Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 10 Augusti 1902 - Djupets rånareband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DJUPETS RÅNAREBAND.
Af H. G. Wells. Öfversättning från engelskan för HVAR 8 DAG.
(Eftertryck förbjudes.)
Ända tills den märkvärdiga tilldragelsen vid
Sidmouth inträffade, kände vetenskapen endast
släktnamnet på det särskilda djurslaget Haplotheutis
ferox, på grund af en till hälften upplöst
tentakel, som uppfiskades nära Azorerna, och en i
förruttnelse stadd kropp, som i början af 1896 fanns af
mr Jennings nära Lands End.
I sanning, inom hela den zoologiska vetenskapen
finnes intet område, där vi befinna oss i sådant
mörker som beträffande botten-cefalopoderna. Det
var en ren tillfällighet, som förde till furstens af
Monaco upptäckt af bortåt ett dussin nya former
under sommaren 1895 – en upptäckt, som
inbegrep ofvannämnda tentakel. Händelsevis hade en
spermacethval dödats på höjden af Terceira af några
hvalfångare, och i dödskampen gjorde djuret ett
anlopp mot furstens yacht, förfelade målet, rullade upp
under yachten och dog på mindre afstånd än tjugo
meter från hans roder. I dödskampen uppkastade
djuret ett antal stora föremål, hvilka fursten,
dunkelt förstående att de voro besynnerliga och
viktiga, lyckades upptaga innan de sjönko. Propellern
sattes i gång, och han höll dessa föremål flytande
uti hvirflame från propellern tills en båt hann
nedfiras. Och dessa exemplar voro ej blott fragmenter
af cefalopoder, utan äfven hela sådana, några af
betydlig storlek, och alla för vetenskapen okända!
Det ser i själfva verket ut som om dessa stora
och rörliga djur, hvilka lefva i de stora hafsdjupen,
alltid måste i stort omfång förbli oss obekanta, emedan
de under vattnet äro för snabba att fångas i nät,
och det endast är genom dylika oförutsedda
tillfälligheter, som exemplar kunna erhållas. Hvad
Haplotheutis ferox beträffar, äro vi till exempel
fullständigt okunniga om dess vistelseort, lika
okunniga som vi äro om sillens lekplatser eller laxens
vägar i hafvet. Och zoologer kunna omöjligt
förklara dess plötsliga uppträdande på Englands kuster.
Möjligtvis dref hungern dem dit, upp ur djupet. Men
kanske är det bättre att undvika alla resultatlösa
funderingar och att öfvergå direkt till vår berättelse.
Den första mänskliga varelse, som skådat en
lefvande Haplotheutis, – det vill säga den
första mänskliga varelse, som öfverlefvat ett sådant
möte; ty ringa tvifvel kan nu råda därom, att den
rad olyckshändelser, vid bad och i båtar, som likt
en våg svepte rundt Cornwalls och Devons kuster
tidigt i maj förra året, att denna härledde sig från
samma orsak, – var en f. d. téhandlare, vid namn
Fison, som uppehöll sig på ett pensionat i Sidmouth.
Det var på eftermiddagen, och han promenerade längs
den höga klippstigen mellan Sidmouth och Ladram
Bay. Klipporna äro åt detta håll mycket höga, men
på ett ställe har man byggt ett slags trappa eller
stege upp efter den röda klippväggen. Han befann
sig nära denna stege, då hans uppmärksamhet fästes
vid hvad han först tog för en flock sjöfåglars strid
om något slags föda, som blänkte rödaktigt i solen.
Det var ebbtid, och detta föremål befann sig ej
endast långt under honom, utan han betraktade det
dessutom tvärs öfver en bred sträcka af klippref,
betäckta med mörkt sjögräs, här och där omslutande
silfverblänkande tidvattensytor. Därtill bländades
han af hafvet längre ut.
