Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 2 November 1902 - »Kurra gömma» af Maria Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KURRA GÖMMA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Maria Dur.
Anna Maja Lind, prostens enda dotter, ny
konfirmerad i våras, spatserade mellan sina bägge
bröder, två långa räklar i slyngelåldern, fram och
tillbaka i almallén. Frans, den äldste, hade blifvit kvar
i fjärde klassen och lille Erik kunde rakt inte för
matematikens skull blifva uppflyttad till tredje, hade
rektorn förklarat prosten. Prosten kom den dagen
hem, rödare i ansiktet än vanligt, klagade öfver
hettan, dammet på landsvägen, middagsmaten och
sist öfver hustru och barn — Aldrig hade han
varit någon lätting och hvad beträffar hufvud, —
ja — det var väl få, som kunde mäta sig med
honom i den vägen, aldrig hade han suttit kvar
— här reste sig prosten och mätte med föraktfulla
blickar sina båda ljushufvuden, som sutto med
krokiga ryggar och näsan nästan doppad i filbunken.
— Men straff skulle de få, läsa hela
sommaren, hela sommaren!
Det hördes några konstiga gurglingar från
fil-bunksfaten. Prostinnan såg bedjande, halfgråtande
på sin man, men lilla Anna Maja lyfte raskt på
hufvudet, och frågade nyfiket, intresserad, hvem som
skulle undervisa bröderna hennes?
— Joho — lilla Anna Maja, som ju gått
igenom det sjuklassiga läroverket, skulle få läsa vanliga
skolämnen med dem och prosten själf på lediga
stunder plugga språk och matematik med sina telningar.
Man svettades och läste. Anna Maja grät i
bersåerna öfver svenska verbens konjugationer, som
rakt inte ville gå i Frans. Och lille Erik blef
riktigt blek och mager af bara grämelse öfver att ej
få passa kycklingarne, som pipande och fria sprungo
omkring på gräsmattan utanför läsrummets fönster. Men
ingenting hjälpte. Då hösten kom, kom nederlaget.
Gossarne kommo hem från skolan rödnästa och
ängsliga för Pappa Prost. De hade fallit igenom.
Prosten vandrade fram och åter på salsgolfvet.
— Hvad var att göra? Låta dem gå till skolan
som kvarsittare och betala dryg inackordering kunde
aldrig komma i fråga. Hellre då hålla dem med
informator och söka få dem in i nästa klass, det
föll sig nog billigare och så kunde han ju själf
också ha ett öga på dem. Så skref prosten till
rektorn. Denne gillade hans beslut,
rekommenderade honom en ung kandidat Hansson och så var
den saken afgjord.
Således promenerade nu Anna Maja i almallén
med sina bröder, under samspråk om den nye läraren.
— Tror du, han är stilig -— sade Frans
vårdslöst och bet ett stort stycke af ett nedfallet
vinteräpple, under det han gjorde de hemskaste grimaser.
— Naturligtvis — sade Anna Maja öfverlägset,
— kandidater äro alltid stiliga, bara mössan, ser
du, det är något det. Hå — hon skrattade
muntert — hvad det gläder mig att få reta flickorna
på Ulfnäs med honom. — Vår kusin, sade Adéle
under en liten sidoblick på Henriette, en ung
medicinare från Stockholm kommer hit i öfvermorgon
för att jaga. Han ser mycket bra ut, baron Ståhl,
tillade hon och höjde på hufvudet.
— Det var ju roligt — sade mamma
menlöst. Men jag tog mod till mig, jag. — Jaså,
herrskapet väntar resande — sa jag —• ja, dèt göra
vi också för i morgon kommer en kandidat hit, som
skall läsa med gossarne i vinter.
Henriette såg intresserad ut.
— En kandidat? Har ni sett honom, fröken
Anna Maja.
— Nej — sa jag och såg hemlighetsfull ut,
men han ser mycket bra ut.
— Hvad heter han? sade Adéle.
