Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 17 Augusti 1902 - HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XX. Öfver söndagen. Novell af Juliet Wilbor Tompkins. Öfversättning för Hvar 8 Dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XX.
ÖFVER SÖNDAGEN. Novell af <b><i>Juliet Wilbor Tompkins.</b></i> Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Nu kunde han ej längre undgå sitt öde. Mr
Walter, den inbitne ungkarlen, hade tvenne gånger
afböjt inbjudningen. Att för tredje gången göra det
skulle sårat vännen Fischer.
»Kom ut till oss och stanna öfver söndagen»,
hade Fischer enträget uppmanat honom. »Det är
endast fyrtio minuters resa med expressen – och
du kan komma tillbaka huru tidigt som hälst på
måndag morgon. Min mamma och syster skola bli
ytterst förtjusta, om du kommer.»
I ett obevakadt ögonblick hade Walter lofvat
honom komma och till och med bestämt med hvilket
tåg, han ville fara. Och nu stod han där.
Han kastade modstulet en blick omkring sig i sin
lilla ungkarlsvåning och suckade. Han visste
hurudant programmet skulle bli. På söndags morgon
komme de att taga en promenad i gåsmarsch å de
leriga vägarne. Klockan två serverades en verkligt
landtlig middag med kalfstek o. d., så kommo
släktingarne på besök, och man slog sig ner i en stor
cirkel kring kaffebordet och berättade anekdoter.
Klockan sex komme säkerligen saft och vatten
att serveras, och så pratade man resten af kvällen.
O, herre! Walter sparkade häftigt till sin
kappsäck, så den flög i ett hörn, och så kastade han sig
raklång å sin chaiselongue för att ännu några
minunuter få njuta af sin fulla frihet.
Fischer mötte honom vid stationen och i en
guppande kärra åkte de hem. Han visade hvarje
sevärdhet enligt sitt tycke, och den olycklige Walter
hade ej annat att göra än nicka bifall och låtsas
vara intresserad. Hade han vågat, så skulle han
svarat: »Hvad tusan tar jag mig af edra sjukhus och
lasarett», och dagen hade varit räddad.
Fischers villa liknade på håret tusentals andra
förstadsvillor. En doft af fuktig kalkrappning mötte
Walter i förhallen, och det rum, han fick sig
anvisadt, var så renskuradt och fäjadt, att det gjorde ett
pinsamt intryck på den gamle ungkarlen med sina
fria manér. Sedan han blifvit ensam, stack han ut
hufvudet genom fönstret och fann någon lisa i att
af alla krafter bolma på en cigarrett. Så gick han
ned i matsalen, och fem timmar senare bjöd han
värdfolket godnatt, grundligt uttråkad.
»Puh! Jag måste resa hem, jag uthärdar ej»,
utbrast han sedan han väl kommit för sig själf.
Hemlängtan grep honom, och han beslöt att ej stanna
öfver nästa natt.
»Jag tror likväl jag gjort mitt bästa, att ej synas
oartig», sade han för sig själf, i det han förtviflad
gick till sängs, formligen skamsen öfver att han ej
vågade bryta med hvad som anses passande.
Följande morgon rägnade det. Hjälplös likt ett
offerlam gick Walter ned till frukostbordet, där de
tre medlemmarne af familjen Fischer gjorde sitt bästa
för att underhålla honom. Hela morgonen härdade
han ut. Medveten om, att han likväl till sist skulle
förlora själfbehärskningen, måste han begifva sig ut,
trots rägnet. Han grep hatt och rock och, mumlande
något om att köpa cigarretter, ilade han ut innan
någon hann erbjuda sig göra honom sällskap.
Solen bröt nu fram och efter en stund kom han
tillbaka, stolt öfver att ha löst det svåra problemet.
Han gick upp på sitt rum, packade hastigt sin
kappsäck och gick ned igen.
