Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 27 Juli 1902 - Bruksägaren Christian Lundeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jämförelsevis hastigt och, åtminstone för den
stora allmänheten, oförmärkt var det som
bruksägaren Christian Lundeberg af förhållandena
fördes fram till den framskjutna politiska ställning,
som han nu erkändt och uppenbarligen intager.
Ledamot af första kammaren sedan 1885, tillhör han
«ej ens nu den krets af riksdagsveteraner, inom
hvilken man så ofta antager den politiska maktens
tyngdpunkt vara förlagd, när det är frågan om denna
makts fördelning inom vårt öfverhus. Ej heller kan
han på grund af tillryggalagda lefnadsår riktigt göra
anspråk på delaktighet i det »gubbvälde», hvarom
i dessa tider så mycket talats – ty de nu uppnådda
60 åren understiga väl med minst ett decennium
det åldersmått, som därvid närmast varit i tanke.
I själfva verket är Christian Lundeberg en
kraftfull, energisk man, som förefaller att vara i sina
bästa år, och om en viss sinnets spänstighet
vittnar ej minst den omständigheten, att han, ställd i
breschen såsom det ultrakonservativa partiets
främste ledare inom första kammaren, likväl påtagligen
haft långt större förmåga att tillgodogöra sig –
och partiet så pass mycket af en nyare tids
politiska idéer och föreställningar, som erfordrats för att
göra förstakammar-högern mera motståndskraftig, än
den i längden kunnat blifva under en ledning, som
endast bemödat sig om att upprätthålla traditionerna
från den Reutersvärdska régimens dagar.
Att hr Lundebergs succession till ledamotskapet
inneburit en politisk frontförändring inom första
kammarens protektionistiska majoritet, vore väl för
mycket sagdt. Men genom honom har dock
åstadkommits en viss anpassning, som eljest måhända
låtit vänta på sig. Utväljer man till
omdömesmaterial härvid våra båda stora rösträttsfrågor, den
politiska och den kommunala, så märkes med
afseende på den sistnämnda, att hr Lundeberg vid 1900
års riksdag till mångas öfverraskning intog en,
visserligen ej synnerligen deciderad men dock ovedersägligen
reformvänlig ståndpunkt. För det stora flertalet torde
nog hans anförande i denna sak vid första
kammarens sammanträde den 31 mars nyssnämnda år ha
utgjort det första beviset på en hos honom
förefintlig sträfvan att åtminstone i någon mån tillmötesgå
tidens reformkraf. Denna frågas behandling är
typisk i nu förevarande afseende, ej minst därför, att
dess lösning ju alltid anses mer eller mindre
inverka på första kammarens egen sammansättning.
Hr Lundeberg förklarade vid nämnda tillfälle, att
han ända ditintills hade ansett hvarje begränsning
af det kommunala fyrkväldet olämplig. Hvad som
nu kommit honom att ändra ståndpunkt tycktes ej
heller vara någon vunnen öfvertygelse om det
kommunala fåtalsväldets oegentlighet eller orättvisa utan
fastmera en önskan att, då man nu faktiskt med
så stor ifver fordrade en ändring, söka åstadkomma
en sådan för så billigt pris som möjligt, för att bli
utaf med ett agitationsämne. Emellertid har hr
Lundeberg genom sitt inlägg faktiskt i ej ringa mån
bidragit till genomförandet af den reform af den
kommunala rösträtten på landet, hvilken ju i alla
händelser af riksdagen beslutades. Huruvida han
och hans parti härmed vunnit, att frågan om det
kommunala fyrkväldet blifvit definitivt skrinlagd,
skall framtiden utvisa,
Den ställning hr Lundeberg vid årets riksdag
intog uti vår största rent inre politiska fråga –
den om valrätten till riksdagens andra kammare –
är i mer än ett afseende belysande såväl för hans
egen personliga läggning som för den position han
intager i första kammaren. I det anförande,
hvarmed han angaf sin ståndpunkt, uttalades till en
början ett klart medvetande om det stöd de
rösträttslöses kraf vunnit i och genom förra årets viktiga
beslut angående försvarsväsendet och i de ökade
personliga bördor, detta skulle medföra för alla
samhällsklasser. Och i enlighet med en ur skilda
motiv framsprungen tendens, som under de sista
veckorna före rösträttsdagarne i maj gjort sig allt mera
märkbar inom förstakammar-högern af olika
nyanser, förklarade han sig ej vilja vara med om ett
sådant halfsteg som konstitutionsutskottet föreslagit.
