Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - Ovärdig. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af H. Mikael. - San Marcusplatsen i Venedig efter Campanilens inströtande - Ovärdig. Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armbågen stödd mot en sten. Ingen sade något på
en stund de voro som fångade af skogens dunkel
och stillhet. Öfver dem susade furorna och
genom det gröna hvalfvet ofvan deras hufvuden sågo
de himlen skymta fram klarblå, med små,
finkrusiga, hvita skyar. Den tunga, kådartade doften från
de solstekta granarne kom ibland kväfvande stark
öfver dem, framburen af lätta vindfläktar; rundt om
dem surrade bin och humlor och på stigen bredvid
dem kraflade myror, arbetsamt släpande på stora
barrnålar.
Nanni tog af sig hatten och lade den i gräset,
knäppte händerna bakom nacken och lutade sig bakåt.
Hur skönt och svalt det var! Hon närapå glömde
allt ledsamt för stundens välbehag. Då mötte hon
den unge mannens blick, som beundrande hängde
fast vid henne. Hon spratt till och satte sig upprätt.
På det här sättet hjälpte hon nog inte Meli.
»Undrar inte herr Stål hvarför jag dröjde så
länge att komma?»
Frågan framställdes med hennes vanliga min
af muntert koketteri, men färgen steg på hennes
kinder. Nu skulle hon börja!
»Åh, fröken Nanni blef väl hindrad, kan jag
tro, och det gör i alla fall detsamma hur länge
jag väntat, när när fröken ändå kom till slut.»
Han talade långsamt, med tydlig förlägenhet,
men också med en tydlig önskan att hon riktigt
skulle förstå hur mycket hennes närvaro gladde
honom. Nanni bet ihop tänderna och vände bort
hufvudet hans ömma, stadiga blick plågade henne
men hon fortfor oförskräckt:
»Jo, det var ett bref, jag fick, som jag måste
läsa först ett kärt bref! Kan herr Stål gissa
från hvem?»
Han såg orolig ut och ansiktet mörknade.
Inte kunde han veta, hvem det var, som vore så
lycklig att kunna skrifva sådana bref, som lät
fröken Nanni glömma allt annat! »Jo, det var från
en god vän, en flicka», hans min ljusnade genast
»herr Stål kände henne nog Meli Hall
sjuksköterskan på trakten, därifrån han kom?»
Nanni observerade honom skarpt, när hon
uttalade namnet, men han såg oberörd ut. Den enda
förändring, hon kunde upptäcka, var en oerhörd
lättnad öfver att finna, att hennes korrespondent bara
var en flicka.
Efter fotografi.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
