Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 7 September 1902 - (Fortsättning från sid. 783). Ett ångradt brott. - Svenska skonerten »Henry»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Fortsättning från sid. 783)
sedan dess möttes vi många gånger dagligen. Ehuru
jag ofta föreslog att vi skulle gå och bada
tillsammans, afböjde han det städse.
En dag kallade jag honom rent af för en kruka,
som ej vågade väta fötterna.
»Du är alltid lika brutalt uppriktig, som när du
kritiserade »Ett ångradt brott», sade han.
Jag blef helt förlägen, ty jag hade verkligen
glömt vårt samtal första dagen vi sammanträffade.
En dag föreslog han, att vi skulle företaga en
tur i kanot och paddla rundt Nåludden till
Friskvattensviken, intaga vår lunch å hotell Albion och
vara tillbaka till middagen.
Jag gick in på förslaget, och en morgon startade vi.
Utkomna till uddarne varnade han mig för
vågorna vid Hatterwood Point.
»Skräp!» svarade jag nonchalant. »Du glömmer
att jag kan simma som en fisk.»
Antingen jag nu för att visa mig duktig
vaggade något oförsiktigt, eller sjön gick väl högt, allt
nog, innan jag visste hur det gick till, befann jag
mig i vattnet med hufvudet nedåt och den
kullstjälpta kanoten öfver mig.
Hastigt frigjorde jag mig ur båten och var inom
ett ögonblick öfver vattenytan igen. Jag höll mig
fast vid kanoten, och kände mig lifligt manad till
att svära en rad. Så förargad var jag öfver att
Molly bevittnat mitt missöde. Jag kunde
omöjligen vända kanoten om, åran flöt ett långt stycke
ifrån mig, och det hastigt utströmmande tidvattnet
förde mig allt längre bort från stranden. Jag
började reflektera öfver huruvida jag skulle af
strömmen sättas öfver till franska kusten, eller om jag
skulle som ett annat vrak en tid bli flytande midt
i Engelska kanalen.
»Jag bad dig ju vara försiktig», utbrast Molly, som
jag glömt af i min brydsamma belägenhet.
»Försök att binda fast din kanot i min, och
sätt dig sedan grensle öfver båten», sade han med
beundransvärd sinnesnärvaro.
Sedan detta lyckats mig, rodde han efter min
åra, och snart voro vi på väg att dubblera udden
igen. Sedan vi uppnått stranden och jag fått torka
mina kläder i solen intogo vi vår lunch.
Hemresan gick lyckligt, och då jag stod redo bjuda
honom farväl, underrättade han mig, att han
väntade sin syster på besök någon tid.
Jag beklagade att vi då ej längre finge
fortsätta vårt fria lif tillsammans.
»Flickor äro ju i allmänhet så pjunkiga af sig»,
utbrast jag i det jag ännu en gång räckte honom
handen och tackade honom, som räddat mitt lif.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
