Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 24 Augusti 1902 - Ur skuggan. Berättelse för Hvar 8 Dag af Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tror ni, att mor Elin förlät henne? »Kom
tillbaka, barn», ropade hennes hjärta, »och du skall
få förlåtelse, så visst jag hoppas den nådige Gud
en gång ger mig sin.»
Långt bort i den stora staden, dvaldes Anna.
En tid – den första – var allt ljus, lycka och
kärlek; han tillbad henne, han var stolt öfver
hennes skönhet. Målade hennes porträtt, ett verk, som
brakte honom både ära och mynt. Af den senare
sorten behöfde Tore disponera en myckenhet,
pängarne svunno ur hans händer. Den tråkiga tiden
kom, när hans plånbok var tom och han själf vid
dåligt lynne, retlig och snäsig. Så fick han åter
vind i seglen, det blef rätt ljust igen, men nu hade
han märkt att Anna var honom ett black om foten,
han hade inte längre sin gyllne frihet; dessutom
började hon bli ful och ledsam, Gud bevare oss,
så ledsam! Så tung och djup och allvarlig, att
man blef färdig att hänga sig, bara man såg henne,
Tore märkte nu, att han tyckte mera om pigga,
lifliga töser, som kunde ge svar på tal, klatscha
med ögonen, som hade artistjargonen på sina röda
läppar, kunde flirta och prata om allt och
ingenting. Och i dessa stycken kom nog Anna till korta.
Stackars, lilla Anna! Nog fick du tömma
smärtans bägare till botten. Ack, så snart, så snart
förflyktigades det skimrande skummet, bittrare och
bittrare blef det, tills du tömt sista droppen. Dag
efter dag satt du allena i det ödsliga rummet
innanför den tomma ateliern, du såg ut öfver
hustaken, där snön låg hvit, du såg utan att se, ty
dina ögon voro förblindade af tårar. – Ja, gråt
– gråt, lilla Anna. Gråt ångerns heta tårar, ty
tårar, ser du, de tvätta bort stora fläckar, mörka
fläckar, och hvarje droppe skall en gång räknas
dig tillgodo, fäll tårar Anna, fäll flera tårar öfver
dig själf, än din moder gråtit öfver dig. Och när
du ej längre var ensam, utan hade barnet vid ditt
bröst, då föllo dina tårar öfver det, fastän
läpparne skälfde af ömhet, när du tryckte dem mot
dess silkesmjuka kind. Och han, som skulle varit
ett stöd för dem båda, han rumlade bort tiden i
glada lag och gled allt längre ifrån henne.
Kanske det slumrande sjukdomsfröet långt
dessförinnan fanns hos Anna, kanske det blef väckt till
lif under sorgens och smärtans tid; kindens friska
ros bleknade, de lätta stegen blefvo tunga, hon
började hosta och det vardt tungt att andas. Tore hyste
en fasa för sjukdom, som kom henne, att med sitt
lidande sluta sig allt mer inom sig själf. – En afton,
då han kom hem efter flera dagars bortovaro, kunde
hon icke tillbakahålla några förebrående ord. Han
var ej drucken; men han lyfte sin hand emot honne,
under en förfärlig ed, visade henne ur deras hem,
en börda, ett påhäng, som hon var – han brast
ut i en ström af råa, rasande ord – han tog henne
om axlarne, skakande henne – hon gjorde intet
motstånd, – bara såg på honom – bara såg på honom.
Den blicken, du Tore! Den förföljde dig hela
natten i det glada laget – när du till hvila slöt
dina ögon, såg du den ändå, den kom för dig vid
ditt arbete, den förmörkade själfva solens ljus, och
när du blef en gammal man och ditt hår vardt hvitt
och dina ögon skumma, stod den klar för din själ.
Ty det var ett brustet hjärta, ett förloradt lifs
förtviflan, som anklagade dig i dess förebrående glans.
Några minuter stod hon mycket stilla, sedan han.
lämnat henne och hårdt slagit igen dörren. Hon
hörde hans steg i trappan, hörde dem på gården,
hörde hur porten åt gatan föll igen efter honom.
Och då bad hon Gud, att hon aldrig mer måtte få
se hans ansikte.