»Vida bättre», sade han, »synes det mig vara att
taga ett kraftigt steg, som på en gång gifver en
tillfredsställande lösning åt rösträttsfrågan och
skänker förhoppning om mera frid och ro i landet till
nytta och framgång för den öfriga utvecklingen på
så många områden, där detta är påkalladt.» Ja,
än mera; han fann det nödvändigt att särskildt och
skarpt betona, hur önskvärdt det varit, att detta steg
kunnat tagas redan nu, samt att på förhand
försvara sig mot den misstanken, att här blott förelåge
ett försök att komma ifrån saken, då man på grund
af förhållandenas makt måste nöja sig med en
skrifvelse i stället för ett positivt beslut. Som grund
för sitt votum anförde han en ärlig vilja och
mening, att rösträttsfrågan måtte föras fram till en
god lösning snarast möjligt.
De funnos nog, som efter sådana ord hoppades
på – för att nu ej tala om dem, som fruktade –
ett instämmande från hr Lundebergs sida uti något
af de skrifvelseförslag, som framlagts af hrr Hugo
Tamm och G. A. Berg. Men – det kraftiga steg,
som tal. med sådan värme motiverat, blef blott ett
bifallsyrkande till biskop Billings skrifvelseförslag,
hvars innebörd torde vara alltför väl bekant för
att behöfva i detta sammanhang närmare belysas.
Såväl af själfva anförandets innehåll som på grund
af ett direkt uttalande vid dess slut skulle hr
Lundeberg, om ej andra orsaker medverkat, varit
oförhindrad att rösta för något af de förut nämnda
skrifvelseförslagen. Hur mycket klarare och hur
mycket löftesrikare just för den efterlängtade
samhällsfridens uppnående skulle ej situationen blifvit,
om hr Lundeberg med begagnande af hela sitt stora
inflytande lyckats förmå första kammarens
majoritet att ansluta sig till något af dessa förslag i
stället för till hr Billings! Men för honom, som
bättre än någon annan känner de olika krafternas
spel inom första kammaren och kan beräkna den
hufvudriktning, som blir resultanten af deras kamp,
hade det blifvit tydligt, att han ej ens om han
ville det, skulle kunna framkalla något sådant.
Öppet anfördes också såsom skäl till hans biträdande af
det Billingska förslaget endast den omständigheten,
att detta hade största utsikten att kring sig samla
ett flertal i kammaren. Ehuru han för egen del
synbarligen ej brydde sig om att fästa afseende vid
den i själfva verket djupgående skillnaden mellan
de båda olika ståndpunkter, som härmed antydts,
kunde han ej gärna vara okunnig därom, att det
Billingska förslagets utsikter hvilade just på dess
sväfvande innehåll och på frånvaron däri af sådana
synpunkter, som han själf i sitt anförande utvecklat.
Det har dock, trots försiktigheten i detta
tillvägagångssätt, ej kunnat undvikas, att
förstakammar-högern splittrats på rösträttsfrågan. Det var ej
blott af moderata och jämförelsevis frisinnade
element, som den stora minoritet utgjordes, hvilken
röstade för hrr Bergs och Tamms förslag; äfven en
del af de hittills som mest konservative ansedde
ledamöterna finnas i denna fraktion, om hvars
politiska betydelse det må vara nog sagdt, att det
utan tvifvel är på den, som den nya regeringen
närmast stödjer sig i första kammaren.
Som saken nu står, har man att afvakta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
