Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 28 September 1902 - HVAR 8 DAGS novellblad. Artistens kappa. Italiensk novell - Annons för HVAR 8 DAG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXV.
ARTISTENS KAPPA. Italiensk novell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
En dag i januari år 1526 anlände en resande
till staden Florens och tog in på värdshuset
»Gyllene Solen».
Då han endast medförde en liten koffert som
resgods, antog värden, att han var fattig, och
anvisade honom därför ett litet vindsrum, kändt som
»rummet n:o 40».
På den tiden var det icke vanligt att de resande
uppgåfvo sina namn, utan då någon på ett
värdshus ville mottaga sina bekanta, behöfde han endast
uppgifva hvilket rum han bebodde på detta sätt
kunde de resande främlingarne förblifva alldeles
okända för både värden och betjäningen på
värdshuset.
Efter en veckas förlopp presentetrade värden sin
okände gäst räkningen på kost och logi, då denne
till hans stora förvåning och förargelse berättade,
att han ej ägde ett öre i sin börs, men dagligen
väntade på pänningar hemifrån. Han bad värden ej
vara orolig, ty han skulle säkert betala så snart den
väntade summan anlände.
Värdshusvärden gick sin väg, högligen uppbragt,
ty den resande främlingen hade dagligen spisat de
finaste rätterna och valt det mest utsökta ur hans
dyrbara vinlager. Nu fruktade han, att han skulle
förlora hela sin fordran.
Åter förgick en vecka, och då värden ånyo kom
med räkningen, fick han samma svar som förut.
Förbittrad kastade han en blick omkring sig i
rummet och upptäckte till sin glädje en elegant,
pälsbrämad kappa hänga på väggen, och hvilken
han i en hast värderade till minst femhundra
floriner.
Då han gick ned för trappan mumlade han för
sig själf, att om mannen vid slutet af tredje veckan
icke betalte sin skuld, så skulle han taga kappan i
mät för sin fordran.
Några dagar senare ankom ett bud med ett bref
till den resande på rummet n:r 40. Då värden
antog att det innehöll pänningar, skyndade han att
själf bära det till främlingen.
Då denne fick se sigillet, utbrast han:
»Ah! Det käjserliga vapnet.» Sedan han läst
innehållet tillade han: »det innehåller en befallning
till mig att genast resa till Bologna, hvarest tyske
käjsaren önskar träffa mig. Antagligen kommer ett
käjserligt ekipage och hämtar mig, alldenstund jag
reser på hans majestät käjsarens bekostnad!»
»Men, min herre, innan ni reser får ni vara
god betala er skuld, hvilken nu belöper sig till
150 floriner!»
»Ni vet alltför väl, min gode man, att sedan
jag kom hit har jag ej fått mottaga mer än ett
bref, och då jag ej erhållit de pänningar jag väntat
på, kan jag naturligtvis ej betala er. Men jag är
en ärlig man och vill ej bedraga er, jag skall sända
pänningarne från Bologna!»
»Men då ni ej har några pänningar att betala
med nu, har ni väl ingenting emot, att jag behåller
den där kappan i pant. Så snart ni sändt mig
betalning för min räkning, erhåller ni kappan
tillbaka.»
»Kan ni verkligen begära att jag skall resa utan
kappa i ett väder som detta?»
»Ni måtte väl förstå, min herre, att jag
verkligen behöfver mina pänningar!»
»Hårdhjärtade, obarmhärtiga människa »
Han blef afbruten af en kypare, som
underrättade honom om, att den käjserliga vagnen
anländt.
»Tack!» svarade han. »Var god bär ned
min koffert, jag skall komma genast!»
Värden följde honom till dörren och sade:
»Farväl då, min herre, vi äro således på det
klara. Jag för min del skall stå fast vid vår
öfverenskommelse!»
Så snart gästen rest, skyndade han upp för
trappan för att närmare granska den dyrbara
kappan, men huru missräknad och förargad blef han
ej, då han försökte taga ned den från spiken och
fann att det endast var en tafla.
»Tjuf! Bedragare! Han förtjänte att hängas!»
utropade han och stampade af raseri, så att alla
gästerna kommo rusande ut ur sina rum för att
utröna orsaken till detta oväsen,
»Ack, mina herrar, se på den målade kappan!
Den man, som bebodde detta rum, reste sin väg i
dag utan att betala sin räkning, och vi öfverenskommo,
att jag skulle få behålla som pant hans dyrbara
kappa, värd minst 500 floriner, hvarpå den
lymmeln packade ned den och lämnade endast kvar
denna förfalskade kopia; till på köpet kallade han
mig hårdhjärtad och obarmhärtig!»
Bland åskådarne fanns en person, som var
något konstkännare, hvilken yttrade:
»Ni är både okunnig och otacksam, ty ni har
kommit i besittning af ett konstverk af oskattbart
värde. Om ni handlar förståndigt, skall den åt er
inbringa en förmögenhet. Begär blott af hvar och
en som önskar se den en florin, och ni skall inom
kort vara rika karlen.»
Värdshusvärden, hvilken blef förvånad öfver det
beröm, som främlingen slösade på taflan, beslöt att
följa rådet, i hopp att på så sätt få igen sin
fordran.
Följande dag spreds ryktet om taflan öfver hela
Florens och så allmänt intresserad blef man af
att se den märkliga kappan, att då kvällen kom,
hade värden å »Gyllene Solen» redan fått in 800
floriner. Och då det senare blef bekant, att den
underbara taflan var målad på skämt af den store
mästaren Titian, hvilken på detta sätt velat straffa
den snåle värdshusvärden, kommo icke blott
florentinerna i stora hopar, utan folk från många
närbelägna städer strömmade till för att beundra detta
mästerverk af den ryktbare konstnären, hvilken Karl V
kallat till Bologna för att måla sitt porträtt.
Den lycklige värdshusvärden blef till sist så
förmögen på att förevisa sin tafla, att han skref ett
bref och bad Titian om ursäkt. Denne svarade, att
han verkligen var förvånad öfver att ett så
obetydligt alster af hans pensel skulle kunna inbringa em
så stor summa, och ehuru han i egenskap af värd
gjort sig så litet förtjänt af någon belöning, fick han
dock behålla alltsammans med villkor, att han för
framtiden ville lämna fri kost och logi åt någon
fattig artist, som händelsevis komme att söka sitt
härbärge i hans värdshus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