— »Hansson», sade jag modigt, men blef i
detsamma röd, den frågan hade jag inte tänkt på,
men det roade mig att se Adèles besvikna min
vid det demokratiska namnet. Öfver Henriettes
ansikte stannade likväl det belåtna draget, som så
tydligt sade: »Mister jag den ene, står mig den
andre åter, bättre något än ingenting.»
— Men det ska’ vi bli två om, min sköna fröken
Henriette Falk på Ulfnäs, kandidaten behåller lilla
Anna Maja Lind för sig själf.
— Sa’ du det, Anna Maja, frågade lille Erik och
såg förvånad på systern.
— Dumsnut du är, det tänkte jag bara, förstås
— Frans och Erik, ljöd prostens myndiga stämma
från farstubron. Gossarna sprungo raskt fram till
honom och Anna Maja följde lugnt efter.
— Det blir rägn i dag, pojkar, ni får hjälpa till
med hösten. Tag Brunte och kör ut och hjälp till.
Raska på! Och du, Anna Maja, han drog upp uret,
blott en half timma till tåget kommer, det är på
tiden att ni spänna för. Alla drängarna och hästarna
äro på arbete och bara gamla Sacha står kvar i
stallet. Han är ju lite halt, men, hvad betyder
det? Sådana där herrar kandidater nu för tiden ha
godt af, att man inte skämmer bort dem. Tag du
gig-gen och Sacha, min tös, och far och hämta kandidaten.
Det föll aldrig Anna Maja in att göra den minsta
invändning mot faderns befallning, men då hon stod
framför spegeln på sitt rum och lade sina långa
ljusa flätor ordentligt i krans öfver hufvudet,
små-myste hon och mumlade: »Det där ser nästan
för-spändt ut, Anna Maja.»
Tåget körde frustande in på järnvägsstationen.
Anna Maja hade bundit Sacha vid pålen och stod
själf vid grinden för att observera de resande.
— Månne han reser på andra eller tredje klass?
Tåget stannade, konduktören öppnade dörrarna, hvilka
dock genast åter drogos till af de kvarvarande
passagerarne. Endast dörren till andra klassens
rökkupé öppnades på vid gafvel och en ung man i
studentmössa och med en fin resväska i handen steg
ur och såg sig sökande omkring.
— Missförstånd alltså, mumlade han, eftersom
ingen är mig till mötes.
Han snodde rundt och såg forskande åt alla håll.
Anna Majas hjärta började klappa; att han skulle
vara stilig, det anade hon, men så vacker — nej
aldrig! Hon stod stilla och vågade sig i början ej fram.
— Nej, det här duger inte, Anna Maja, sade
hon för sig själf, stack händerna i fickorna på
rägn-kappan, satte näsan käckt i vädret och klef fram
till kandidaten.
— Jag är Anna Maja Lind, sade hon raskt,
kandidaten förmodar jag?
Öfver den unge studentens till en början något
förvånade ansikte drog ett godt, lätt leende.
— Ja, svarade han med en djup bugning.
Anna Maja var redan i färd med att knäppa
upp fotsacken, och med ett artigt: Var så god och
stig upp, höll hon upp fallen.
— För all del, min fröken, damerna först. Anna.
Maja blef förlägen, klättrade upp, snärjde sig i
fallen, men kom slutligen till rätta. Så steg
kandidaten upp och Sacha började linka i sakta mak
framåt på den uppblötta landsvägen. Anna Maja
satt. käck och rak och höll stramt i tömmarne.
Första delen af färden gick fram under djupaste
tystnad. Anna Maja kastade då och då en skygg sidoblick
på sitt ressällskap och märkte hur han såg på henne
och själf såg ut, som om han skulle börja skratta.
Hon blef röd som en pion och visste rakt inte,
hur hon skulle kunna komma ur denna obehagliga
situation. Slutligen framkastade hon lätt, som om
hon ej alls kände sig generad, under det hon höjde
piskan i luften: En angenäm resa, hoppas jag?
Kandidaten bugade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