En liten gosse stod i förhallen och räckte
fröken Fischer ett gult kuvert, men när han fick se
Walter utbrast han:
»Här har ni ert telegram».
Walter rynkade ögonbrynen åt honom.
»Mitt telegram!» sade han förvånad.
»Hvem bad dig bära hit det, Willie?» frågade
fröken Fischer.
Det var ett kritiskt ögonblick för Walter. Häri
fäste en pröfvande blick på gossen och stack
handen betecknande i fickan.
»Någon bad mig lämna det», svarade gossen
undvikande.
»Jag är mycket tacksam», sade Walter och drog
upp en hand full silfvermynt.
»Nej, nej, mr Walter! Willie är vår lilla kusin.
Han vill ej taga betaldt för det.»
Willie gillade ej direkt det sagda, men sade
ingenting. Walter blef eldröd i ansiktet vid tanken
på släktskapet. Han hade mött den lille gossen vid
stationen och noga beskrifvit vägen till Fischers hus,
och nu önskade han honom all världens väg. Han
räckte telegrammet till Fischer, som högt läste det:
»Kom tillbaka genast. Viktiga affärer.
Väntar dig sex.»
Oförväget nog hade han undertecknat det med
sin kompanjons namn.
»En advokat är aldrig ett ögonblick säker»,
suckade Walter, då man allmänt beklagade honom. Han
beslöt gå med fyratåget. Likväl nödgades han hålla
till godo med en landtlig middag till. Willie blef af
frun inbjuden stanna öfver middagen och af Walter
fick han en tvåkrona till lön för sitt besvär.
Walter armärkte, att han kanske kunde hinna
med tolftåget, men i detsamma ilade det förbi. Willie
började hvissla, men tillrättavisades af fru Fischer.
Han gick då fram till henne och meddelade henne
något i förtroende, som de andra ej kunde uppfatta.
Middagen serverades, och innan man satte sig
till bords lyckades Walter få Willie ensam några
ögonblick och erbjöd honom tio kronor, om han ville
hålla saken hemlig.
»Kanhända», svarade den lille skälmen.
»Om du får tjugo då?»
Det blef uppgjordt, att han efter middagen skulle
mottaga denna summa.
Under middagen var Willie nära däran att
förråda hemligheten, trots den utlofvade stora
belöningen. För att rädda situationen nödgades Walter
afbryta hans pladder och bjuda honom till staden för
att se på cirkus.
»Hvilken dag?» frågade den lille skälmen.
»Det skall jag skrifva om», svarade Walter.
»Du kanske kan telegrafera», sade Willie.
Walter fick en het stund, men lyckades slå bort
misstankarne och efter middagen gick han upp på
sitt rum för att röka en cigarrett genom fönstret.
»Hvilka besvär att ha främmande», hörde han
frun beskärma sig. »Och jag som är så trött.»
»Om han bara inte vore så slö och tråkig»,
inföll fröken Fischer.
»Han var ej sådan under skoltiden», anmärkte
Fischer. »Då var det annat lif i honom.»
Walter drog tillbaka hufvudet och gick ned.
Willie väntade honom troget, och då Walter ej
syntes ägna honom någon uppmärksamhet, hoppade
han upp bakpå den guppande kärran, då de foro
tillbaka till stationen. Han lutade sig till och med
framåt, och stack fram sin solbrända hand, i
händelse någon ville deponera några sedlar i hans förvar.
Men Walter visade denna gång ett oförklarligt intresse
för husen och gatorna.
Tåget ilade in på stationen. Ej förr än det ånyo
var i gång hoppade Walter upp, vinkande ett sista
farväl till Fischer och pojken.
»Adjö, Willie, jag hoppas du får roligt på cirkus.»
Då förstod han att han var lurad.
»Jag skall tala om det!» tjöt han och sprang
efter det bortilande tåget.
»Var så god», svarade Walter.
Därpå vände han sig om i vagnen och slog sig
ned i ett soffhörn med ett själfbelåtet leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