Därefter började hon med feberaktig ifver sina
bestyr. Hon skulle resa – resa – hvart? Hem
– hem till Norregård, till far och mor, till den
susande skogen, till den svala skuggan under
bergsstupet. – Hon hade litet pängar; innan barnet kom,
hade hon för att fördrifva långa, ensliga timmar,
öfvat ett arbete, hvari hon var skicklig, och de
vackra bundtarne breda, knypplade spetsar
inbringade en liten vacker summa, den hon gömt på, med
den knappt medvetna tanken, att de kanhända skulle
komma att behöfvas när hon ej längre ville vända
sig med en bön till honom, som skulle vara hennes
hjälp och stöd. Hon klädde om sig själf och lade
barnets alla kläder i en resväska, dukade af bordet,
där måltiden stod orörd, städade i ordning i köket;
hon hade en timme på sig, tills tåget gick. Gossen
jollrade mot henne, där han låg i sin vagn;
frånvarande gick hennes blick ifrån honom och gled
öfver det välbekanta rummet. Sommarsolen lyste
in genom det breda fönstret, silade mellan
palmernas blad, lekte öfver taflorna och skizzerna på
väggarne, gjorde divanens starka färger än bjärtare;
genom den öppna dörren till ateliern såg hon på ett
staffli utkastet till sitt eget porträtt, det verk, som
tillfört honom ära och berömmelse. Hon gick dit
ut; i den där stolen satt hon, när han målade henne
– åh, hur väl mindes hon det ej – det var svårt
för henne att lämna rummet; hon gick omkring,
ställde en möbel tillrätta här, ordnade ett draperi
där, vattnade blommorna, torkade dammet från
prydnadssakerna. Där låg hans bruna sammetsrock,
kastad öfver en stol; hon böjde sig ned och tryckte sina
läppar emot den.
Till slut stannade hon midt i rummet och såg
sig omkring i en sista afskedsblick. Ljuset från
takfönstret föll öfver den smärta gestalten i den mörka
dräkten, öfver hårets guldbruna, lockiga gloria,
skimrade i ögonens blåa djup, fastän skuggorna lågo mörka
omkring dem; hon sträckte ut armarne och tog
farväl af sin lycka. Sedan gick hon ut ur rummet
och stängde dörren.
När hon lyfte upp gossen ur vagnen, hostade
hon – kort och doft – det blef en mörkröd fläck
på näsduken och en på barnets hvita klädning – –
Det var sent följande dags afton, när hon steg
af tåget vid stationen närmast hemmet. Rädd att
bli igenkänd, tog hon icke skjuts vid
gästgifvaregården, utan gick den en half mil långa vägen till
Norregård. Men ingen skulle i den långa damen i
den enkla men efter stadsmanér tillskurna dräkten,
med den lilla halmhattens slöja neddragen för de
bleka dragen och ögonens förtvifladt trötta blick,
kännt igen Per Olofssons Anna, som för ett år sedan
gått samma väg, med sol i blicken och hälsans och
lifvets friska rosor på de fagra dragen, med lätt
hjärta och lätta steg – nej, Anna lilla, ingen –
ingen kände igen dig!
När hon kom in på skogsvägen lyste solen röd
på grantopparne, för att sedan sjunka bakom
bergen. Ju längre hon kom, ju mörkare och svalare
blef det. Hon drog ett djupt andetag. Skogen –
skogen! Det var en doft! Kåda, barr, linnéa och
pyrola, jord, mossa och fuktighet. Så tyst. Hon
hörde sina steg i vägens djupa sand, då och då
rågknarren från en nyodling, en försenad fågels drill,
en koskällas pinglande, en kvist som knakade under
kreaturens fötter inne i skogen – annars intet ljud.
Hon gick mycket långsamt, ty gossen var tung
att bära och hon var trött – förfärligt trött. Ju
närmare hon kom hemmet, ju mera kom ångesten
öfver henne. Far och mor – hur skulle de väl
taga emot henne? Skulle de visa henne bort, skulle
de låta henne stanna – skulle de förlåta henne?
Gud – Gud – gör deras hjärta försonligt emot mig,
bad hon. Som så mången gång förr, gick hon i
tankarne igenom deras sorg och kval, det de lidit
för sitt förlorade barns skull; till sist syntes det
henne vanvettigt att våga hoppas på förlåtelse. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
