Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 27 Juli 1902 - Alexander Dumas. * 1802 24/7 d. 1870 5/12 - Premierminister-skiftet i England.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALEXANDER DUMAS
* 1802 24/7 1870 5/12
Den 24 juli var det jämnt hundra år sedan
adertonhundratalets populäraste romanförfattare föddes till världen i
den lilla staden Villers Cotterets, ej långt från Paris. Fadern,
general Dumas, hvilken utmärkt sig både i republikens och
Napoleons arméer, afled då sonen var endast fyra år gammal,
efterlämnande de sina i synnerligen torftiga omständigheter.
Den lille Alexandre, hvilken var en sannskyldig vildbasare,
härdades till kropp och själ genom sin smak för lifvet i skog
och mark – och intet tydde på hans framtids bana.
Sedan han på tjugotalet bosatt sig i Paris och där fått
anställning vid hertigens af Orleans kansli, började nan på
lediga stunder utarbeta ett historiskt drama, Henrik III, hvilket
genast förskaffade honom ryktbarhet.
Hans alltmera växande böjelse för litterära värf tvingade
honom nu att taga afsked från sin tjänst för att mera odeladt
kunna ägna sig åt sin lifsuppgift. Snart öfvergaf han
emellertid den dramatiska formen för att odla den historiska
romanen, först såsom följetong och sedermera i själfständigt
utgifna arbeten.
Aldrig har en författare förvärfvat en läsekrets så vidsträckt
och så heterogen. Hans arbeten lästes i Tuilleriernas salonger
och på fiacrarnes kuskbockar. Förläggarna slogos om hans
manuskript, redaktörerna likaså – den tidning, som
lyckades eröfra en följetong af Dumas, kunde vara säker på
aktieutdelning det året.
Hans egen historia blef nu hans böckers historia. Men
trots sin rastlösa flit, sin aldrig tynande fantasi och sin
förvånande lätthet att finna motiv för att sedan sätta »kläder på
dem» hade han ju gifvetvis aldrig själf ens medhunnit att
renskrifva de tolfhundra volymer, hvilka bära hans namn, utan
han grundade en »litterär byrå» för romanfabrikation en gros.
Här uppkastade han nu planen till hvarje bok, hvilken sedan
utarbetades af en mera blygsam pänna, hvarefter Dumas
egenhändigt retuscherade dem en smula innan manuskriptet gick
i tryck. Detta hans tillvägagående förskaffade honom
visserligen millioner, men dessutom en mängd processer och
trakasserier af alla slag, hvilket skulle bragt till förtviflan ett
mindre jämnt och sangviniskt humör än författarens till »De
tre musketörerna», men hvilka åsamkade jämväl honom mycket
obehag. Emellan honom och sonen, »Kameliadamens» diktare,
rådde ständigt den ömmaste hängifvenhet, och det var skimret
öfver den gamles afton att se namnet Alexandre Dumas,
ryktbart sedan tvänne generationer, med ära bäras äfven af den
tredje. Till sin anläggning var Dumas den typiske
grandseieneuren de l’ancien régime. Hans slöseri, hans godhjärtenhet
och hans fåfänga äro nästan blifna till ordspråk. Han
betraktade lifvet som en vacker, flyktig dröm, såsom en öfvergående
företeelse, hvilken det gällde att göra så angenäm och lekande,
så skimrande och glansfull som möjligt.
Han lefde och dog med ett leende på läpparna, ett leende
af tillfredsställd fåfänga och barnslig godhet.
Låtom oss rista på hans graf de ord, som finnas på en
sten i »Skaldernas hörn» i Westminster Abbey:
Life is a jest and all things show it,
I thought so once and now I know it.
-
PREMIERMINISTER-SKIFTET I ENGLAND.
Nyheten om markisens af Salisbury tillbakaträdande kom
icke oväntadt. »Den siste toryn»» är trött vid politiken
och längtar, mätt af år och ära under sin egendomligt
skiftande lefnadsbana, till ro på Hatfield House. Hans
efterträdares namn var inte heller någon öfverraskning. Kabinettet
Salisbury var ju nästan ett slags familjeråd, där chefen
plockade in så många som möjligt af sina släktingar, sonen
lord Cranborne, mågen lord Selborne samt systersönerna.
Och i väl
underrättade kretsar
har man vetat att
den gamle ämnade
sitta kvar så länge
tills hans äldste
nevö, »Jimmy» kunde
hafva utsikt att
öfvertaga ämbetet –
hvilket nu skett.
The honourable
James Arthur
Balfour of
Whittinghame Castle
motsvarar helt och
hållet den typ
folkmedmedvetandet skapat
sig af John Bull och
som kanske
populärast tecknats i
Phineas Fogg af Jules
Verne.
Lång och
skranglig nästan till
karrikatyr, oförskräckt,
excentrisk, rik till
miljoner samt – i
olikhet mot
Chamberlain – en ifrig
sportman, är han
dessutom en man af
mycken lärdom och
har skapat sig ett
namn äfven som filosof. Hans »Trons grundvalar» är ett vida
kändt arbete, en allvarlig och originell, en sarkastisk och
agressiv bok, skrifven af en ärlig tviflare som söker sanningen.
Redan tidigt en lofvande politiker stod han vid den hastigt
bortryckte Randolph Churchills sida såsom den britiska
ungkonservatismens främste man.
MARKISEN AF SALISBURY.
Född 1848 gjorde han redan vid tjugosex års ålder sitt
inträde i underhuset och inkallades 1885 i Salisburys ministär.
I dennes andra kabinett blef han statssekreterare för Irland, i
hvilken egenskap han utvecklade hela sin hänsynslösa kraft,
hvilket gjorde honom till den mest hatade mannen på »Den
gröna ön».
1891 utnämndes Balfour till skattkammarlord och har
alltsedan varit de konservatives egentlige ledare underhuset.
Som talare
är han slagfärdig,
bitande, smidig och
elegant.
Man torde kunna
säga om honom
hvad Chamberlain
en gång så
öppenhjärtigt för några
år sedan skref till en
svensk: »Vänner har
jag fått, som förut
varit fiender, men
jag äger ingen
fiende som jag skulle
önska ha till vän».
Och till sist en
anekdot som målar
mannen: Under en
bankett i residenset
i Dublin
promenerade Balfour i
sällskap med Irlands
ärkebiskop. Och då
den på torget
samlade menigheten fick
se honom, höjdes ett
mummel af dof
förbittring. Balfour såg
på dem med sin
närsynta, tankspridda
blick. Så sporde
han prelaten:
– Är det verkligen sannt att Irländarne hata mig så dödligt?
– Ja, sade denne, hatade de bara synden hälften så
mycket, vore prästerskapet öfverflödigt!
På Balfours tunna läppar spelade hans ödsligt ironiska
småleende; han bugade sig vårdslöst för folket och drog sig tillbaka.
ARTHUR BALFOUR.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
