Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 7 September 1902 - Hvar 8 Dags Novellblad. XXII. Ett ångradt brott. Kärleksroman af Cecil Aschleigh. - Christian Erikssons marmorgrupp - Rolandsbrunnen i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXII.
ETT ÅNGRADT BROTT. Kärleksroman af Cecil Aschleigh. Öfvers. för HVAR 8 DAG.
.Jag blef intagen första gången jag såg honom,
där han satt vid den lilla viken, sysselsatt med
att måla af det vackra strandpartiet.
Jag smög mig på tå bakom honom, och utan
att han märkte mig, kastade jag en blick öfver
hans axel. Då jag stått en stund, kom han att
vända sig om och rodnade som en flicka, då han
blef varse mig.
»Inte illa», började jag i en gillande ton.
Han log och svarade sarkastiskt: »Å tusen tack.»
»Nej, men jag menade det verkligen»,
förklarade jag. »Jag målar något själf.»
»Så egendomligt. Ni målar själf? Jag trodde
endast det var kvinnor, som sysselsatte sig med
sådana bagateller.»
»Ni synes ha en mycket dålig tanke om
kvinnor, min unga vän», anmärkte jag.
»Ja, i sanning», svarade han.
»Jag tillåter inga förklenande omdömen om dem
i mitt sällskap», sade jag så allvarligt som möjligt.
»Ogift, kan jag förstå», svarade han cyniskt.
»Ja», genmälte jag.
»Då kanske ni dömt er själf till ett ständigt
celibat? Jag hoppas edra flickbekantskaper till fullo
uppskatta detta ert allvarliga beslut.»
Den unge mannen föreföll mig väl personlig i
sina anmärkningar, hvarför jag försökte leda
samtalet in på andra ämnen.
Jag bad honom göra mig sällskap till hotellet,
men han underrrättade mig att han var absolutist.
»Tillåt mig komplimentera», svarade jag ironiskt,
»Antagligen är väl det orsaken till att ni har en
så skär hy.»
På så sätt skämtade vi rätt ogeneradt med
hvarandra en stund och blefvo goda vänner innan jag,
kom mig för att säga mitt namn.
Jag erbjöd mig stå till råds vid val af motiv.
»Mycket vänligt af er, herr ?»
»Varnek, Fredric utan k Varnek.»
»Ett ovanligt namn», anmärkte han. »Jag
har sett det någonstädes.»
»Om ni läser <sp>Piccadilly Review,</i> så ser
ni det hvarje vecka. Jag är den tidningens
teater- och konstkritiker», tillade jag stolt.
»Teaterkritiker, å så förtjusande», utropade han
föga manligt.
»Ja, men det är ofta ett besvärligt jobb. Sista
veckan måste jag öfvervara premièren af en
eländig, sentimental komedi, kallad ’Ett ångradt
brott’ af Mathilda Margetson, ett amatöralster,
som höll på att taga lifvet af mig. Men nu
här jag sagt er mitt namn. Hvad är edert?»
»Molyneaux Marmaduke Molyneaux.»
»Jag tycker ej om Marmaduke, det låter så likt,
marmelad. Jag kallar er rätt och slätt för Molly.»-
Han rodnade åt mitt fria språk.
Så kommo vi öfverens om att lägga bort titlarne
och kalla hvarandra för Fred och Molly, och
(Fortsättning å sid. 786.)
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
