Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 12 Oktober 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad. XXVII: »Hvem är han?» af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXVII.
HVEM AR HAN? En spökhistoria för HVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
I Klaratrakten i Stockholm finnes ett gammalt
stenhus, som stått där ända sedan 1400-talet. Det
har fordom varit ett kloster, hvars yttre, oaktadt
alla senare tiders moderniseringsförsök, ännu i dag
dock förhärskande bibehållit prägeln af sitt forna
ursprung. Ännu mera framträdande är denna
inomhus. Hela dess inre fängslar oemotståndligt, trots
det bullrande gatulifvet därute, sinnet med förflutna
seklers tidsstämning. Särskildt gäller detta den stora
vestibulen med sina smala trappor, sina fyrkantiga,
af åratals ärg, grönaktiga pelare, sina nischer och
djupa alkover, men isynnerhet de många talrika,
oförändrade smårummen som omge den stora
vinden. Fordom voro de munkarnes celler, men ha,
sedan huset kom i privat besittning, företrädesvis
tjänat som bostäder för de förnämes betjäning. De
små takfönstren skänka blott en sparsam
belysning, hvilken dock gèr fantasien ett fritt och
vidsträckt spelrum, då den lättrörlig frammanar det
fordna klosterlifvets alla underliga mysterier.
Men är den ett fantasifoster eller en
outgrundlig verklighet denna sällsamma manliga företeelse,
som här uppenbarat sig för generation efter
generation? Ja, det är och förblir en olöst gåta, och
mångens fråga, hvem är han? väntar ännu i dag
på ett tillfredsställande svar.
Natt som dag går han där omkring, sluten och
tvst, en tystnad, som aldrig brutits af någons
tilltal. Gestalten är det onda samvetet personifierad!
Det magra, långlagda, skägglösa ansiktet, med sina
skarpa, markerade drag, sina stora, stirrande, svarta
ögon, är liksom bela uppenbarelsen tätt omsluten
af den långa, fotsida kåpan, och i ständig,
rastlös oro fingrar han ifrigt på sitt radband.
Så bar han se’n urminnes tider visat sig för husets
innebyggare, af hvilka många, obehagligt berörda af
hans upprepade åsvn, slutligen utrymt sina lägenheter,
hvarför huset tidtals stått obebodt och endast blifvit
användt för tillfälliga behof. Andra åter, hvilkas
existens bestämts af knappa lefnadstillgångar, ha i
senare tider för det billiga hyrespriset gemenligen där
haft sin hemvist och, då nödvändigheten tvingat dem
att kvarstanna, ha de slutligen resignerat och vant
sig — som vid ett oundvikligt öde — vid den
hemske inkräktaren af deras husfrid och trefnad.
På slutet af 1880-talet hade mademoiselle M. R.
i vindsrummen inrymt sin flickskola och där äfven
tagit sin enskilda bostad. Med ett klart, kallt
reflekterande och af all vidskepelse oförvilladt förstånd,
hade hon, likgiltig för sägnen om den besynnerlige
fridstöraren, installerat sig. Talet om honom ägnade
hon endast en medlidsam axelryckning eller bemötte
det med gäckande, ironi. Sanningsenligt kunde hon
också intyga, att hön aldrig under den — visserligen
korta tid — lion bott där, varit besvärad af någon t
som helst hallucination. Men så en förmiddag, då
hennes små elever där ute på vinden voro i full
gång med en yrande och stojände lek, tvärstannade
denna plötsligen och allt blef med ens dödstyst.
Förvånad häröfver gick hon, som under tiden setat
i sina enskilda rum, ut och fann då alla sina
elever i en tätt sluten klunga, betagna af en
förskräckelse, som omisskännligt återspeglades i deras
vidöppna ögon.
På hennes förfrågan om anledningen härtill, kunde
de endast med en svag hviskning ge henne en
antydan om att se igenom nyckelhålet till ett af de
stängda rummens dörrar. Hon gjorde så, men knappt
hade hon kastat en blick dit in förrän hon häpen
studsade tillbaka. Där inne stod han ju, midt på
golfvet, midt i solljuset i sin traditionella kåpa,
när-vöst manipulerande sitt radband och stirrande
afvak-tande mot dörren. Af försiktig hänsyn till sina
elever kom hon dock strax därpå till själfbehärskning,
och låtsande om ingenting, skämtade hon endast med
deras inbillning och uppmanade dem att återupptaga
den af rasten afbrutna lektionen. Men under denna
förstodo de likväl af hennes egendomliga
sinnesstämning, att hon gjort samma iakttagelse som de själfva
nyss förut.