Då han om ett ögonblick åter betraktade denna
scen, märkte han, att han misstagit sig, ty upp öfver
denna omnämnda strid kretsade ett antal fåglar,
råkor och måsar för det mesta, de senare nästan
bländande ögat när solen träffade deras vingar; och
dessa fåglar syntes nu obetydliga i jämförelse med
det som först väckt hans uppmärksamhet. Och
kanske ökades hans nyfikenhet ännu mer, då han
fann sin första förklaring ohållbar.
Han hade ingenting annat för sig än att roa sig,
och han beslöt således ätt göra dessa föremål, som
han upptäckt, hvad de nu än voro, till mål för
sin eftermiddagspromenad i stället för Ladram Bay.
Möjligen var det någon stor fisk, som råkat stranda
där ute och i sin nöd på det sättet plaskade
omkring. Han grep sig således an och skyndade ned
för den branta trappstegen, görande korta uppehåll
vid kanske hvart trettionde steg för att se sig
omkring och ånyo betrakta den hemlighetsfulla rörelsen
i vattnet.
När han nått klippans fot, kom han
naturligtvis sitt mål närmare än förut; men å andra
sidan sköt det nu upp mot den af starkt solljus
mättade luften, så att det kom att synas mörkt
och otydligt. Det som förut synts blekrödt var
nu doldt af en hop tångtäckt kullersten. Men han
kunde se att det utgjordes af sju rundaktiga
kroppar, själfständiga eller förenade, och att fåglarne
underhöllo ett ständigt kraxande och skriande där
omkring, ehuru tydligen för rädda att komma närmare.
Mr Fison, upptänd af nyfikenhet, började
försiktigt leta sig fram öfver de slippriga stenarne, och
då han fann att sjögräset gjorde dem särdeles
halkiga, stannade han, aftog skor och strumpor och
knippade upp sina byxor till knäna. Hans afsikt
var endast att slippa plumsa ned i vattnet bland
stenblocken, och kanske var han därjämte glad att
för ett ögonblick – såsom man i allmänhet är –
få återgå till pojkårens friare vanor. Hur som helst
är det utan tvifvel denna omständighet han har
att tacka för sitt lif.
Han närmade sig sitt mål med all den
tillförsikt, som det absoluta skydd fostrar, hvilket det
engelska samfundslifvet skänker landets bebyggare
emot alla slags vilda djur. De runda kropparne rörde
sig af och an, men det var först då han klef upp
på stenblocken, som han fick klart för sig den
förskräckliga innebörden af sin upptäckt. Denna
upptäckt nådde honom tämligen plötsligt.
De runda kropparne skilde sig åt, då han blef
synlig uppe å stenblocken, och det blekröda
föremålet visade sig vara en delvis förtärd
människokropp; men om den var efter en man eller en
kvinna, kunde han ej säga. Och de rundaktiga
föremålen voro okända, förskräckliga skepnader, till
formen något liknande en Octopus, med ofantliga och
mycket långa, böjliga tentakler, hvilka i stor mängd
lågo hoprullade i hafsgyttjan. Skinnet var glänsande,
otäckt att betrakta, liknande blankputsadt läder.
Munnens nedåt gående byggnad, omgifven af tentakler,
den besynnerliga utbyggnaden på denna munnens
böjning, tentaklerna och de stora förståndiga
ögonen gåfvo åt dessa varelsers hufvud en grotesk
likhet med ett människoansikte. De voro af samma
storlek, hvad kroppen angår, som välgödda svin,
och tentaklerna förekommo honom att vara åtskilliga
fot i längd. Där kunde ha varit, ansåg han, sju
eller åtta åtminstone af dessa odjur. Tjugo meter
längre ut i svallet af det nu återvändande
tidvattnet syntes två andra uppkomma ur sjön.
Deras kroppar hvilade flata på stenarne, och
deras ögon betraktade honom med ett ondartadt
intresse; men ingenting visar att mr Fison kände sig
orolig egentligen, eller att han förstod den fara han
lopp. Möjligen berodde denna frihet från rädsla
på det slappa utseende deras kroppar erbjödo. Mea
han kände förfäran naturligtvis, och var upprörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
