max. Han
såväl som de öfriga af familjen visste endast, att
hon var fader- och moderlös, hvarför hon alltid
ansetts såsom en af familjen.
Dorothea Turney hade för sin del bestämt, att
de skulle gifta sig så snart han slutat sina
universitetsstudier. Hon hade ju tillräckligt med
pänningar för dem. båda att lefva af. Hon somnade
den kvällen och drömde att universitetskanslären
lofvat viga dem, såsom en belöning för hans flit.
Hon vaknade så ovanligt tidigt och i en så
underlig sinnesstämning. Hela huset var ju annorlunda
nu sedan Max kommit hern.
Huru förvånad blef hon ej, då hon kom ned
till frukosten och fann både Max och fadern tysta
och allvarliga. Intet af det vanliga skämtet. Då
måltiden var öfver lockade Max på Clip, foxterriern,
och gick ut utan att yttra ett ord. Hon stod kvar
vid fönstret och såg länge efter dem och undrade
öfver sin väns besynnerliga beteende.
Som hon stod där, kände hon en hand läggas
på sin skuldra. Det var den gamle prosten, som
stod vid hennes sida.
»Hvad är det jag hör om dig och Max», sade
han.
Dorothea fick nu anledning att öppna sitt hjärta
för honom. Hon hade väntat en kyss på pannan
och hans faderliga välsignelse, men fick erfara
något helt annat. Den gamle berättade henne för
första gången, att hon var ensam ägare till ett
stort gods, afkastande öfver hundratusen kr. pr år.
Hvad skulle hon med det till utan Max? Hon
svor evigt hat till alla myndigheter och lagar, som
reste sig hindrande i deras väg. Hon skulle vänta
ännu två år och trotsa dem alla.
Följande dag beslöt den gamle prästmannen i
samråd med de legala myndigheternas representant
i närmaste stad, att hans myndling skulle anträda
en utrikes resa, hvilken skulle räcka i två år, och
under hela denna tid skulle hon ej få meddela sig
med Max.
Den natten snyftade Dorothea sig till sömns,
och Max satt uppe så länge, att hans foxterrier
med ett sakta kvidande började uttrycka sitt
deltagande i sin herres sorg.
Stackars Max! Han var totalt förkrossad. Han
hade fått befallning resa med morgondagens första
tåg och icke återkomma förrän Dorothea anträdt
sin utländska resa. Men om två år skulle allt bli
godt och väl igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
