Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 26 Oktober 1902 - Ur häfdernas kuriosa. II. En af förra sekelskiftets »andeskådare». Af P. M. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. M. G.
II. EN AF FÖRRA SEKELSKIFTETS »ANDESKÅDARE».
»Världen vill bedragas» — detta är som
bekant en af de sanningar, på hvilka kan tillämpas
den vise Salomos »intet nytt under solen».
Tvärt-.om har man i alla tider haft samma skäl att ej
allenast förvånas öfver mängden af bedragare och
bedragne — utan nästan lika mycket öfver de
förras intellektuella undermålighet, som ofta skarpt
kontrasterat mot deras »offer», hvilka kunnat i
mångt och mycket visa prof på hög intelligens.. .
utom just i den svårförklarliga lättrogenhet, som
låtit dem duperas af dem i så godt som allt
underlägsna individer.
I regeln hänger antydda fenomen tillsammans
.med vissa liksom smittosamma tidssjukdomar eller
lyten. Så händer det till exempel ofta, att
tidskiften, som utmärkts af långtgående, krass
materialism, plötsligt följas af ett slags bakslag,
kännetecknade af en »tro», som tager formen af den
osundaste öfvertro, stundom sjunkande ned till den
mest barnsliga vidskepelse.
Vårt »eget» sekelskifte saknar, som bekant, ej
exempel af antydda art, och till den lilla episod
från förra sekelskiftet, hvars konturer vi här vilja
teckna, äro senare paralleler ej svåra att finna.
»An-deskådaren» Boheman med sitt »Asiatiska Broderskap»,
.sin själfförvärfvade ställning inom den tidens
högsta och allerhögsta »societé», sitt f. d. kungliga
lustslott och sina »kosmopolitiska öden» (uttrycket är
hans eget) — står oss ingalunda så fjärran, som
man kunde tro af det sekel, som hunnit förgå, sedan
han häruppe i vår svenska hufvudstad lyste, steg i
jzenith och . . . försvann. Det skedde förresten för
nu nästan jämnt 100 år sedan, d. v. s. vintern
1802—3, så att vi på visst sätt kunna anse oss
.återupplifva ett »sekelminne».
— — — »Världsborgaren» Karl Adolf Boheman
tillhörde genom födseln en vanlig svensk
småstads-borgarfamilj; fadern, Anders B., var nämligen
kopparslagare och rådman i Jönköping. Och den
blifvande världsborgaren gjorde också sin första
lärospån i den goda Vätterstaden, i det att han både
hade ett par anställningar hos Jönköpingshandlande
och därpå själf en tid dref egen rörelse.
Född 1764, hade han redan vid några och 20
års ålder hunnit göra cession och fått göra
bekantskap med »gäldstugan». Fadern löste emellertid ut
honom från sistnämnda ställe samt skickade honom
först till Göteborg, sedan till Flensburg. På
intetdera stället tyckes han emellertid ha lyckats slå sig
fram, utan i slutet af 1780-talet finna vi honom
:»handleda»(!) sin yngste bror, Gustaf B., vid Lunds
universitet.
Kort därpå lär han emellertid af någon släkting
ha »exporterats», denna gång till Amsterdam, där
man skaffat honom plats på ett handelskontor. Och
här i Amsterdam var det som han kom att göra
•sin lycka —- fast ej på den merkantila vägen . . .
i vanlig mening.
Han gjorde nämligen här bekantskap med en
*ung och rik engelsman, Stephens, som utom sin
stora förmögenhet var i besittning af de oskattbara,
högsta insikterna i ett hemligt sällskap, som hade
■den mystiska benämningen »E. L. U. D.» (af
"Boheman snart förbättradt och försvenskadt till
-»Asiatiska Broderskapet). Stephens’ fader hade
varit någon slags stormästare i detta sällskap, som
•gjorde anspråk på att sitta inne med Frimureriets
allra högsta hemligheter — och ändå litet till.
Boheman, som tyckes ha tillhört den ej allt
för fåtaliga klass af människor, som gärna vill
fram och upp utan att behöfva arbeta därför, —
hade redan hemma i Sverige låtit upptaga sig i
Frimurarorden, hvars dåtida många osunda
utväxter äro kända. Här möttes lycksökare, äfventyrare
och bedragare med en del beklagansvärda ärliga
andar, som, sedan »Upplysningstiden» gjort t a b 1 e
r a s e i fråga om religion och dylikt, sökte
ersättning i »ostindisk» visdom och — Kabbala!
Boheman lyckades göra sig till god vän med
Stephens, följde honom öfver till England, fick
anställning på hans kontor och blef till sist äfven
förlofvad med hans syster. Det tyckes ha varit
nu han första gången gästat den svenska
hufvudstaden, 1792 eller 93. Han kom såsom angliserad
grand seigneur, presenterade sig i Frimurarorden,
imponerade med sin visdom från »E. L. U. D.»
på Reuterholm och hertigen-regenten och afreste utan
att begära eller visa sig eftertrakta någon gunst
eller förmån för sig själf — ett fint schackdrag.
Då han återkom till England, hade hans
fästmö, miss Stephens, plötsligt aflidit. I ersättning
för de förlorade arfsförhoppningarne fick han ai
hennes mor 10,000 pund sterling. Och i samma
stund var hans beslut fattadt: han skulle nu
begifva sig ut i världen för att spela en roll och
göra sin lycka.
Ovisst är, hvarför han först slog sig ned i
Danmark och icke i det ursprungliga hemlandet. År
1794 finna vi honom emellertid väl upptagen i
Köbenhavns högsta societet, ägare till det af
honom inköpta förra kungliga lustslottet Frydenlund
på Själland, väl sedd af Bemstorff och intim
frimurarebroder till prins Karl af Hessen. Från Köbenhavn
gjorde han sitt andra besök i Stockholm,
föregången af de mest äfventyrliga rykten rörande
storleken af hans rikedomar och — dessas ursprung.
Bland annat ville man veta, att han skulle ha
under revolutionen lyckats stjäla de franska
kronjuvelerna. Boheman tyckes hafva känt väl till
vår nationalkaraktärs svaghet för allt utländskt, allt
hemlighetsfullt och meteoriskt glänsande. Genom
att då och då visa sig i hemlandet, alltid såsom
den oberoende, outgrundlige grand seigneur’n,
imponerade han mera, än om han på allvar slagit
sig ned i Sverige.
Och Bohemans starkaste karaktärsdrag synes
hafva varit en gränslös fåfänga och ett barnsligt
begär att frottera sig med de förnäma. Det
dåtida ordensvurmeriet förklarar dock näppeligen, huru
det varit möjligt, att han kunnat med sina -
sammelsurier vinna tilltro hos personer, af hvilka man
dock kunnat begära något bättre omdöme. Hans
»tal» äro och förblifva mästerstycken i det alldeles
rasande, ej minst i stilistiskt hänseende, vare sig
han skref eller talade på svenska eller tyska, hvilka
språk han misshandlade lika illa.
Emellertid gaf hertig Karl åt Boheman titel af
hofsekreterare samt förlänade honom den så kallade
rubingraden i Frimurarorden. Samtidigt lät
Boheman, då han förnummit ryktena om sin förmenta
juvelstöld, danske konseljpresidenten Bemstorff
offentliggöra ett intyg, att han (Boheman) inför
Bemstorff gjort till fylles reda för åtkomsten af sin
förmögenhet.
Försedd med detta bevis, vågade Boheman ånyo
besöka sitt hemland, där han till sin födelsestad
Jönköping donerade några tusen kronor och vidare
- 53 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
