Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 19 Oktober 1902 - Oscar Levertin. Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR IVAR LEVERTIN.
En skald, en utsökt lyriker, i hvilkens ådror
Modet häftigt svallar, men som ofta åt sina
kànslo-utbrott gifvit den mest förfinadt konstnärliga form . . .
En litteraturhistoriker, hvilken med lika stort
in-.tresse forskar i gamla källskrifter, som han tager
»del af och kommenterar den moderna in- och
utländska litteraturens senaste alster — en
litteraturhistoriker, hvilken, tack vare sin skaldebegåfning och sin
.formkonst, skrifvit underbart lefvande och eleganta
karaktäristiker samt på samma gång ovanligt
träf-iande och behagfulla kritiska uppsatser. ..
Sådan är Oscar Levertin. Och dock är han
ännu mycket mera! Hans författareskap inskränker
sig icke endast till samlingar af lyriska poem samt
litteraturhistoriska verk och uppsatser, utan omfattar
äfven noveller och längre berättelser, hvari skalden
visar sig kunna knyta intrigens trådar och bemästra
en flere gånger spännande kompositions konst —
t. ex. i »Rococo-noveller» —, och den fulländade
litteraturhistorikern är också estetiker i vidare
bemärkelse, i det att han ägnat sig åt djupgående studier
i målare- och bildhuggarekonstens historia, och bland
annat skrifvit det ypperliga arbetet »Niclas Lafrensen
d. y. och förbindelserna mellan svensk och fransk
.målarkonst på 1700-talet». Helt säkert skulle
professor Levertin, hvilken ju på sätt och vis är Viktor
Rydbergs efterträdare vid Stockholms högskola, med
all heder kunna bekläda samma professur som denne,
i de sköna konsternas teori och historia. Professor
Levertin är emellertid, som bekant, sedan 1899 lärare
vid högskolan i litteraturhistoria och har i denna
egenskap, liksom förut i Uppsala och Stockholm och
på de senare åren äfven utanför högskolans väggar,
visat sig vara en både djupsinnig och spirituel
föreläsare.
Det var först i egenskap af litteraturhistoriker,
som Levertin år 1888, så att säga, bröt sig igenom
med sin gradualafhandling, »Studier öfver fars och
farsörer i Frankrike mellan Renaissancen och
Moliére». Född den 17 juli 1862 i Gryts socken i
Östergötlands län — föräldrarne voro den kände
konsthandlaren och konstälskaren Wilhelm Levertin i
Stockholm och Sofia Davidson — lärde sig Oscar
Levertin redan i sin tidiga barndom, af sin fader att älska
och förstå gamla tiders konst. Efter att ha aflagt
mogenhetsexamen 1881, blef han tre år senare fil.
kandidat och 1887 fil. licentiat. Han promoverades
1888 till fil. d: r och blef det följande året docent
i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. År 1894
började lian föreläsa vid Stockholms högskola och
förordnades att föreläsa därstädes från och med
vårterminen 1894 för en period af tre år.
Levertins här ofvan nämnda afhandling erhöll
från kompetent håll det smickrande omdömet, att
vara ett nästan epokgörande arbete på sitt område.
Det följdes år 1889 af »Teater och drama under
Gustaf III», det första af de verk, hvari Oscar
Levertin framträdt som den utmärkte kännaren af den
gustavianska tiden, och som bl. a. efterträdts af
»Från Gustaf III: s dagar», 1896, där skalden och
litteraturhistorikern eller kanske kulturhistorikern
samverkat till mästerliga tidsbilder.
Emellertid hade Oscar Levertin redan år 1883,
vid endast tjuguett års ålder, utgifvit »Från Rivieran,
skisser från Medelhafskusten». En bröstsjukdom,
sedermera lyckligt öfvervunnen, tvang nämligen den
unge mannen att söka bot i blidare luftstreck än
våra, och på detta sätt kom den sydländskt eldige
Levertins första skönlitterära, i en färgrik, på brokig
stil hållna alster att handla om söderns land. Samma
år utgaf han »Småmynt» och 1885 »Konflikter, Nva
noveller», hvari han med afseende å ämnen och
uppfattningen i det stora bela visade sig tillhöra tidens
realistiska riktning. Några mera betydande
berättelser påträffas dock icke i dessa samlingar, hvari
författaren otvifvelaktigt brottas med sig själf. Det
hela gör ett oklart intryck. Levertin »längtade till
ridt in i det romantiska landet», såsom en kritiker
en gång uttryckte sig om honom i detta sammanhang.
I en fingerad litteraturanmälan, »Pepitas bröllop»,
som Levertin skref tillsammans med Heidenstam,
vände han sig mot den realistiska-naturalistiska
riktningen — och i diktsamlingen »Legender och visor»,
1891, visade Levertin, att han var en boren skald,
lyriker, romantiker. I sina »Nya dikter» och »Dikter»
lägger Levertin förnämligast i dagen samma
skaldekynne. Sällan har vemodet fått så smältande,
betagande uttryck, sällan har trånaden, lusten efter
att omfatta bela lifvet, att vara med öfverallt, där
det spirar och kämpas och älskas, tolkats i så varma,
ja heta tonfall. Men ock, hvilken sinnrikhet
anknuten till många stämningar, visande filosofen i
skalden.
Där ligger solskenslyst i hafvets midt
mitt Ithaka, den ö,
där fruktträdshvalfven evigt lysa hvitt
och dyningarne dö
i säfven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra,
dit, vore färden än sa hård och lång,
vill jag min farkost styra.
Ty ej finns död i sång och sägen,
hvars flamma icke mig har bränt,
och ingen gärning så förvägen,
att ej dess rus af fröjd jag känt.
Ej stridshäst |ag till kamp sett springa,
som ej min dadlusts önskan bar,
och ingen skida gömt en klinga,
hvars fäste ej mig frestat har.
Hvart blad, som i hösten faller,
är en känsla förtvinad och död.
Det som rodnar matt likt koraller,
är en kärleks förbrunna glöd.
Det purpurådrade bjärta,
en lidelse vild och het,
och det hektiskt röda en smärta,
som blödt uti hemlighet. . .
Genom sina »Rococonoveller», icke blott skrifna
på tidsålderns svensk-franska språk, utan äfven tänka
på tidehvarfvets tankemanér samt synnerligen
underhållande, än skälmskt uppsluppen, än gripande, och
genom den större berättelsen »Magistrarne i Österås»,
liar Oscar Levertin uppnått en rangplats äfven bland
prosa författarne på det skönlitterära området. —
Hvem vet, om han icke en dag skrifver en stor
roman med ämne ur det moderna lifvet eller ett
teaterstycke, en komedi ? Denne grundlärde
vetenskapsman är betagen icke minst i moderna franska,
kvicka, lättare skildringar, och i högsta grad
spirituel, som han är, måste det kännas frestande för
honom, som har ett skarpt öga för dårskaper och
svagheter, att uppträda som humorist eller kanske
rent af svänga satirikerns gissel? Det finnes drag i
professor Levertins tidningsartiklar, som kanske
antyda, att han icke är obenägen härför.
O. R.
— 34 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
