Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - Generalpostdirektören J. E. von Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knappast lär det finnas två meningar därom, att
bland den afgångna von Otterska ministärens
medlemmar f. civilministern, numera för andra gången
generalpostdirektör en J. E. von Krusenstjerna,
var den främste i mer än ett af de hänseenden,
hvarpå en mans betydelse i det offentliga lifvet
beror. Än är hans verksamhet i det allmännas tjänst
lyckligtvis ej på länge afslutad, som man torde kunna
hoppas; men den tidpunkt, då han från konungens
rådsbord återvänder till den för honom öppenhållna
högsta chefsposten inom postverket, torde ej vara
illa vald för en hastig konturteckning af hans
gestalt, sådan den ter sig både inom den politiska
och inom den rent administrativa miljön.
Det finnes politici, för hvilka politiken är af
så att säga rent formell natur, män som med hela
sitt intresse hängifva sig åt partipolitiken och i
det egna partiets yttre framgång finna långt större
anledning till tillfredsställelse än i genomförandet af
den eller den praktiskt politiska reformen. Typen
för en sådan politiker var Viggo Hörup, och han
har bildat skola, ej blott i Danmark utan äfven i
någon mån hos oss. Utan tvifvel har en sådan
politisk anläggning sin betydelse och sin uppgift att
fylla i vissa tider. I vårt land saknar den dock
än så länge större resonnansbotten. Män som mera
fästa sig vid de påtagliga realiteterna än vid de
yttre former och omständigheter, som med dem kunna
vara förknippade, ha i senare tider varit och äro
än i dag bärarne af vårt politiska lif. Till denna
verksamma grupp af politici har v. Krusenstjerna hört
och det är genom praktiska reformer af bestående
värde han betecknat sin väg. Att han härunder
ansett sig oförhindrad att samverka med personer,
som i andra, för honom mindre väsentliga afseenden
varit af skiljaktig uppfattning, är i och för sig icke
svårt att förstå, om det också ej blifvit utan
följder på hans position i förhållandena till vissa
riksdagsgrupper.
Civilministerportföljen erhöll han vid 42 års ålder,
efter ett par månaders verksamhet som konsultativt
statsråd, då Thyselius i slutet af 1883 ändtligen
lyckades rekonstruera och konsolidera den konselj, han
bildat efter Arvid Posses afgång i maj samma år.
Snart därefter stod Themptander i spetsen för
regeringen, och civilministerportföljen låg fortfarande i
Krusenstjernas hand. Redan under denna tid
framträdde snart hans stora intresse, energi och
idérikedom, när det gällde att främja det svenska
kommunikationsväsendets, framför allt järnvägsnätets
utveckling. Kommunikationemas nationalekonomiska
betydelse och uppgift har ingen svensk politiker
klarare uppfattat eller mera konsekvent fasthållit än
v. Krusenstjerna, Detta har gifvit åt hans
järnvägspolitik en alldeles särskild prägel, hvilken skulle i
sinom tid föranleda konflikter med dem, som förlagt
statsbanornas uppgift till det rent finansiella
området och af dem hufvudsakligen väntat sig direkta
inkomster till statskassan. Jämte de sociala frågorna,
af hvilkas lösning v. Krusenstjerna som civilminister
varit starkt intresserad, har järnvägspolitiken bildat
det mest framträdande draget af hans insatser i
det offentliga lifvet. Detta gäller ju i första
rummet de tvänne perioder, hvarunder han såsom
statsråd förestått civildepartementet. Den första af dessa
perioder sträcker sig från 1883 till slutet af 1889,
då v. Krusenstjerna, som ej låtit sig närmare
beröras af den stora tullstriden utan efter
Themptanders afgång ingått i Bildts protektionistiska
ministär, följde denna sistnämnda i dess demission och
öfvertog generaldirektörsbefattningen för postverket.
Äfven i denna sin egenskap hade han tillfälle att
ägna sitt intresse och sin ovanliga arbetsförmåga
åt en af kommunikationsväsendets mest
betydelsefulla grenar. Under denna tid var han Sveriges
ombud vid världspostkongressen i Wien 1891,
underhandlade 1894 i Petersburg om en ny
postkonvention mellan Sverige och Ryssland och slöt 1896
öfverenskommelse om sjöpostförbindelgen Trelleborg
Sassnitz.
År 1896 kallades v. Krusenstjerna åter att
öfvertaga chefskapet för civildepartementet, som han
under Boström och v, Otter som statsministrar
förestått till dess Boström innevarande sommar bildade
sin andra ministär. Att v. Krusenstjerna ej kom
att ingå i denna, lär med säkerhet ej ha berott på
bristande samförstånd mellan honom och den
tillträdande regeringschefen. Ej heller fanns det något
i den politiska situationen, som kräfde den ännu så
kraftfulle och verksamme civilministerns afgång. Som
bekant, hade v. Krusenstjerna jämte statsrådet
Husberg inom regeringen reserverat sig mot de punkter
af den k. rösträttspropositionen, hvarigenom denna
blef så föga tilltalande för rösträttsvännerna inom
och utom riksdagen. Intet borde sålunda, rent
politiskt sedt, ha hindrat honom att såsom medlem
af den ministär, hvilken satt rösträttsfrågans
lösning först på sitt program, fortsätta sitt arbete för
de praktiska reformer, som i honom fått en så
målmedveten och i många fall framgångsrik förkämpe.