Mademoiselle M. R. var dock ingen pultron. Det
inträffade intermezzot på vinden upptog ofta hennes
tankar, men ej med någon rädsla, utan med ett
visst psykologiskt intresse, hvilket ständigt förde henne
in på de mest växlande filosofiska spörsmål, men
hvilka dock, hur logiskt hon än försökte analysera
det passerade, endast återförde henne liil ett
förnufls-enligt ofattbart faktum. Hvad var det dock?
Energiskt hade hon föresatt sig, kosta hvad det ville,
att utröna detta och om möjligt få en naturlig
förklaringsgrund för saken. Första tillfälle, som erbjöd
sig härför, skulle hon ej lämna obegagnadt. Och
det lät ej länge vänta på sig.
Sent en kväll kommer hon hem från operan. Med
sinnet uppfylldt af Lohengrins härliga musik och
tankarne fjärran från allt annat, inträder hon i den
stora, ödsliga vestibulen. Hon har passerat de första
trapporna och befinner sig nu på en trappafsats, då
något plötsligen väcker henne ur hennes inre värld och
återför henne till verkligheten.
Ser hon rätt eller är det blott månens skuggspel,
som villar hennes syn. I en af alkoverna står en
staty, och detta slår henne ined förvåning, enär
hon där förut aldrig observerat någon sådan. Hon
förmår ej tydligt urskilja dess konturer, då månen, som
gått i moln, blott sprider en blek och dunkel dager.
Tanken på, att det möjligen kan vara en lefvande
varelse, en inbrottstjuf, medvetandet att hon, förutom
den gamla vaktmästarefamiljen där nere i första
våningen, är så godt som ensam midt i natten i hela
denna stora byggnad, hopplösheten att kunna göra sig
hörd i händelse af påkallande rop om hjälp, allt detta
genomkorsar nu i ett ögonblick hennes hjärna med
en beklämmande ängslan, som förlamar hvarje hennes
försök att fly eller träda närmare ocli förvissa sig
om verkliga förhållandet. Orörlig blir hon stående,
som det föremål hon med obetvinglig envishet
oafbrutet fixerar.
Då bryter månen plötsligen fram med fulla styrkan
af hela sitt rika ljusflöde.
Miiriken! Liksom hypnotiserad af sina. första
in-gifvelser har hon ej strax kommit att tänka på honom.
Hon kan nu tydligt urskilja de minsta enskildheter
i hans tärda anletsdrag: de knotiga kinderna, de djupt
insjunkna, stora späjande ögonen, linierna kring den
hårdt hopknipna, skarpt, tecknade munnen, den tunna,.
krokiga näsan och så’ ;— ansiktets färg, ohyggligt
hvit som på ett lik. Hon vill tilltala honom, men
hvar äro nu alla hennes fasta föresatser. Hon får ej
ett ord öfver sina läppar. Slutligen — med det mod,,
som förtviflans beslut i dylika fall plägar förläna, ocli
för att förkorta den pinande spänningen i denna
besynnerliga tëte à tete med en fullständig visshet, går
lion sakta emot honom. Han står fortfarande lika
orörlig. Hon är honom alldeles nära. Sakta och
varsamt böjer hon sig fram. Då upplyses hans
ansikte på en gång af ett leende så diaboliskt, att
blodet stelnar till is i hennes ådror. Hon griper efter
trappans ledstång, och medvetslös sjunker hon ned på
golfvet.
Så fann henne hennes städerska, då denna tidigt
om morgonen kom för att fullgöra sina göromål.
Samma dag lämnade mademoiselle M. R. denna
spökboning, lämnade äfven och för alltid åt hvem
som ville att utforska ett väsen, om hvars identitet
ändock ännu ingen kommit på det klara. Ja, hvem»
är han ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
