Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad. XIX. Cocuzza. Fransk novell. - Observera täflan för amatörfotografer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XIX.
COCUZZA. Fransk novell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Hufvudet påminde mycket om marionetternas på
kasperteatern, öronen stora och solfjädersliknande.
Kroppen förkrympt och vanställd, balanserande på ett
par smala, spensliga ben, hvilka föreföllo onaturligt
långa, jämförda med de två muskulösa armarne, trots
att dessa, liksom gorillans, nådde nästan till marken.
Hvarje afton, då han iklädd en trespetsig mössa
och en väldig, grå blus, med näsan öfversmetad af
rödfärg, hånad, kindpustad och knuffad af clowner
och stalldrängar, och då han under en hagelstorm
af knytnäfslag och sparkar tumlade in på arenan,
brast stormen lös, ja hela salen skakade af bravorop
och stampningar, som om hvarenda man af publiken
haft delirium.
Denna missbildade varelse, hopplöst hemfallen
åt tillbakadragenhet och eremitlif, detta monstrum
var likväl en människa, en man, ty han älskade.
Han älskade den skönaste kvinnan bland hela
cirkuspersonalen, parforceryttarinnan mademoiselle Nina,
hvilken var förlofvad med akrobaten monsieur Alfonso.
Redan samma afton hon för första gången
uppträdde i sin luftiga och eleganta dräkt af lätt gas
och blixtrande guldglitter, buren i triumf af sin
älskare, hvilken stod upprätt på tvenne hvita hästar
och höll henne på ena armen lika lätt som hon varit
en fjäder blef han passioneradt förälskad i henne,
han, den fattige skoflikaren, hvilken cirkusdirektören
af en nyck hade tagit från skobänken.
En afton, efter att ha tömt en extra butelj vin,
vågade han bekänna, hvad han kallade sin kärlek
för henne. Efter att ha ett ögonblick stirrat förvånad
på honom, skrattade hon honom midt i ansiktet,
alldenstund han sträckte på sin obetydliga person i
tanke att kunna göra intryck på henne. Så biktade
han då för henne sin stumma beundran, sin
brinnande kärlek och sina sömnlösa nätter. Han
uttryckte sig passioneradt, eldigt och brinnande, som
en älskare anstår.
Desto högljuddare blef hennes skratt. Han
försökte fatta hennes hand, men hon drog den tillbaka
med en min af ovilja. Då grep han henne i
klädningen. Raskt gaf hon honom ett slag med sitt
ridspö tvärs öfver ansiktet och ilade ut ur rummet.
Den aftonen var han mer än någonsin ur stånd
att undvika de knuffar och sparkar man riktade åt
honom, hvadan följden blef, att han slagen och
misshandlad och under ytterst nedslagen sinnesstämning
fullgjorde sitt uppdrag å arenan.
Nästa afton var det fullt hus. Brokiga affischer
hade tillkännagifvit: »Nyhet! Ytterst
sevärdt! Tablåer! De kristna offras af
Nero! Martyrerna kastas inför vilda
djur ! Cocuzza , björnen och
mademoiselle Nina!»
Slutligen inträda Cocuzza och Nina, iförda antika
dräkter. Nina var förtjusande i sin hvita toga, med
sitt långa svarta hår hängande öfver de nakna
skuldrorna. Hon intar den inspirerade hållning,
martyrerna intogo, då de inför den råa hopen bekände
sin tro. Cocuzza aflägsnar sig några ögonblick och
kommer tillbaka med den stora slagbjörnen, hvilken
han leder i ena örat, under det att denne brummar
och vrålar ohyggligt. Applåder.
Cocuzza nalkades Nina liksom för att förmå henne;
att afsvärja sin tro. I själfva verket tillhviskar han.
henne sin passionerade kärleksförklaring.
»Jag älskar er! Vill ni ej lyssna till mig! Jag:
älskar er! Nina, haf barmhärtighet med mig! Nej?"
Vill ni ej lyssna till mig? Välan, då lösgör jag
björnen! Jag har berusat honom med bränvin, jag
har piskat honom denna morgon, jag har tagit maten,
från honom. Han är hungrig, han är ursinnig. VilL
ni ej lyssna till mig?»
»Nej!» svarar Nina med en skakning på hufvudet.
»O! Prässa mig ej till ytterligheter. Jag har
haft nog af strider med detta folk, jag vill ej längre
gå som en lekboll för dem. Jag är en människa,
äfven jag. Hvarför skulle jag ej hafva rätt att
älska och blifva älskad? Emedan jag är en
krympling stöter ni mig tillbaka? O, om ni kunde se hur
mitt hjärta brinner af kärlek och beundran för er!
De andra veta ej huru jag älskar er! Ju större
yttre fördelar en man har, ju lättare förledes han af
sin fåfänga till obeständighet. Så med er Alfonso,
han, som borde troget ligga vid edra fötter, han
bedrar er.»
Hon blef ytterst blek och gjorde en våldsam
åtbörd för att visa sin ovilja.
»Han bedrar er, under det jag »
Ett föraktfullt leende drog öfver Ninas ansikte
och påminde honom om hans förskräckliga fulhet.
»Det är sannt», mumlade han bittert. »Det
glömde jag.»
Hastigt slog hans känslor om, och vredgadt
utbrast han:
»För sista gången, vill ni eller vill ni ej lyssna,
till mig?»
»Nej», sade hon. »Hjälp! Hjälp!»
Med en snabb rörelse slet han munkorgen af
björnen, gjorde ett språng åt sidan och lät björnen
rusa på sitt offer.
Scenen var så realistiskt verklig, att
åskådarne applåderade ursinnigt, isynnerhet när de sågo den
sköna martyren svimma.
Hvad försiggick i den eländige dvärgens sinne?
Månne han vaknade till insikt om sin skurkaktighet?
Eller greps han af medlidande med hennes ungdom
och skönhet? Kanske han fann lifvet odrägligt utan
henne. Funderade han månne på att slå världen
med häpnad de sista minuterna af sitt lif; denna
värld, som endast haft hån, sparkar och hat att
bjuda på?
I samma ögonblick, som björnen reste sig,
beredd att sänka sina klor i Ninas blottade skuldror,
grep dvärgen odjuret med sina muskulösa armar och
båda tumlade om på marken.
Det blef en het envigskamp, bröst mot bröst,
ursinnig, förfärlig, men innan cirkusbetjäningen hann
skynda till Cocuzzas hjälp, hade björnen huggit sina.
förskräckliga tänder i hans hals.
Och den vansinnigt jublande hopen af människor,
hvilka icke misstänkte att en verklig tragedi
utspelades framför deras ögon, tjöt och stampade af
förtjusning under utropen:
»Encore, Cocuzza! Bravo, Cocuzza! Encore!
Encore!»
Observera täflan för amatörfotografer till den 15 Augusti! (Se häfte 38.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