Då han likväl föredrog att lämna sin post, så kan
detta möjligen i någon mån tänkas ha berott på
det öppna eller stundom maskerade missnöje, som
under senare år rest sig emot honom inom vissa
kretsar af första kammaren dels på grund af hans
järnvägspolitik, dels ock samt kanske främst i
anledning af den mer och mer politiskt frisinnade
åskådning han lagt i dagen, ej minst genom de
sociala lagstiftningsreformer han genomdrifvit eller sökt
genomdrifva. Men måhända har man dock snarast
att söka den verkliga orsaken i en klok önskan att
draga sig tillbaka, medan den verksamma energien
ännu var helt obruten och dess framgångar ej ännu
skymda af möjligen väntande nederlag.
För att antyda hvilken roll järnvägspolitiken spelat under v.
Krusenstjernas tid, och hvilken insats han gjort däruti, behöfver
man blott erinra om det kända sakförhållandet, att det är under
denna tid, som Sverige ryckt upp i främsta ledet bland
järnvägsbyggande nationer, så att till och med intet land äger så lång
järnvägssträcka pr invånare, som vårt. Hvilken oerhörd ekonomisk
betydelse detta äger och skall äga i ett vidsträckt och
jämförelsevis folkfattigt land, behöfver ju knappast påpekas. Att
järnvägsbyggandet gått till öfverdrift kan ju vara sannt, men huruvida
detta kommer på statens eller de enskilda banornas konto, må
lämnas osagdt. Hvad staten beträffar, måste ju visserligen den
nationalekonomiska synpunkten vara den afgörande, såsom den
alltid varit det för v. Krusenstjerna; men den statsfinansiella har
här också så till vida sitt berättigande, som den ju alltid måste
tjäna till regulator. År 1901 gjordes i första kammaren en skarp
attack mot civilministern för hans järnvägspolitik; men med sin
klara och lugna framställning af föreliggande sakförhållanden
lämnade han därpå svar, som, om också icke tillfyllestgörande för de
ifrigaste motståndarne, dock gaf den intresserade allmänheten
tillräckligt omdömesmaterial. Samma speciella järnvägsfråga, som
föranledt angreppet 1901, togs nu i år af konstitutionsutskottets
majoritet till utgångspunkt för en anmälan enligt 107 § af
regeringsformen, gående därpå ut, att civilministern ej skulle ha »sitt
förtroendeämbete med nit och skicklighet förvaltat» en form,
som mycket illa svarade mot anmärkningens reela innebörd,
hvilken var den, att civilministern ej skulle i en särskild anslagsfråga
ha rättat sig efter riksdagens mening. Det försvar, som hr von
Krusenstjerna presterade inför kamrarne, var glänsande både i
sak och form, prägladt af den manliga klarhet, som gör det till
ett nöje att höra hans anföranden i riksdagen. Han behöfde ej
heller stå ensam, ty inom båda kamrarne fick han kraftigt
understöd från olika håll, och utgången blef den, att kamrarne lade
utskottets anmälan till handlingarna, andra kammaren till och
med med uttryckligt uttalande af sitt ogillande däraf.
Om hr v. Krusenstjernas insats i det sociala
lagstiftningsarbetet i vårt land skulle mycket vara att säga, men för detta
tillfälle må det vara nog med den erinringen, att det är på hans
föredragning och till en del genom hans initiativ, som allt hvad vi
ha af social lagstiftning i detta land tillkommit. I hans eftermäle
skall det ingå såsom ett framträdande och hedrande drag, att han
tidigare än de flesta hans samtida inom de högre och ledande
kretsarne i vårt land förmått assimilera något af den moderna
socialpolitikens anda med vid och fördomsfri blick öfver samhället
och dess intresse-motsatser samt med en i sanning relativt
taget förvånande frihet från den byråkratiska uppfattningen af
mäktiga tidsrörelsers kraf pä gehör inom lagstflning och
förvaltning. Då hr v. Krusenstjerna nu återvänder till postverket
såsom chef för en talrik och rätt heterogent sammansatt personal
med många olika, stundom stridiga intressen och önskemål, så
mötes han också af många och stora förväntningar. Med
kännedom om hans rättrådighet, opartiskhet och oemottaglighet för det
skvaller och intrigerande, som inom ett stort verk så lätt utbildar
sig, vågar man hoppas på en både kraftfull och human ledning
från hans sida, likaväl som man kan känna sig öfvertygad om
hans intresse för den praktiska och tidsenliga utvecklingen af det
verk, som nu återfår sin chef. LORENZO.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
