- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 4 (1902/1903) /
13

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 5 Oktober 1902 - »Arvo» af F. Bojan - Prins Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARVO

var inne och Arvo låg på rygg i clet saftiga, mjuka
gräset och såg mellan löfhvalfven upp på de lätta,
hvita skyar, som drogo fram öfver den blåaste
himmel. Och den vida insjöns släta, blanka yta lyste
Arvo i ögonen lika glittrande och blå som öfver
honom himmelens fäste. Det var alltsammans så
förunderligt blått och härligt. Arvo tillbad allt det
sköna i naturen, men alltid när han kände sig helt
omhvärfd däraf, greps han af en intensiv och nästan
kvalfylld längtan att bredvid sig ha ett lefvande
väsen, som fullt delade med honom hvarje känsla
och tanke. Och härvid kom han åter att tänka på
Lotta. Att få ha denna oerfarna och okunniga, men
dock med så rika anlag och möjligheter utrustade
flicka jämte sig och få undervisa henne och bilda
hennes själ efter sin egen, blef honom härvid som
ett nödvändigt kraf. Och ju mera han tänkte härpå,
desto oumbärligare blef det honom att få det så.
Men det var ju omöjligt, det kunde ej låta sig göra.
För att ej blottställa en i alla afseenden hederlig
flicka för elaka uttydningar af deras umgänge med
hvarandra, måste det ju upphöra, det insåg han.
Men han hade ej väl tänkt den tanken till slut,
innan han också erfor hvilken saknad det skulle
bli. Saknad? Åhnej, värre än så blef det. Smärta,
häftig, brännande smärta och en vild längtan grep
honom. Han höll ju henne kär, o, så kär! Det
hade han ej tänkt på förut eller ansett möjligt, men
nu förstod han att det dock var så! Det gick
ej att resonnera bort. Och hvad kunde han dock
göra därvid! Gifta sig med henne? Ja, nej —
det gick rundt i Arvos upphettade hjärna. Han
undrade just hur hon skulle ta sig ut bland
hans högförnäma släkt. Och han själf, skulle
han finna sig lycklig med en hustru, så olik
honom i bildning, vanor och umgängessätt ? Han
öfver tänkte väl alla de svårigheter, som skulle
uppresa sig, men när han hunnit så långt i sina
tankars kretsgång, att han kommit åter till den punkt,
som bjöd honom att afstå, då talade hjärtat åter
tiggande och pockande. Det ville icke, förmådde
icke mera lösslita sig från hvad det kände kunde
bli dess djupaste fröjd. Hon skulle bli hans. Men
hur det i verkligheten skulle låta realisera sig, var
honom ännu en dunkel gåta. Där stod den fatala
bestämmelsen, som, om han ingick ett giftermål
under sitt stånd, beröfvade honom hans annars
tillförsäkrade dagliga bröd, och för svag var han för att
våga bygga en framtida existens genom eget arbete.
Men han ville dock åtminstone försöka — — — —
Försöket var gjrdt. Han hade varit ute ett år
och försökt att själf skapa sig en framtid och
förvärfva ett dagligt bröd, tillräckligt för två att lefva
utaf, men kraften var bruten, hälsan förbi.
Försöket misslyckades. Han var hemkommen nu.
Sjukdomen hade hållit honom fjättrad länge — en tid,
som synts honom dubbelt lång, då den på en gång
beröfvat honom åsynen af Guds fria natur,
umgänget med Lotta och tron på förverkligandet af det han
under sista året hoppats och tänkt. Med sin mor
hade han nu talat om allt. Mest kanske om Lotta.
Utan henne fanns för honom ingen glädje mera i
lifvet. Denna enda glädje kunde" han väl få ha.
Om hon bara kunde få komma till dem ibland. Icke
endast till honom, utan till dem alla som en vän
till familjen, den de alla ville skydda och akta.
Och så när han blef stark nog att han kunde,
skulle han som förr gå ut och möta henne, för att
sedan promenera tillsammans. Och så skulle hon
ju få komma med hit upp och vara bland dem.
Aldrig skulle de någonsin få någon skam eller
behöfva blygas för dem, det lofvade han! Den gamla
damen var lika fördomsfri som öm mot sin sjuke
son, och han fick som han ville.

Denna afton hade han ett långt samtal med
Lotta. Det var ute på kyrkogården, mellan grafvar

och kors. Där förut så många människohjärtats
skatter lagts i jord, där jordade nu också Arvo det
väsentligaste af sin ungdoms drömmar och åtrå. Arvo
hade lärt att resignera — nu skulle det också bli
Lottas tur. Det var ej mycket att bjuda, tyckte
han. Om hon med honom ville dela en stackars,
husvill kärlek, som aldrig fick helt äga, blott
försaka, Men Lotta var nöjd. Det var ändå för henne
lycka, gränslös lycka att ändå få stå nära sin
käraste och ej behöfva skiljas alldeles. Och en dag
Arvo vajr klen och måste hålla sig inne, gick gamla
fru v. M. själf och hämtade Lotta med sig hem.
Från den dagen ansågs Lotta som en medlem af
familjen. Om hvardagame arbetade hon alltjämt på
fabriken och hade sitt lilla hushåll för sig, men
alla sina söndagar tillbringade hon hos Arvo. Och
alla dagar, som Arvo orkat gå ute, har han mött
Lotta, när hon slutat dagens arbete på fabriken.
Och så ha nu jämt trettio år förflutit. Deras trogna
kärlek har vunnit människornas aktning, och om
de stundom talas om, är det dock ej med hån och förakt.

Arvos historia var slut. Och han reste sig och
gick, följd af sin trogna Pikku, ut för att möta Lotta.

PRINS GUSTAF.

Efter litografi. Klichl: Kennt Silfversparre.

FRANS GUSTAF OSCAR, HÄRTIG AF UPPLAND.

|–’rins Gustaf, härtig at Uppland, konung Oscar 1:3 och
-*- drottning Josefinas andre son, afled den 24 september för
50 år sedan på slottet i Kristiania. Född den 18 juni 1827 å
Haga, visade prinsen sedermera redan vid unga år en ovanlig
musikalisk begåfning. »Sjung om studentens lyckliga dagar!»,
»Glad såsom fågeln» äro af Prins Gustaf tonsatta sånger,
hvilka ännu i dag äro lika omtyckta som förr. Och Wallins
psalm »Mina lefnadstimmar stupa» kommer nog alltid att med
prins Gustafs musik utföras vid många begrafningar.

Stoftet af den i nervfeber aflidne fursten förvaras i
Bernadotteska grafkoret i Riddarholmskyrkan. Musikaliska
akademien reste 1854 en minnesvård i Hagaparken öfver den
begåfvade tonsättaren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/4/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free